Sjuksköterskan ringer. Patienten, inte alls ung men jämnårig med andra som ofta lever aktiva och ibland yrkesverksamma liv, blöder. Han är full av cancer, och tumören i munnen har gått upp. Blodet rinner både ner i magen och ut genom munnen. Han mår illa, så klart. 

Jag befinner mig alltså inte på ett sjukhus, utan på en liten hälsocentral, eller vi kan kalla det för läkarstation. För många årtionden sedan inhyste detta hus både läkarmottagning och provinsialläkarbostad. Nu utgörs det av en liten hälsocentral och, sedan folktandvården lade ner sin verksamhet, en herrans massa tomma rum. 

Jag läser patientens journal. »All aktiv behandling avslutad. Palliativ inriktning.« Det framkommer tydligt i anteckningarna att patienten önskar avsluta sitt liv i hemmet. Det stora regionsjukhuset sa han farväl till för sista gången senast han åkte sjuktransporten därifrån, och han har därefter vårdats i hemmet.

Kommunens sjuksköterska hämtar upp mig, vi hinner diskutera patienten under bilfärden. Sjuksköterskan känner honom väl. Det känns tryggt för mig. Vi åker långt norrut, kommer fram till ett litet hus i samhällets utkant. Två rum och kök. Patienten ligger i sängen som, förmodligen redan innan han blev sjuk, flyttats ut från sovrummet och in till vardagsrummet. Tv:n står på, tjock-tv så klart. SVT Forum. Det är lugnt i huset, knappt någon belysning alls, bortsett från skenet från tv-apparaten. Himlen utanför är grå, jag tror faktiskt att det har börjat regna lite. Det är blodigt i sängen, det är blodigt på patientens tröja, och det är blodigt på golvet. Hemtjänstens personal är på plats. Proffsigt rör de sig i rummet, utan att störa, torkar upp och håller rent, håller hand.

Blödningen har avstannat, men blodförlusten hittills har varit påtaglig, särskilt hos någon med obefintlig reservkapacitet. Patienten är vaken. Han ligger helst, för reser han på sig blir yrseln outhärdlig. Tumörbördan i hans mun gör talet nästintill oförståeligt, men undersköterskan på hemtjänsten har under den tid han vårdat patienten lärt sig att förstå och hjälper mig att tolka. Jag gör mitt bästa för att undersöka munhålan, men gapförmågan är minimal. Jag ringer en kollega på ÖNH. Kanske kan man testa att etsa mot tumörblödningen? Förhållandena gör det omöjligt. 

Vi pratar lite, patienten och jag, om vad vi kan och inte kan göra. Jag lyssnar på hjärta och lungor, även om det för mig har nästintill obefintlig betydelse i detta skede så känns det ändå som något en doktor ska göra, värdigt på något sätt. Han är helt medveten om situationen och utan förbehåll tydlig med att han önskar avstå all behandling som kan förlänga livet. Han har lidit klart nu. Hans beslut gör mitt medicinska uppdrag relativt enkelt, existentiellt något mer svårhanterligt. Jag lovar att vi ska göra allt vi kan för att lindra hans symtom. Illamåendet är värst, yrseln god tvåa. Ångesten och smärtan, i all fall i nuläget, hanterbara. 

Sängkläderna byts ut, mörka lakan, så att det vid en eventuell ny blödning ser mindre dramatiskt ut. Midazolam, antiemetika, morfin, Haldol. Allt redo utifall att. Att han överlever natten är mycket tveksamt; kommunens sjuksköterska och hemtjänst ordnar personal till vak. 

När vi åker därifrån känner jag en stolthet över att arbeta i en verksamhet som möjliggör denna typ av tillgänglighet för vårdens allra mest sjuka. Jag känner arbetsglädje i det sömlösa samarbete mellan hälsocentral, hemsjukvård och hemtjänst som har blivit ett signum för vår arbetsplats. Jag tänker att detta är så långt ifrån nätläkarens vård av samhällets mest friska och resursstarka som jag någonsin kan komma. 

På morgonen har jag ett meddelande i min inkorg. Patienten avled under natten. Jag hoppas att det var lugnt, stilla och värdigt, samt framför allt helt på patientens villkor.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.