»Samtalet är övervakat, samtalet är övervakat.« När jag ringde mormor avbröts samtalet regelbundet av en inspelad röst som påminde oss om det ingen av oss behövde bli påmind om. Polen befanns sig i början av åttiotalet i ett undantagstillstånd och alla kontakter med utlandet övervakades. Som sjuåring visste jag att det fanns förbjudna samtal, inte för att jag kände till ämnena, men jag visste att det fanns saker som man inte fick prata om på telefon. Någon lyssnade. Vissa år fick mormor inget utresetillstånd och kunde inte komma och hälsa på. En natt nekades jag och mamma inträde på gränsen och fick kliva av tåget i Östberlin. 

Själv har jag aldrig levt i en totalitär stat, och jag har aldrig varit diskriminerad av en regim. Vad jag fick uppleva var bara lite av dammet från smällarna när människors grundläggande frihet tas ifrån dem. Kalla mig paranoid, men jag tänker att mina upplevelser i barndomen kanske anlade en hälsosam skepticism mot övervakning. Jag vill inte lämna ifrån mig personlig information till företag eller andra organisationer om jag inte måste. Jag är inte med i Facebook eller Instagram, och jag är inte medlem i någon kundklubb. Säkerligen går jag miste om en del nöje och lite rabatter, men det känns överkomligt. Att min personliga integritet urholkas genom att mina förehavanden registreras via min mobiltelefon och mitt bankkort är något som jag tvingas acceptera, fast jag vill inte medverka mer än nödvändigt. 

En vecka vikarierar jag på rubrikernas sjukhus, NKS. Innan jag satte min fot i huset hade jag i likhet med många svenskar läst spaltmeter om stället, och mycket av det som mötte mig under veckan var jag förberedd på. Vad som gått mig helt förbi var byggnadens skönhet; att gå omkring på sjukhuset på natten är som att vara ensam på ett modernt museum. Ljust, elegant och på sina ställen helt spektakulärt. 

Varje gång jag drar mitt passerkort och går genom en dörr finns något vackert på andra sidan. Och varje gång jag passerar en dörr, om det så är en toalettdörr, måste jag använda mitt kort. Bokstavligen varje steg jag tar på sjukhuset kan alltså övervakas. 

Inte bara mina steg förresten. Kortet används också för att logga in på datorerna och vid skrivarna när jag kopierar eller skriver ut något. Det är mycket lätt för någon att övervaka hela mitt arbetspass, och naturligtvis inte bara mitt, utan detsamma gäller alla andra tusentals anställda. I ett framtida utvärderingssamtal kan man dra ut statistik på hur länge jag uppehåller mig framför datorn eller hur länge jag är på toaletten på tisdagar. 

Det finns alldeles säkert värdefull information att hämta från detta – kanske inte från just mina toalettbesök, men genom att ha koll på sin personal och sina lokaler. På makronivå kan man analysera hur resurser fördelas och försöka optimera. Man kan till exempel se vilka konferensrum som bara används några timmar i veckan och som kanske skulle kunna användas till något nyttigare, kanske patientrum?

Jag tillhör dem som tycker att vi borde mäta betydligt mer i vården för att bättre veta vad vi gör och hur resurser fördelas effektivt och rättvist. Vi borde utvärdera kliniker och framför allt sjukhus i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. Och helt klart är det så att det behövs data för att kunna göra riktiga utvärderingar. Fast vi borde också vara betydligt vaksammare på vad det är som övervakas, av vem och i vilket syfte. Storebror behöver inte hålla koll på toalettdörren.    

Övervakning är inte gratis, utan priset är vår personliga integritet. Den tycker jag att vi borde värna om. Och min fantastiska mormor skulle hålla med. Det är betydligt lättare att förlora integritet än att återvinna den. 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.