August Strindberg beskriver i »Tjänstekvinnans son« den fascination som hans alter ego, läkarstudenten Johan, känner inför ett dödligt gift: »När han blev ensam i laboratoriet företog han sig små experiment på egen hand, och hade snart skaffat sig en liten flaska med blåsyra framställd med ganska stor fara. Den var märkvärdigt rolig att ha. Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.«

Hjalmar Söderberg tycks ha liknande tankar när han skriver i »Doktor Glas« om de små pillren med cyankalium att  »I dem slumrar det en kraft, ond och förhatlig i sig själv, människans och allt levandes huvudfiende från begynnelsen.«

Gifterna har sedan antiken haft en central ställning i litteraturen; i Platons dialog »Faidon« ges en utförlig redogörelse för hur Sokrates dödsdom verkställdes med en giftdryck år 399 f Kr. Den dödliga drycken, som var beredd av opium, vin och odört, serverades i giftbägaren, koneion; den fick senare ge namn både åt odörten, Conium maculatum, och dess gift koniin. Eirikur Örn Norðdahl kommenterar Sokrates död i romanen »Gift för nybörjare«. Berättarjaget Halldór betraktar Davids målning »Sokrates död« och reflekterar över Sokrates sista ord i Platons dialog: »Kriton, vi är skyldiga Asklepios en tupp.« Asklepios var ju läkekonstens gud och till honom skulle man ge gåvor när hans växter, till exempel odört, användes.

Men vad är ett gift? Den mångsidigt och frenetiskt verksamme läkaren och naturvetaren Paracelsus formulerade under 1500-talets första hälft sin ofta citerade uppfattning att »allting är gift och ingenting är utan gift – endast dosen gör att något inte är gift«. Dessvärre är det väl så. År 2012 dog en ung kvinna av en överdos vatten som hon hade druckit snabbt i samband med ett parti vattenpoker. Ett extremt och ovanligt exempel kanske, men våra kropps-egna och livsnödvändiga ämnen insulin och kalium har faktiskt förekommit som mordgifter både i verkliga fall och i deckarnas fiktiva värld. En sjuksköters-ka i England seriemördade under 1970-talet barn som hon vårdade genom att ge dem injektioner av kalium eller i några fall insulin. Kanske har det fallet inspirerat den norska deckarförfattaren Anne Holt – i »Det som tillhör mig« mördas barn med kalium-injektioner. I kriminalromanen »Tröstaren« av Karin Wahlberg, läkare och deckarförfattare, mördas en kvinna med insulin. H K Rönbloms debutdeckare »Död bland de döda« innehåller ett annat exempel på insulinmord.

Historiskt sett är det arseniken i form av den vita arseniktrioxiden, ofta kallad »vitt«, som har varit favoriten vid verkliga giftmord. I modern tid har cyanider kommit att dominera. I deckarlitteraturen är klassikerna cyankalium jämte arsenik och den dramatiskt verkande växtalkaloiden stryknin vanligast som mordgifter. Pregnant sammanfattas detta av systrarna Martha och Abby i den välkända komedin »Arsenik och gamla spetsar«,  som filmatiserades med Cary Grant i huvudrollen. Han är brorson till de mordiska gamla damerna. När han frågar hur de gör svarar Martha att de inbjudna äldre herrarna får ett glas fläderblomsvin som beretts genom att i en gallon av drycken tillsätta en tesked arsenik, en tesked stryknin och »just a pinch of cyanide«.

I Dorothy L Sayers »Oskuld och arsenik« möter vi privatdetektiven och aristokraten lord Peter Wimsey. I berättelsen anklagas författarinnan Harriet Vane för att ha mördat sin förre älskare med arsenik. Lord Peters betjänt Bunter, som behärskade konsten att utföra Marshs test, undersökte ett mystiskt vitt pulver och fann att det var arsenik. Den hade placerats i några ägg som använts vid tillagning av en giftig omelett. Astrid Lindgrens unge detektiv Kalle Blomkvist utför samma bravad när han i »Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt« påvisar arsenik i en chokladkaka.

