»White Coat« är ett konstprojekt bestående av tre textila konstverk – en så kallad triptyk – som undersöker läkares relationer till sina vita läkarrockar. Projektet fokuserar särskilt på kvinnliga läkare, och särskilt de inom psykiatrin. I denna triptyk leker jag med att kombinera vita rockens symbolik med andra starka symboler. Triptyken består av en Militärrock, en Tvångsrock och en Bröllopsrock. Jag bad läkarkollegor skriva ner sina spontana associationer när de, utifrån yrkesroll och genus, såg på verken. Det var mycket viktigt för mig att behålla mina egna reflektioner om verken tyst för mig själv. Jag ville inte påverka andras reaktioner eller forma deras tolkningar. Mest spännande för mig är just att konstverken visade sig framkalla en sådan mångfald av tankar och känslor, beroende på olika personers bakgrund och livssituation. Du kan läsa ett urval av kommentarerna i anslutning till den här artikeln.

Hos mig själv har både medicinska och konstnärliga tendenser funnits sedan tidig ålder, liksom på sätt och vis även det psykiatriska förhållningssättet. När jag var tre år gammal och klev med mamma på flygplanet till Tjeckien, visade jag stolt upp min Fisher--Price doktorsväska och meddelade flygvärdinnan att jag var på väg till min sjuke morfar, och att jag skulle göra honom frisk. När han sedan dog kort därefter, berättade min mamma att jag ritade och målade mig till något slags förståelse och acceptans av situationen. Det blev många bilder på kistor, de flesta med mysiga fönster med rutiga gardiner, så att morfar skulle kunna titta ut, och dörrhandtag så att han skulle kunna komma tillbaka. Nu, 32 år senare, arbetar jag fortfarande med sjuka människor, numera psykiatriska patienter, och omvandlar alla intryck och erfarenheter jag samlar på mig till konstverk. 

För mig har dessa tendenser, mina två spår, varit helt självklara – den perfekta omväxlingen, två områden som kompletterar varandra. Men i det hårda klimatet under läkarutbildningen i Storbritannien var en önskan att få dela min tid på detta vis otänkbar. Det ansågs som extremt oseriöst. Jag funderade mycket under den tiden på läkarrollen och vad den egentligen innebär.

Uppdrag som läkare och konstnär

Veronika Sveidqvist är specialist i allmän psykiatri men också konstnär med flera konstprojekt i gång.  Hon är 35 år, har svensk-tjeckisk bakgrund och är uppvuxen i Edinburgh och Stockholm, där hon i dag bor.

Efter läkarutbildning och AT-tjänstgöring i Skottland, flyttade hon till Sverige 2003 och började arbeta inom psykiatrin. Efter olika vikariat, och två år på Nyckelviksskolans allmänna och textilkonstlinjer, gjorde hon klart sin ST-tjänst på Psykiatri Sydväst, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge.

Veronika arbetar nu deltid som konsultläkare och deltid som konstnär. Hon har nyligen antagits till högskoleutbildning i konst på San Francisco Art Institute i USA.

I artikeln här intill berättar hon själv om ett av sina pågående konstprojekt, ”White Coat”, som handlar om den vita läkarrocken.

Den vita läkarrocken – som på flera håll numera inte används längre, men ändå kvarstår som den ultimata läkarsymbolen – och de strikta regler (både skrivna och oskrivna) om uppsyn och uppträdande som rådde i brittiska NHS under 1990-talet stod för så många olika och ofta motsägelsefulla saker. Läkarrocken som symbol kändes ömsom identitetsutplånande, bemyndigande, kvävande, romantiskt idealiserad, skyddande, respekt- och förtroendeingivande, stolthetsingjutande, översittarmässig, trygg, rolig – och den skapade även en känsla av gemenskap. Betydelsen ändrades beroende på hur självsäker man kände sig och hur stort nöje man fann i studierna av den specialitet som man praktiserade i just då.

Jag har alltså av och till funderat på läkarrockens symbolik ända sedan 17-årsåldern, då jag tog på mig min förs-ta vita läkarrock på universitetet. Sedan dess har många års arbete och erfarenhet format och ändrat mina associationer och mitt perspektiv.

Läkarsoldater skyddar de svaga och bekämpar sjukdom. Om någon skulle ha frågat mig under de mest slitsamma åttiotimmarsveckorna under AT-tjänstgöringen vad jag såg i dessa varianter på läkarrockar, skulle jag ha svarat: Jag ser en rakryggad sammanbiten soldat, lägst i rangordningen, där för att följa order, träla och veta sin plats. Jag skulle ha identifierat mig med den bundna personen i tvångströjan: plågad, uppgiven, kanske ifrågasättande sin egen psykiska friskhet (att jag frivilligt utsatte mig för denna livegenskap). Den vackra, mjuka, mycket kvinnliga bruden hade jag sett som empatisk, omhändertagande, men underskattad i sin roll och kompetens – gift med jobbet, utan tid, ork eller lust kvar att hitta en älskad partner att gifta sig med i stället.

