Plötsligt har jag en dotter som är sjutton år. Jag skriver »plötsligt« och tror att många känner igen sig. Tiden går fort. I år sommarjobbade hon som biträde på sjukhuset. Hon spritade av britsar, packade upp tvätt, gick ärenden, bäddade sängar. Hon hämtade saft åt patienterna. Om kvällarna talade vi om allt hon upplevt.

Min man och jag är båda läkare. Samma specialitet, onkologer, även om han är profilerad åt strålbehandling och jag åt medicinsk behandling. Genom åren har vi försökt begränsa hur mycket arbete det talas om hemma. I praktiken är det väldigt svårt – komplicerade fall man hanterat under dagen behöver ältas och bakjourspassen vävs in i vardagskvällar och julhelger. Under en period ryckte min son till när telefonen ringde och frågade efter samtalet »Mamma, har någon dött på sjukhuset?« I hans värld var det värsta tänkbara händelse under ett jourpass. Om jag svarade att ingen hade dött andades han ut och drog slutsatsen att »mamma har räddat alla«. 

Vad vill vi att våra barn ska tycka om läkaryrket? Det är helt uppenbart att det är slitigt, att patienterna går först när vi är i tjänst, att mamma är trött och ledsen vissa dagar efter jobbet. I mitt fall har det dock varit omöjligt att inte dela det fantastiska: guldkornen. Den äldre damen som berättar att hon röker hasch med väninnan som varit i Amsterdam och handlat med sig hem. Fina patienter som ger mig hemstickade vantar och vill krama doktorn. Sekretessen är benhård hemma hos oss – även inför barnen byter jag kön och ålder på människor i de händelser jag berättar om så att de inte ska lämnas ut. Bara min upplevelse. 

Dottern spritade och spritade, gned alla madrasser, bäddade rent. Det är hårt arbete, och ryggen värkte även hos en vältränad 17-åring. Under tiden såg och hörde hon. Hon kom snabbt in i arbetsgruppen, bjöds in till sköterskornas elvakaffe (»Elvis«). Hon noterade hur ängslig även en erfaren sköterska låter i telefon när hon måste ringa vissa doktorer och be om hjälp. Hon berättade hur de unga läkarna flaxade in och ut – vissa för att bidra, andra för att prata och söka stöd i svåra beslut.

Hon noterade hur sköterskorna gör för att lugna, distrahera den orolige. Hon förundrades över konsten att välja »rätt« samtalsämne och omärkligt veta att en människa vill tala om prinsessan Victorias födelsedag och en annan om sin barndom i finska Karelen. Hur vet man, mamma? Hon spritade och spritade, gned sängarnas underrede medan patienten på britsen bredvid kommenterade hennes långa flätor. Hon lärde sig snabbt att det betyder att den människan vill prata, att hon ska stanna upp och erbjuda en stunds flykt från sjukdomens allvar. Hon lärde sig bemöta främlingar, skoja, vara lugn. Erbjuda saft.

Hon berättade hur en patient som utstrålade ensamhet mer än sjukdom blev erbjuden en bricka med kaffe, skorpor och lågbudgetmarmelad av sköterskan. Medan dottern arbetade förberedde patienten andäktigt sin måltid, bredde omsorgsfullt marmelad i varje vrå av skorpytan, rättade till besticken, åt som om det var en femstjärnig måltid. Hon städade bredvid en äldre dam som låg med slutna ögon i fosterställning och kämpade med andningen. Hon kände vemodet.

Hon spritade, hon städade, hon såg och hon hörde. Hon förstod. Om kvällarna var hon glädjestrålande, den onda ryggen till trots.

Det är lätt att förstå varför vårdyrken går i arv.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.