När kvinnors vantrivsel klassades som sjukdom

För sextio år sedan ansåg man att kvinnor som inte trivdes i sitt äktenskap var neurotiska. En vistelse på sinnessjukhus kunde återanpassa kvinnan till den förväntade rollen som mor och maka. En nutida blick på psykiatrijournaler från den tiden visar hur kulturella föreställningar genomsyrar den förment objektiva medicinen.

Läkarnas bedömningsarbete på Ulleråkers sjukhus år 1948 påminner mycket om det arbete som görs i psykiatrin i dag. Journaler från denna tid (se faktaruta om studien på nästa sida) visar att man tar en noggrann anamnes om hereditet, uppväxtförhållanden, somatisk och psykiatrisk sjukhistoria. Även patientens familjeförhållanden, annat umgänge och arbetshistoria får sin beskrivning. Det aktuella insjuknandet återges med hjälp av uppgifter från patienten (i den mån det går), från anhöriga och ibland polis och/eller provinsialläkare. Specifika symtom rörande sinnesstämning, tankeliv och beteende noteras.

Vanliga ord vid depression är ångest, deprimerad, hämmad, försyndelseidéer, initiativlös, människoskygg, sömnsvårigheter, minnessvårigheter, huvudvärk, suicidala tankar och suicidalförsök.

De patienter som får diagnosen hysteri har ofta haft antingen vredesutbrott eller pratat för sig själva, haft hallucinationer av olika slag, förföljelseidéer, varit förvirrade, okontaktbara eller pratat osammanhängande. Ibland nämns också kräkningar och matvägran.

Patienter med den ospecificerade diagnosen »psykogen sinnessjukdom« har liknande symtom men ibland också sexuella och/eller religiösa vanföreställningar. Vanföreställningar om tankepåverkan och styrningsupplevelser föranleder misstanke om  schizofreni, och ibland fastslås schizofrenidiagnos vid förnyad sjukdom. Journalerna innehåller också mer eller mindre fylliga statusnoteringar och uppföljningsanteckningar under vårdtiden. Däremot hittas nästan inga resonemang kring diagnostik eller val av behandling (se faktaruta ovan).

Men samtidigt som mycket är välbekant för en nutida läsare, finns det sådant som sticker i ögonen. Patientens känslor och känslouttryck utgör en aspekt av de psykiska symtom som läkarna noterar i sin strävan att nagla fast patientens diagnos. Känslor och känslouttryck är samtidigt ett område som influeras av rådande kulturella föreställningar om vad som är »normalt« och vad som inte är det. 

I journalerna noteras ofta om patienten varit »känslig« redan som barn. En kvinnlig patient har »i stort sett varit frisk och kry, men alltid varit känslig och ibland ängslig och sömnlös«.  En äldre kvinna har »varit en känslomänniska hela livet, haft lätt för att gråta och skratta«, medan en ung kvinna berättar att hon varit »hysterisk som barn, trotsig, känslig«.

»Känslighet« tycks alltså innebära att man lätt – lättare än andra? – ger uttryck för sina känslor. I många beskrivningar kan vi ana läkarens attityd: »Inga beteenderubbningar som barn, men vek och känslig«. Vi anar en kulturell/moralisk värdering som antyder att patienten borde »skärpa sig«.

Den negativa hållningen till »känslighet« gäller båda könen. Journalen om en ung man – som tidigare blivit sinnessjuk flera gånger i samband med infektioner – noterar, när patienten har något förhöjd kroppstemperatur, att han är »mkt känslig och barnslig och tror sig vara sämre än han egentl. är«. Det tycks finnas en oartikulerad norm kring när oro är rimlig och när den inte är det.

En viktig aspekt av »känsligheten« är hur den kommer till uttryck i relation till omgivningen. En ung man har visserligen »alltid varit känslig« men enligt fadern har han »ej visat någon benägenhet att dramatisera sig själv […] utan tvärtom […] alltid varit tillbakadragen«. Vi hittar otaliga fall där det centrala tycks vara på vilket sätt patienten brutit mot sociala normer för känslouttryck. En kvinnlig hysteripatient har före intagningen varit »mycket påfrestande för omgivningen« och även senare åter »mycket besvärlig i hemmet. Matvägrat och legat till sängs, tyranniserat hela familjen«. 