Varför har cyanider en dominerande plats som gift i kriminalberättelser? Den ganska låga dosen, det snabba förloppet och den karakteristiska doften förklarar väl en del. Och så förstås det faktum att giftet i likhet med arsenik har en förfärlig förankring i verkligheten. Folkmorden i Nazityskland, Hermann Görings välkända självmord i fängelset i Nürnberg, Jim Jones domedagssekt i Guyana, olycksfallet där diktaren Dan Andersson omkom på hotell Hellman i Stockholm efter att man cyanväterökt mot vägglöss, gaskammaren för avrättning av dödsdömda i USA – många verkliga fall påminner om cyankalium och vätecyanid. Mest välkänd bland detektivromaner med cyanid som mordgift är väl »Tio små negerpojkar« av Agatha Christie som med sina omkring 100 miljoner exemplar är världens mest sålda deckare – fortfarande ständigt läst.

I Alfred Hitchcocks thriller »Psycho«, filmen med den berömda duschscenen, redogör sheriff Chambers kort men kärnfullt för ett mord och ett självmord: »Mrs Bates förgiftade den här killen som hon hade ihop det med när hon kom på att han var gift, och tog sedan hjälp av samma medel själv. Stryknin. Ett fult sätt att dö.« Och på grund av den dödes utseende lär Kleopatra ha valt bort stryknin när hon förberedde sitt självmord genom att prova olika gifter på dödsdömda fångar. 

Vad är det då som är så fult? Agatha Christies debutbok »En dos stryknin« förklarar en del. Händelserna på Styles Court i Essex utspelas under första världskriget. Mrs Inglethorpe påträffas döende och Agatha Christie beskriver förgiftningsförloppet och dödskampen på följande sätt: »Ett nytt plågoanfall hade kommit över den stackars gamla damen. […] En sista konvulsion fullkomligt lyfte henne upp från bädden, så att hon slutligen såg ut att vila på blotta huvudet och hälarna, med den övriga kroppen på ett märkvärdigt sätt bildande en båge.«

Det är alltså ett dramatiskt förlopp och den närvarande läkaren doktor Bauerstein misstänker på grund av de specifika symtomen redan från början förgiftning med stryknin.

I klassikern »Greven av Monte-Cristo« av Alexand–re Dumas inträffar flera dödsfall genom förgiftning med stryknin. I det franska originalet är giftet brucin, en med stryknin nära besläktad men något mind-re giftig förening som också finns i Strychnos nux vomica och Strychnos ignatii (Ignatiusböna). En läkare påpekar efter markisinnan -Saint-Mérans dödsfall att giftet verkar som läkemedel vid vissa sjukdomar.

Den vackra oleandern (Nerium oleander), vanlig som prydnadsväxt i medelhavsländerna, dödar med sitt innehåll av hjärtglykosider i »Vit oleander« av Janet Fitch och »Med gift i blodet« av Val McDermid. De aktiva beståndsdelarna i giftiga växter har ofta också en medicinsk användning och förekommer i läkemedel. Mest allmänt känt är förmodligen digitalis, från fingerborgsblomman (Digitalis purpurea), med bland annat hjärtglykosiderna digitoxin och digoxin, som ingår i flera hjärtmediciner. Digitalis är ett populärt gift i deckarlitteraturen. I Dorothy L Sayers »Pinsamt intermezzo på Bellonaklubben« används en digitalismedicin för att ta livet av »en gammal fin herre«, general Fentiman, som påträffas död sittande i sin vanliga fåtölj på herrklubben.

Tidlösa (Colchicum autumnale) är en annan giftig växt med en lång tradition som botemedel vid gikt. I kriminallitteraturen nyttjad bland annat i Anna Janssons »Inte ens det förflutna« och Nigel McCrerys »Stilla vatten«.

