Några gånger per år hittar jag i e-postkorgen ett brev från en kollega som läst någon aktuell krönika och undrar om jag inte lämnat ut patienten litet väl mycket. Mitt blod isas varje gång. Av alla fel man kan göra som läkare känns det som ett särskilt hemskt övertramp att bryta sekretessen. Kanske för att sekretessbrott jämfört med andra, kliniska, klantigheter i detta fall skulle kännas så … avsiktligt.

Mina patientberättelser är alltid hämtade ur verkligheten. Jag skriver dem oftast direkt i anknytning till själva patientmötet eller upplevelsen, när jag har människan i färskt minne. Sedan vidtar en lång process när personen ska anonymiseras och suddas ut medan något slags kärna i berättelsen ska kvarstå. Jag byter kön, jag byter ålder och i förekommande fall etniskt ursprung. Jag byter diagnos, bostadsort, släktförhållanden, frisyr, färg på glasögonbågar, tar bort glasögonen helt … ja, ni kan tänka er. Jag flyttar folk geografiskt så att jag, som arbetat på många olika sjukhus, på papperet träffar en patient på landet som i själva verket sökte på universitetssjukhuset. När denna process är klar skickar jag in texten till Läkartidningens redaktör som ibland återkommer och säger: »Men tänk om det finns någon som verkligen har en syster som jobbar på macken utanför Hemse?« Hemska tanke. Tänk om den person jag byter till existerar i verkligheten? Så börjar vi om.

Varför över huvud taget använda riktiga patienter? För mig handlar det om att försöka visa hur mångfasetterat läkaryrket kan vara. Det vi upplever i vardagen överträffar i alla fall min fantasi, och jag skulle inte kunna dikta ihop något sådant. När jag började skriva åt Läkartidningen tänkte jag att jag skrev för kollegor. Med nätet har dock allt man skriver, oavsett forum, fått en större spridning, och nu måste jag tänka att precis vem som helst kan läsa det jag skrivit. Å ena sidan är det en chans att öka allmänhetens förståelse för det vi gör, och kanske till och med locka människor att söka sig till vårdyrken. Å andra sidan gör det sekretessbiten ännu svårare.

Sekretesslagen läser jag, som ni förstår, baklänges och framlänges flera gånger om året. Har jag tangerat? Om min text inte kan utgöra ett regelrätt brott, kan någon ändå känna sig utlämnad? Jag vill ju att mina patienter ska kunna lita på mig. Ibland, när en upplevelse är för bra för att inte tecknas ned, väver jag ihop den med flera andra berättelser så att det omöjligt ska kunna stämma in på en enda person. Ingen ska behöva känna att jag skrivit om, och lämnat ut, deras pappa.

I en korridor på min arbetsplats hänger sedan många år en poster som beskriver ett mycket speciellt fall (som ju är själva tanken med »case reports«, att de ska beskriva något unikt). Där finns uppgifter om kön, ålder och ett garanterat unikt händelseförlopp. Där finns DT-bilder. Varje gång jag går förbi undrar jag om den patienten informerats om, och lämnat sitt medgivande till, att förevisas på en poster i en sjukhuskorridor. Hur gör vi med sekretessen där?

Vi behöver fallbeskrivningar. Vi behöver lära oss av autentiska fall därför att hopdiktade fall aldrig någonsin blir så komplexa som de är i verkligheten. Det finns alltid patologiska kaliumnivåer och andra sidospår, och jag är rädd att de fiktiva fall vi nu använder i läkarutbildningen har för få sidospår och för litet liknar verkligheten. Men jag är också övertygad om att vi behöver litterära fall, texter, krönikor, som gör att vi känner igen och känner oss mindre ensamma. Sådana fall gör att vi fortsätter förundras över människan bakom sjukdomen, att vi tänker på hur vi arbetar och bemöter människor. Min förhoppning är att jag ska klara att balansera på knivseggen och kunna skriva utan att lämna ut eller kränka någon av mina patienter i den processen.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.