Under 1900-talet blev många böcker skrivna av svenskar internationellt uppmärksammade. I första hand tänker man kanske på Selma Lagerlöfs och Astrid Lindgrens alster, men den största succén var »Boken om San Michele« författad av läkaren Axel Munthe. Eftersom boken skrevs på engelska med titeln »The story of San Michele« och författaren då den gavs ut 1929 hade levt över femtio år utanför Sverige kan det diskuteras om det var en »svensk« bok. Axel Munthe var dock född i Sverige, han hade hela livet en stark koppling till sitt ursprungsland och han återvände i slutet av sitt liv till Stockholm där han dog 1949.
»Boken om San Michele« var mycket välkänd under 1930-talet och decennierna närmast därefter. Sedan har intresset minskat, men Axel Munthe och hans bok uppmärksammades åter när Bengt Jangfeldt 2003 publicerade biografin »En osalig ande – berättelsen om Axel Munthe«. Ett annat exempel på publikationer om Munthe under senare år är Thomas Steinfelds »En stor man. Axel Munthe och konsten att förse livet med mening« (2009). Artiklar om Munthe har även publicerats i svensk fackpress senaste årtiondet, till exempel i LT nr 41/2007, sidorna 2983-5. Uppenbart väcker Axel Munthe, hans liv och hans litterära verk fortfarande intresse och fascination. Totalt har boken översatts till mer än trettio språk och nya upplagor fortsätter att komma, bland annat en ny engelsk upplaga för ett par år sedan.
Precis som i nutida biografier där »name-dropping« kan öka intresset innehåller Munthes bok skildringar av kontakter med kända personer. Mun-the hade en långvarig nära relation med drottning Viktoria och var hennes läkare under flera decennier. Detta skildras i boken och bidrog säkerligen till att skaffa läsare. Munthes förhållande till drottning Viktoria har varit föremål för rykten och spekulationer, men det som säkert kan fastslås är att det fanns en djup vänskap mellan de två. Den andra mycket kända person som ingående skildras i »The story of San Michele« är den franske neurologen Jean-Martin Charcot. Det finns en skillnad i beskrivningen av drottning Viktoria och av Charcot; då det gäller Viktoria tog hon själv del av manus och det som skildras är uppenbart sant (om än inte hela sanningen), medan skildringen av kontakten med Charcot ifrågasattes direkt efter publiceringen.
Axel Munthe föddes 1857 i Oskarshamn och familjen flyttade då han var i tonåren till Stockholm. Han påbörjade studier i Uppsala för att bli läkare, men på grund av dålig hälsa avbröt han utbildningen och reste till södra Europa. Här blev han student vid universitetet i Montpellier där han tog läkarexamen. År 1880 disputerade han i medicin i Paris. Han var då 23 år gammal och han framhöll själv att han var den yngste som lagt fram en medicinsk avhandling i Frankrike. Detta framstår som extra anmärkningsvärt då Munthe i Sverige inte varit någon lysande elev och student. Efter sin examen var Axel Munthe verksam som läkare i Paris i ett årtionde, för att därefter flytta till Italien där han periodvis bodde på Capri och periodvis verkade som läkare i Rom. Munthe gjorde sitt första besök på Capri som ung student och han köpte så småningom en egendom i byn Anacapri där han på resterna av en antik byggnad uppförde Villa San Michele. Åren kring förra sekelskiftet bodde Munthe på Villa San Michele, men han hade även andra egendomar på Capri där han senare föredrog att vistas.
År 1892 träffade Axel Munthe dåvarande kronprinsessan Viktoria för första gången. Han vistades en tid tillsammans med henne i Venedig och vad som utspelades mellan de två är oklart. Hans roll som läkare för drottningen blev officiell då han 1893 utnämndes till drottningens läkare och så småningom livmedikus, en uppgift han behöll till drottningens död 1930. I övrigt hade Axel Munthe inte någon närmare kontakt med Sverige och inte heller med läkarkollegor i Sverige. Hans liv fortsatte att vara brokigt och kringflackande. Efter att ha skiljts från sin förs-ta hustru redan 1888 gifte han sig år 1907 med en engelska och hade därefter långvariga och viktiga förbindelser med England bland annat som läkare i engelska Röda Korset under första världskriget.
När »The story of San Michele« författades var Munthe en erfaren skribent. Redan på 1880-talet hade han publicerat kortare reseberättelser i svenska tidningar, han hade skildrat sina erfarenheter i kriget i boken »Red Cross, Iron Cross« och han hade skrivit flera essayer om djurskyddsfrågor och om sina upplevelser vid en koleraepidemi i Neapel. Intresset för djur och för skydd av framför allt fåglar delade han med sin patient Viktoria. Hans ställningstaganden under första världskriget var dock helt motsatta den tyskfödda Viktorias engagemang, och under några år hade Munthe och Viktoria gles kontakt. Munthes bok »Red Cross, Iron Cross« översattes aldrig till tyska men fann ändå en del läsare i Tyskland som djupt tog avstånd från Munthes skildringar av kriget. Detta kom att få betydelse senare, när boken om San Michele publicerades, och för att blidka den tyska läsekretsen inför publiceringen av »The story of San Michele« på tyska donerade Mun-the pengar till synskadade tyska veteraner från kriget.