Idegranen (Taxus baccata), som dyrkats i vissa äldre kulturer, är synnerligen giftig. Ett ovanligt mord med idegranens gift taxin piggar upp en uttråkad rättskemist i Agatha Christies »En ficka full med råg«. Han skulle säkert förvånats över att den besläktade taxolen från en annan idegransart skulle komma att bli en viktig cancermedicin.

En man dör plötsligt i väntrummet på psykiatriska klinikens mottagning. Den tragiska händelsen utgör upptakten i Åsa Nilsonnes »Tunnare än blod. En medicinsk kriminalroman«. När kroppen öppnades såg man omfattande inre blödningar. Slutsatsen av obduktionen var att den döde »fått i sig något ämne som stör blodets levringsförmåga«. Han hade mördats med råttgiftet warfarin eller Waran, som ett läkemedel heter, vanligt vid akut behandling av blodproppar och i förebyggande syfte för riskpatienter med vissa hjärt–kärlsjukdomar. Waran har utvecklats med utgångspunkt från dikumarol, en naturprodukt med en intressant upptäcktshistoria.

Paris år 1889 – världsutställningen pågår för fullt. Människor trängs för att besöka den nya stora at-traktionen: Eiffeltornet. I »Mordet i Eiffeltornet« av Claude Izner (pseudonym för systrarna Laurence Lefèvre och Liliane Korb) avlider flera personer, med det enda gemensamma att de samtidigt har vistats i Eiffeltornet, av vad som först tycks vara bistick. Offren blir kraftlösa, faller ihop och slutar andas. De ser ut att förstå vad som sägs men kan inte själva tala. När morden – det är förstås inte fråga om några bistick – klaras upp, får läsaren en korrekt redogörelse för några intressanta grundfakta om curare, det gift som mördaren har injicerat med hjälp av en tatueringsnål.

Flera dödsfall som i själva verket är maskerade mord inträfffar i »Frukta inte« av Anne Holt. Vid utredningen av ett av fallen finner man spår av curacit, ett läkemedel baserat på curare. När kommissarie Yngvar Stubø informeras om fyndet av curacit vet han naturligtvis vad det är – och säkert känner varje erfaren norsk kriminalpolis till att curacit var det gift som seriemördaren Arnfinn Nesset sprutade i sina äldre patienter på ett sjukhem. Nesset dömdes år 1983 för 22 mord och misstänktes ha tagit livet av ännu fler personer.

En detektivroman av Agatha Christie som har fått tämligen stor uppmärksamhet är »Den gula hästen«. Flera offer som dött i sjukdomar med diffusa symtom och olika diagnos visar sig ha det gemensamt att de under sjukdomstiden har drabbats av hår-avfall. Det avslöjas att det rör sig om talliumförgiftning. Talliumsalter hör till de vanligare mordgifterna i modern tid. Eftersom de används som råttgift var de tidigare också lätta att få tag på. Intressant nog har »Den gula hästen« haft betydelse vid upptäckten av en talliumförgiftning. Fallet inträffade 1977. Den drabbade var en 19 månader gammal flicka som vårdades vid Hammersmith Hospital i London för ett allvarligt sjukdomstillstånd. Det var en sköterska vid namn Marsha Maitland som satt hos barnet när läkarna vid ronden diskuterade fallet. Hon läste just Christies »Den gula hästen« och tyckte att flickans symtom stämde väl med dem som beskrevs i boken. Syster Maitland nämnde detta för läkarna och påpekade att barnets hår samma dag hade börjat falla av – ett karakteristiskt tecken på talliumförgiftning. De ansvariga läkarna insåg att just tallium saknades i den screening av olika gifter som man hade gjort. Med hjälp av Scotland Yard kunde misstanken bekräftas. Barnet fick adekvat vård och tillfrisknade. Händelsen gav upphov till en förstasidesrubrik i The Times den 23 juni 1977: »Barn räddat med Agatha Christies hjälp«, och läkarnas rapport avslutas med ett tack till »framlidna Agatha Christie för hennes utmärkta och insiktsfulla kliniska beskrivningar och till syster Maitland för att hon höll oss à jour med litteraturen«.

