Biroller i svensk äldrevård

Två böcker – aktuellare än någonsin – berättar från olika perspektiv om vår sista »fas« i livet, ålderdomen. Den ena, »Så dödar vi en människa« av Stefan Gurt, utgår från den anhöriges perspektiv medan den andra, »Jag ska egentligen inte jobba här« av Sara Beischer, betraktar åldrande och äldrevård med vårdarbetarens ögon.

Gurt skildrar sin pappas fortskridande demens och den vård pappan får under slutet av sitt liv. Många kan nog känna igen sig i situationen att som anhörig inte orka eller kunna hjälpa men tvingas leva med skuldkänslor på grund av dessa tillkortakommanden.

Beischer har under de senaste tio åren i perioder arbetat som vikarierande vårdbiträde inom äldreomsorgen. Hennes roman handlar om vårdarbetarens vardag och processen att växa in i rollen att hjälpa och förstå människor utifrån varje vårdtagares förutsättningar och hjälpbehov.

Stefan Gurt är gift och har två barn med en kinesisk konstnär. Hans mamma fick efter en bilolycka en obotlig hjärnskada som medförde att hon låg i koma på en institution, okontaktbar i 11 år, innan hon avled. Pappans därpå följande insjuknande i demens skildras insiktsfullt. Han sköter inte sin hygien, betalar inte räkningar, får telefonen avstängd, har svårigheter att hitta och hamnar på fel pendeltågs- eller T-banestation. Något mer än ett år efter hustruns bortgång 2008 faller pappan omkull och tas in på sjukhus. Bara pliktkänslan att vaka över hustrun hade hållit honom vid liv.

En kommunal biståndshandläggare presenterar ett dokument som pappan övertalas att skriva under, en underskrift som enligt Gurt omyndigförklarar fadern. Som stöd för sin tes anför Gurt biståndshandläggarens förklaring att fadern ska få en god man. Men åtgärden att utse en god man är frivillig och innebär att huvudmannen (i detta fall fadern) behåller sin rättshandlingsförmåga. Det är olyckligt att begreppen används på fel sätt i boken.

Fadern flyttas över till ett tillfälligt boende och sedan till ett äldreboende. Han lever knappt tre månader efter sin ankomst till vårdinrättningen. Samtidigt som detta sker åker författaren med sin familj till Kina på en månad. Under familjens bortovaro försämras pappan drastiskt, går ner 15-20 kilo och blir också orolig och aggressiv.

När de anhöriga är tillbaka i Sverige undrar de vad som har hänt? Pappan har inte ätit och druckit på länge. Han drar ut nålen till droppet. Familjen misstänker att han drogas ner, men som anhöriga får de inte se medicinlistan. En sköterska förklarar att man inte lämnar ut sådan information till anhöriga, ett uttalande som förefaller anmärkningsvärt. De anhöriga lyckas dock fotografera av listan. Medicinerna som ges är opiaten Oxikodon och det antidepressiva medlet Citalopram. Först sista kvällen innan pappan går bort kommer tilliten när sonen får skedmata sin far med vatten och näringslösning.

Eftersom författarens hustru kommer från Kina, är han i stånd att i boken göra intressanta jämförelser mellan Kina och Sverige när det gäller synen på gamla. I Kina är det otänkbart att en gammal människa tvingas leva för sig själv utan familj eller vänner. I Sverige blir gamla människor deprimerade för att de känner sig så ensamma. I en av pappans gamla almanackor finns en notering: ”ENSAM, ALLDELES ENSAM”.  Vid ett tillfälle säger fadern till sonen: ”Om du kan undvika det, bli inte gammal.”

I det sista kapitlet kritiserar Gurt att äldrevården numera läggs ut på entreprenad till lägstbjudande och att vården alltmer drivs i vinstsyfte, en kritik som jag instämmer i. I boken anges att äldreboendet där hans pappa vårdades ägs av Carema, vilket inte stämmer. Författare eller förlagsredaktör borde ha kontrollerat fakta, inte minst med tanke på den debatt som vid bokens utgivning just pågick i Sverige.

Även om det finns frågetecken rörande faderns sista tid på äldreboendet så är det svårt att utan närmare information ha en tydlig åsikt om den vård som gavs. Gurts bok bygger på en personlig upplevelse av hans dementa pappas sista levnadsår. Utöver invändningar mot ett antal väsentliga faktafel i boken, tycker jag också att författaren ibland blir alltför drastisk i sina påståenden om äldrevården. Min egen erfarenhet av äldrevården, bland annat utifrån en anhörigs vård, är mer positiv.

 Sara Beischers bok är en skönlitterär arbetslivsskildring inifrån ett äldreboende.

Romanens huvudperson, den 19-åriga Moa, tänker bli skådespelare men vill i avvaktan på detta ha ett jobb, vilket som helst. När hon blir timanställd på äldreboendet Liljebacken säger chefen på boendet till henne att ”det enda som krävs för det här jobbet är lite sunt bondförstånd”. Efter att ha läst boken kan man tycka att sunt bondförstånd är nog bra men att det krävs mycket mer.

Utan någon erfarenhet ställs Moa inför svåra situationer som ofta handlar om liv och död. Ibland äcklas hon av kontakten med gamla människors deformerade kroppar, deras urin- och avföringsodörer samt ångestskrik. Allt detta berättas med empati, på ett målande språk fullt av detaljer och ibland med inslag av humor.

Moa vill egentligen inte jobba med gamla och dementa och deras vardagliga realiteter. Hon vill bli skådespelare. När hon misslyckas med flera provspelningar börjar hon samtidigt mer och mer få en annan inställning till arbetet med äldre. Hon får närmare kontakt med flera av de dementa. Några av dem hjälper henne i dialogen då hon tränar inför provspelningarna. Det kanske bästa med boken är att läsaren får följa Moas utveckling till en självständig och medveten människa med förmåga att se vad som är viktigt i livet. Moa säger när Astrid dör och det hugger till i magen: ”Jag som inte ens visste att jag tyckte om henne.”

Efter knappt ett år på äldreboendet blir Moa inkallad till chefen som erbjuder henne en tjänst som blivit ledig. Chefen säger: ”Du ska jobba med människor. Du har den gåvan.”

 Genom att inte vara en politisk debattskrift utan en skildring som försöker beröra människor, lyckas Beischer få oss inse att äldrevården har en central roll i vårt samhälle och för vår människosyn. Gurt belyser på ett illustrativt sätt den ensamboende dementa åldringens livsvillkor i dagens Sverige, även om jag personligen förhåller mig tveksam till en del av hans kritik av den svenska äldrevården. Läs gärna båda böckerna – de kompletterar varandra.