Jag minns känslan av besvikelse, den där djupa besvikelsen som slår fäste i bröstet likt en hård klump, som spränger och smärtar, som inte får plats men till slut lägger sig till rätta i magen, som en molande värk. Jag är innerligt och djupt besviken på mig själv. Mentalt är det svårt att arbeta vidare under den resterande delen av dagen men jag tvingar mig själv att gå vidare. 

Tidigare samma morgon hade jag blivit larmad till akuten efter endast någon timmes sömn. Min trötthet gav snabbt vika för det adrenalinpåslag som sker vid ett larm. Min narkoskollega var redan i akutrummet. Framför oss ligger ett barn, det är livlöst, och jag ser min kollegas pågående arbete. Mina inlärda handgrepp sitter, och tryggheten som kommer med det är min räddning i denna svåra stund. Vi arbetar tyst, lugnt och metodiskt. Återupplivningsåtgärderna pågår under lång tid, det känns så med den anspänning som finns både mentalt och kroppsligt. Men inget fanns att göra. Tiden liksom stannar upp och jag blundar. Huvudet bultar. Jag börjar känna av mina jourtimmar, kroppen är trött. 

Det är min uppgift att tala med de anhöriga och meddela det mest otänkbara. Jag sätter mig bredvid dem, vi säger inget just nu. Tystnaden blir en hjälpsam tillflykt, den blir en vän, och det är skönt att våga vila i den vänskapen. 

Efter en kort tid som känns som en oändlighet beslutar vi, efter min fråga, att gå in till det döda barnet. Rummet är mörkt. Jag håller föräldrarna i händerna, och vi sätter oss ned. Efter en stund för jag min hand över barnets huvud och lyfter upp det i min famn. Jag håller det tätt intill mig och går tillbaka och sätter mig intill föräldrarna. Vi blir sittande så en stund. Jag räcker över barnet till föräldrarna. De gråter, tårarna faller stora och tunga, insikten når dem sakta men säkert. Jag känner sorgens uppenbara förtvivlan, och min trötthet når gränser som jag inte känner igen. Jouren det gångna dygnet känns som ett cementblock runt min hals. Jag gråter, mina tårar faller tungt och utan ett ljud. Jag låter dem falla, jag kan inte hejda dem. 

Jag känner mig så trött, så ohjälpligt trött. Min känsla av att vara misslyckad i min profession är bedövande. Att gråta inför mina patienter när jag vill vara stark och professionell känns som ett svårt nederlag. Jag försöker förlåta mig själv genom att intala mig att det var en mycket svår situation att förhålla sig till, men det hjälper inte. Jag är djupt besviken på mig själv. 

De kommande dagarna ägnar jag åt att reflektera över min yrkesroll. Jag bearbetar det jag har varit med om och mitt förhållningssätt till det otänkbara. Jag känner mig tveksam till min förmåga att verka som läkare, och det tynger mig. 

Två veckor efter händelsen möter jag föräldrarna i korridoren. Vi möts i tystnad, vi kramar varandra. De har kommit för att tacka mig. Tacka för att jag vågade vara med dem i sorgen och möta dem i allt det svåra. Återseendet blev kort, intensivt och mycket känsloladdat. 

Stunden, känslorna och mötet blev betydelsefullt för mig. Besvikelsen över mig själv blev ett steg i att utveckla mig och min självtillit. Att lita på mig själv och min förmåga att lösa de situationer som uppkommer. Professionalism byggs utifrån personliga möten och kan inte bestämmas utifrån ett speciellt handlingsmönster. Att våga mötas, att våga se och att våga finnas i det svåra bygger broar mellan oss människor. Tårar kan utgöra
empatins mest synliga del, en svaghet för somliga och en styrka för andra.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.