»The story of San Michele« är omfångsrik, och kapitlen hänger bara löst samman. Flera viktiga händelser i Munthes liv, som till exempel hans två äktenskap, nämns inte alls. En del episoder som infogats och berättas i jag-form är sådant som vid en källkritisk granskning visat sig vara material som publicerats i pressen och som hänt helt andra personer. Dit hör skildringen av hur Munthe reser som »likbeledsagare« med tåg genom Europa och hur två lik förväxlas.
Professorn i neurologi Jean-Martin Charcot var under slutet av 1800-talet välkänd både i Frankrike och internationellt. Unga läkare med intresse för nervsystemets sjukdomar sökte sig till sjukhuset Salpêtrière där Charcot verkade. Också de första svenska neurologerna hade kontakt med Charcot, och hans betydelse för neurologins framväxt internationellt kan inte överskattas. Det är helt klarlagt att Axel Munthe hade kontakt med Charcot, som deltog i betygsnämnden vi Munthes disputation 1880. Eftersom Charcot på 1880-talet varje vecka höll öppna föreläsningar med patientdemonstrationer är det högst troligt att Munthe besökte dessa föreläsningar. Därutöver har ingen kunnat dokumentera någon kontakt mellan Munthe och Charcot, och det finns inte heller dokumenterat att Munthe tjänstgjort som läkare vid Salpêtrière. Tvärtom visar en granskning av Munthes biografi att han genast efter sin examen startade en omfångsrik privatpraktik i Paris med inriktning mot den svenska kolonin. Att han samtidigt skulle ha kunnat vara anställd på ett sjukhus förefaller inte troligt.
I boken »The story of San Michele« ger Munthe en skildring av sig själv som underläkare, och mycket betrodd sådan, vid Salpêtrière. När Munthe försöker rädda en ung kvinnlig patient, »Geneviève«, från sjukhuset kommer han i onåd hos Charcot, och detta leder till att Munthe måste lämna Paris. Flera försök har gjorts att undersöka om det finns någon sanning bakom denna historia. Bengt Jangfeldt tar upp den i sin biografi, och chefbibliotekarien vid Charcot-biblioteket Véronique Leroux-Hugon har 1988 skrivit en artikel i ämnet. Slutsatsen är att historien inte ägt rum, åtminstone inte i den form som Munthe skildrar den. En förnyad genomgång av tillgängliga källskrifter på Charcot-biblioteket i Paris, som författaren av denna artikel gjort de senaste åren, ger samma resultat: inget material finns som bestyrker att Axel Munthe skulle ha varit involverad i att en patient flytt från sjukhuset.
När den engelskspråkiga »The story of San Miche-le« utkom 1929 var Jean-Martin Charcot död sedan mer än trettio år, men hans son, Jean-Baptiste Charcot, levde och reagerade direkt och kraftfullt mot boken som han ansåg förtalade hans far. Charcots son publicerade en artikel där han framhöll att Axel Munthe aldrig träffat hans far och att historien om »Geneviève« var uppdiktad.
Resultatet av denna reaktion mot boken blev att den franska översättningen reviderades, och när den utkom i början av 1930-talet fanns avsnittet om Charcot inte med. Än i dag finns ingen fransk version av »The story of San Michele« där dessa delar inkluderas. Eftersom Axel Munthe och Jean-Martin Charcot uppenbart haft viss kontakt framstår dock påståenden om att dessa personer verksamma i 1880-talets Paris aldrig mötts som felaktiga.
Som framgår ovan hade Axel Munthe under sin läkarbana mycket lite kontakt med svenska läkarkollegor, och det finns uppgifter om att läkare i Sverige var skeptiska till Munthes behandling av drottning Viktoria. Genom sin familj hade Axel Munthe dock kopplingar till svensk medicin, och han var kusin med Per Henrik Malmsten. Malmsten var professor i invärtesmedicin, men hade ett stort intresse för neurologi och blev den som genom en donation till Karolinska institutet gjorde det möjligt att inrätta en professur i neurologi. Per Henrik Malmsten hade kontakt med Jean-Martin Charcot och var väl förtrogen med neurologins framväxt i Paris. Även om Axel Munthe och Per Henrik Malmsten var kusiner var det en åldersskillnad på 47 år mellan dem och Malmsten var alltså mer jämnårig med Munthes föräldrar. Huruvida Per Henrik Malmsten kan ha hjälpt sin unge släkting med kontakter i Paris och kan ha introducerat honom för Charcot är inte känt. Mot detta talar förutom den stora ålderskillnaden också att Per Henrik Malmsten dog redan 1883 och att han under flera år före sin död var sjuk, troligen i demens.
Varför Munthe valde att skriva om Jean-Martin Charcot och berätta händelser kring sin vistelse i Paris som inte var sanna är oklart. Han förklarar i förordet till den svenska upplagan som kom 1930: »Jag begär ej bättre än att inte alltid bli trodd, jag har i alla fall alldeles tillräckligt att svara för. Det skall smickra min författarefåfänga om jag lyckats i dessa mina bemödanden. Livet är en berättare av rang.«