Min tolkning i dag är betydligt mera nyanserad. Medicin är ett hierarkiskt system och jag är en produkt av ett särskilt militaristiskt sådant. Om den missköts är hierarki skadlig och till och med farlig. Men detta slags struktur behövs också för att vårdarbete ska kunna genomföras smidigt och effektivt. Me-dicin kan på sätt och vis också ses som ett slags försvarsmakt. Läkarsoldater skyddar och försvarar de svaga och bekämpar sjukdom. Det är en hedervärd strid där alla, oavsett rangordning och status, behövs. En strid som man kan vara stolt över att delta i. Å andra sidan kan man inte bestrida faktum att soldater skolas till att skada och döda andra människor. Detta konstprojekt ställer således också frågor om huruvida och hur följsamt läkarkåren hedrar Hip-pokrates första princip: »Gör ingen skada«. Militärrocken, såväl som triptyken i sin helhet, är i detta avseende inte menad som en direkt kritik av systemet, utan som ett sätt att främja reflektioner och väcka diskussion. 

Tvångsrocken säkrar psykiskt sjukas rätt till vård. Den som någon gång varit eller upplevt sig vara fastlåst, tvingad, maktlös eller utsatt på något sätt har fått en viktig ingång till empati. Detta gäller särskilt psykiatrer med ansvar att tvångsvårda patienter. Utan denna empati riskerar man att begå allvarliga övergrepp på en annan männi-skas integritet. Under yrkesvägens gång har jag även varit med om läkare som blivit psykiskt sjuka – tyvärr fortfarande ett tabu inom läkarkåren. 

Tvångsrocken påminner om att läkare, trots myten, inte är odödliga, utan vanliga människor med starkare och svagare stunder. Läkare, liksom alla människor, förtjänar respekt och omsorg när de befinner sig i sårbara tillstånd. I ett bredare perspektiv, kan detta till synes obehagliga och skrämmande verk faktiskt ses som en kommentar på psykiatrins historiska utveckling. I dag ses tvångströjan som en bannlyst relik från en mer barbarisk period i den psykiatriska sjukvården. Men tvångs-tröjan infördes ursprungligen för att ersätta bojor, kedjor och bursängar. Det var faktiskt ett tidigt steg i kampen för psykiskt sjuka människors autonomi och rätt till vård och omhändertagande, i stället för att gömmas undan och straffas. Debatten kring vad som utgör den mest skonsamma, humanitära och re-spektfulla praxis avseende tvångsvård fortsätter och förbättringar är onekligen önskvärda. Även om utvecklingen i min specialitet ibland kan tyckas gå alldeles för långsamt framåt så väljer jag trots allt att känna mig förhoppningsfull utifrån de framsteg som gjorts. 

Gift med jobbet –  en älskad partner. Bröllopsrocken associerar jag med allt som är min mångfacetterade erfarenhet och upplevelse av läkaryrket just som kvinna. Det finns en balansgång mellan att vara intellektuellt skarp, effektiv och professionell å ena sidan, och å den andra att upprätthålla traditionellt »kvinnliga« egenskaper (t ex empatiskt bemötande, investering i alliansbyggande med patienter). De senare nedvärderas ofta än i dag, bl a för att de är ekonomiskt svårvärderade, men själv vet man mycket väl att de tillför något väsentligt till den egna yrkesutövningen. Resonemangen bottnar i den eviga frågan om »manligt–kvinnligt«, som tyvärr fortfarande påverkar hur man uppfattas i sin roll av kollegor, chefer och patienter. Sedan har vi den personliga aspekten av detta kraft- och tidskrävande äktenskap med yrket. Hur ska man göra för att inte tappa bort sig själv? Hur ska man skapa tid och utrymme i sin privata sfär för att fortsätta att utvecklas till den kreativa och sinnliga kvinna som man vill vara: stark, trygg och självsäker i det som begreppet »att vara kvinna« betyder just för en själv? På sätt och vis är jag faktiskt »gift med jobbet«. Men som tur är älskar jag också min »partner«. Jag har valt att inte försöka göra det omöjliga valet som jag ställdes inför redan tidigt i min karriär: medicin eller konst. I stället har jag omfamnat båda som två sidor av samma mynt. I detta mångsidiga »äktenskap« är det underbart att få utlopp för förmågan att hjälpa andra läka sin själ, och det är underbart att denna erfarenhet också leder till gripbara konkreta skapelser.

Min plan är att fortsätta samla in reflektioner, i första hand från kolleger inom vården. I min egenskap av kvinnlig psykiater är jag självklart särskilt nyfiken på just kvinnliga läkares relationer till den symbolstarka vita rocken. Men jag hoppas också kunna samla in svar ur en mångfald andra perspektiv: från kvinnor och män, läkare och kolleger i andra yrkeskategorier, inom och utanför vården. Målsättningen är att så småningom ge ut en bok samt skapa en kort film om temat. Om du är intresserad av att delta, skicka in dina reflektioner till e-mailadressen nedan.