I dag torde överdosering av läkemedel vara en vanlig orsak till verkliga förgiftningar vare sig det gäller olycksfall, självmord eller mord. I kriminallitteraturen förekommer förutom de redan nämnda en lång rad aktuella eller numera övergivna läkemedel: Serpasil, Doleron, Mogadon, Theralen, Pilokarpin, Atropin, Skopolamin och Coramin är några exempel. Dessutom förekommer förstås de klassiska sömnmedlen kloralhydrat (Fleming, »Kamrat mördare«) och barbiturater (Eberhart, »Veronal«) men även mera vardagliga mediciner som paracetamol i form av Paracet (Anne Holt, »Utan eko«).

Vilket är då det mest potenta giftet i kriminallitteraturen? Helt säkert botulinumtoxin. Två oerhört potenta biologiska gifter, botulinumtoxin och det oförstörbara toxinet »Satan Bug«, som är en vidareutveckling av poliovirus, har försvunnit från Mordon, det brittiska laboratoriet för utveckling av biologiska stridsmedel. Det är upptakten i Alistair MacLeans thriller »Hotet«. Mot »Satan Bug« finns inget vaccin och det skulle snabbt kunna utplåna allt liv på jorden. Det är förstås ett påhittat virus.

Botulinumtoxin är däremot inte påhittat, även om dess egenskaper inte skildras särskilt realistiskt i MacLeans thriller. Inte heller är det brittiska forskningscentret för kemisk och biologisk krigföring någon skapelse av MacLean, även om han ändrat namnet till Mordon. Storbritanniens stora militära forskningsanläggning som ligger i närheten av Salisbury heter Porton Down och har en lång och inte helt ärofull historia.

Minsta dödliga dos av botulinumtoxin är endast 0,00000005 gram, vilket kan jämföras med till exempel cyanidens 0,2 gram. Troligen är botulinum också det gift som vi har störst anledning att se upp med i vardagslivet. Botulinumtoxin är ett protein som bildas av Clostridium botulinum, en anaerob bakterie som växer i bland annat konserverade födoämnen och kan orsaka en typ av livsmedelsförgiftning som kallas botulism.

Psykiatern Ulf Durlings debutbok »Gammal ost« presenterar en originell mordmetod. Axel Nilsson påträffas död i ett inifrån låst rum på Lilla Pensionatet. Efraim Nylander, som är läkare, löser fallet. Nilsson hade haft en hjärnblödning och led av högt blodtryck. Han tog små skära tabletter – Darenthin. Mördaren hade också tillgång till små ljusröda tabletter – det antidepressiva läkemedlet Niamidal. Niamidal var en hämmare av enzymet monoaminoxidas (MAO), som bryter ner bland annat serotonin. En känd oönskad effekt av MAO-hämmare orsakas av att även nedbrytningen av tyramin minskas. Tyramin är ett ämne som finns i vissa livsmedel; inlagd sill, lagrade ostar och vissa rödviner – bland annat chianti – brukar nämnas som exempel. Allvarliga biverkningar i form av blodtrycksförhöjning med huvudvärk och hjärnblödning har inträffat när patienter som ordinerats MAO-hämmare äter sådana födoämnen. Så hur gjorde mördaren? Jo, han bytte ut Axel Nilssons blodtryckstabletter mot Niamidal och lät en vecka gå. Nu hade Nilsson högt blodtryck och låg halt av fungerande MAO. Då fick han en riktigt vällagrad cheddar och en flaska chiantivin att festa på. I Sverige avregistrerades läkemedlet 1967.

Denna artikel är en mycket kort sammanfattning av författarens nyligen utkomna bok »En dos stryknin: om gifter och giftmord i litteraturen« (Atlantis; 2012).