Vredesutbrott är särskilt oacceptabla. En kvinna har fått »anfall av plötslig natur: fäktar och slår sig omkring, har insikt om sitt befängda tilltag men säger sig drivas av oemotståndlig lust ’att vilja ut’«.  Är det instängda känslor hon vill uttrycka? Senare noteras att patienten »diskuterar sina svårigheter på ett sansat sätt, är mycket bekymrad över sitt sjukliga reaktionssätt och inställd på att göra sitt bästa för att komma över det«. 

Man drar sig inte heller för att dra slutsatser om vad patienter känner utan att de uttalat sig om saken. Ett exempel är anteckningen: »Besök av maken och dottern. Sade att det var roligt […], men verkade ganska känslolös när hon talade om dottern«.  En man uppträder vid undersökning »nonchalant och övermodigt. [—] Tycks vara känslokall«. 

(Tidigare forskning visar att det är först från och med 1960-talet som vi ser att läkarna uttrycker sitt intryck av något. Fram till dess beskriver man hur något är.)

Ett annat tema som får stor plats, åtminstone när det gäller kvinnliga patienter, är äktenskapssvårigheter. Men inte som orsak till olika symtom – utan tvärtom som en följd av sinnessjukdom. Kulturella föreställningar spelar här en tydlig roll.

Samtidens syn på kvinnans roll som maka framgår i formuleringar som följande om ett »ogift hembiträde«: »Hon kan knappast tänkas kunna försörja sig i den öppna marknaden. Kan hon bli gift är det troligt, att hon skulle kunna sköta sitt hem o. sålunda anses mer arbetsför.« 

Även läkarnas syn på modersrollen framgår, som i en notering om en deprimerad kvinna: »knappast alls affektivt bunden till sin familj […] fullt medveten om sina bristande känslor för make och barn, men tycks icke på ngt sätt uppröras av detta missförhållande.« 

I samtal med en annan kvinna som repat sig efter elbehandling framgår att hon »tror att nedstämdheten började när sista barnet föddes. Men är mycket glad över barnet. […] Inga förebråelser nu. Dottern är trevlig och rar. Längtar mycket hem.« Formuleringarna visar att det var i det närmaste otänkbart att kvinnor inte skulle vara känslomässigt bundna till sin familj, vilket gjorde att upplevelserna sjukförklarades. Notera också avslutningen som visar att patienten tillfrisknat när hon nu längtar hem till sin dotter.

Manliga patienters äktenskapssvårigheter diskuteras inte alls i samma utsträckning som kvinnligas. Inte en enda man får heller en diagnos som anknyter till äktenskapssvårigheter, trots att flera har sådana problem. I stället betonar man, i det fåtal fall där diagnosen specificeras, arbetsrelaterade orsaker – trots att patienten kanske inte arbetat på lång tid.

En typisk berättelse i journalerna är den som får ett »lyckligt slut«. Kvinnan är missnöjd i äktenskapet, men ändrar sig efter egen eller makes sjukhusvistelse och återgår till sitt äktenskap. Ett exempel är en kvinna som inte trivs med hemarbetet men inte får förvärvsarbeta för sin man. I början av sjukhusvistelsen uttrycker hon »när hon kommer in på makens bristande förståelse för hennes arbetsbörda en viss bitterhet« och »att hon ej ämnar gå tillbaka till maken«, men efter elbehandling har hon »inget säkert minne av sjukdomstiden« och uppger att »maken har varit förstående«, är »glad och vänlig«; efter utskrivningen meddelar maken att patienten »sköter hem och barn på ett fullt tillfredsställande sätt«. Minnesstörningen efter elbehandling, en vanlig biverkning, kanske ibland var synnerligen välkommen.

Som ett resultat av tanken om kvinnors naturliga fallenhet och uppgift att ta hand om hushåll och barn sjukförklaras de kvinnor som inte klarar av eller trivs med de uppgifterna. När kvinnliga patienter sedan lever upp till rådande förväntningar om kvinnlighet, ses det som ett tecken på tillfrisknande. 

I och med att äktenskapet som institution inte ifrågasätts år 1948, kan läkarna inte uppfatta äktenskapssvårigheter som en giltig sjukdomsorsak. Problemet har inte heller formulerats som något som kan bli föremål för åtgärder från vårdens sida. Därmed finns ingen behandling att tillgå. Familjerådgivningen etablerades först under 1950-talet i samband med att skilsmässofrekvensen ökade. 

Den medicinsk-psykiatriska bedömningen görs i en kulturell och historisk kontext som här bli tydligare för oss genom avståndet i tid.