Underläkaren: »Geriatrikjouren sa nej, trots att MRSA-patienten legat på akuten i 30 timmar.« 

En kollega svarar: »Typiskt! De tar bara enkla patienter och struntar i de svåra.«

Specialisten suckar: »Hur kan politiker vara så dumma att det inte gör något åt det här?!«

Ett morgonmöte som inleds som många andra. Återkommande fraser som ekar i många fikarum. Att andra kliniker endast bevakar sina egna intressen. Att politiker inte förstår sjukvård och prioriterar fel.

Mantrat smittar av sig. Juniora kollegor blir cyniska. Samma sak händer mig. Frustrationen växer. Jag tappar förtroende för systemet. Tills jag en dag läser en text.

Texten på sidan »Slate Star Codex« var lång, så här kommer en sammanfattning: Föreställ dig ett spektrum som beskriver hur man ser på motsättningar. I ena änden har man misstagsteoretiker och i andra änden har man konfliktteoretiker.

Misstagsteoretiker tror att alla inblandade i en motsättning vill hitta den bästa lösningen. Motsättningar uppstår ofta för att vi har olika information och perspektiv, men alla vill uppnå samma mål. En dålig lösning beror oftast på misstag – för att det är svårt för alla att veta vad som blir bäst.

Konfliktteoretiker ser däremot motsättningar som en kamp – ett nollsummespel. Olika parter har olika intressen, och oavsett vad en part säger bevakar den bara sina egna intressen. Om en lösning är dålig beror det inte på ett misstag, utan på att ena parten vill köra över den andra.

För misstagsteoretiker är dialog centralt – fler perspektiv låter en närma sig den sannolikt bästa lösningen. Vem som föreslår lösningen spelar ingen roll - det viktiga är att man närmar sig något bra. Men för konfliktteoretiker är dialog oftast onödig. Motparten vill ju bara övertala en om sitt perspektiv, så utfallet av en dialog kommer sällan att handla om att närma sig sanning, utan bara om att övertala den andra.

Detta ramverk har ingen forskning bakom sig, men har fastnat i mitt huvud för att det är användbart. Efter texten ser jag hur jag och kollegor rör oss i spektrumet. »Politikerna vill uppenbarligen förstöra för vården« och »Snälla, skäll på neurologerna så att de skärper sig«. Konfliktteori – en övertygelse om att motsättningar är nollsummespel där motparten är dum och självisk. Jag ser också misstagsteoretiker som skapar samarbeten mellan kliniker för att nå en smidig lösning för en patientgrupp, inte för att optimera en enskild kliniks budget. Medarbetare som avbryter morgonmötets raljerande om politiker med ett »Så enkelt är det inte«.

Konflikts- såväl som misstagssynsätten kan vara användbara, men jag tror att frustration ofta lurar in oss i konfliktteorins enkla perspektiv. Det ger oss trygghet, men gör oss blinda för komplexitet som måste förstås för att nå bättre lösningar. Ju komplexare system, desto sannolikare att misstag uppstår när man försöker förbättra och optimera.

Efter att ha läst texten märker jag att jag bättre kan motstå min initiala reaktion, och plötsligt kan jag välja hur jag tolkar motsättningar. Jag förstår nu varför geriatrikbakjouren sa nej till MRSA-patienten – inte för att bevaka egna intressen utan för att de vill använda sina vårdplatser för att skapa så mycket nytta som möjligt – och plötsligt håller jag med.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.