Den tyske judiske läkaren och socialisten Magnus Hirschfelds bok om sexualuppfostran, »Sexualerziehung«, brändes demonstrativt under de landsomfattande bokbålen i Nazityskland våren och sommaren 1933. Nazisterna drev som bekant omfattande kampanjer mot alla oliktänkande, inte minst mot de homosexuella. Heintz Heger har i sin självbiografi vittnat om hur de som inte hann fly hamnade i koncentrationsläger med tecknet en rosa triangel. Vi vet också genom professor Peter M Nilssons och medarbetares forskning vid Enheten för medicinens historia, Lunds universitet, att svenska läkare hade en hel del kontakter med kollegerna i Nazityskland under denna period, men det ligger utom ramen för den här artikeln.

Syftet är i stället att lyfta fram Magnus Hirschfelds insatser som sexolog och att belysa mottagandet av hans idéer hos svenska läkare. Initiativtagare till utforskningen av de sexuella avvikelserna, perversiteterna, var framför allt läkarkåren. Det var i detta sammanhang som homosexualiteten upptäcktes, eller snarare, som idéhistorikern professor Karin Johannisson har framhållit, konstruerades, och en ny kategori av människor, de homosexuella, föddes – framför allt en modern västerländsk skapelse. Den traditionella synen på all otillåten sexualitet som ett uttryck för synd övergavs härmed för att ersättas av olika biomedicinska förklaringsmodeller.

Magnus Hirschfeld (1868–1935) flyttade till Berlin 1897 och satte upp en egen läkarpraktik. Han var där med om att bilda vetenskapligt-humanitära kommittén (Wissenschaftlich-humanitäre Komitee, WHK), vars syfte var att arbeta för avskaffandet av lagen som kriminaliserade manlig homosexualitet, »paragraf 175«. WHK har ansetts vara den första rörelse som hade till syfte att arbeta för de homosexuellas rättigheter. Hirschfeld, själv homosexuell, som var den drivande kraften, ansåg att lagen uppmuntrade till utpressning och drev tesen »rättvisa genom vetenskap«, dvs att en vetenskapligt grundad förståelse av sexualiteten borde kunna minska fördomarna mot de homosexuella.

WHK var till en början mycket framgångsrik och lyckades samla över 5 000 namn mot paragraf 175 till ett upprop, som överlämnades till den tyska riksdagen. Signaturerna bakom uppropet bestod av den dåvarande kulturella och vetenskapliga eliten med namn som Martin Buber, Albert Einstein, Hermann Hesse, bröderna Heinrich och Thomas Mann och Stefan Zweig. Frågan var emellertid kontroversiell och kom att debatteras under årtionden. Efter nazisternas maktövertagande 1933 försvann hoppet helt om att få någon lagändring, tvärtom: repressionen av de homosexuella ökade.

Redan 1921 hade den dynamiske Hirschfeld organiserat den första konferensen för sexualpolitisk reform, som kort efter ledde till bildandet av World League for Sexual Reforms. Kongresser hölls sedan i Köpenhamn 1928, London 1929, Wien 1930 och Brno 1932. Hirschfeld blev internationellt känd som expert på sexualitet och omtalades som »sexualitetens Einstein« – det har till och med gjorts en film med titeln »Der Einstein des Sex«, producerad av Rosa von Praunheim 1999. Själv uppfattade Hirschfeld sig främst som forskare, och han gjorde banbrytande insatser för att beskriva och klassificera sexualiteten, inte bara homosexualiteten. Hirschfeld framhöll övergångsformerna mellan olika typer av sexuell inriktning och lär även ha myntat begreppet transvestit.

I den liberala atmosfär som rådde under Weimarrepubliken kunde Hirschfeld 1919 öppna »Institut für Sexualwissenschaft« i en villa nära riksdagshuset. Vid institutet bedrevs utbildning och forskning. Där fanns också ett mycket omfattande bibliotek. Verksamheten lockade besökande från hela världen fram till stängningen i samband med händelserna 1933. Den 10 maj skedde det beryktade bokbålet, där också det mesta av institutets böcker brändes. Hirschfeld hade då gått i exil. Han dog i Nice 1935.

I en artikel i Allmänna Svenska läkartidningen från 1907 står vad som antas vara den första större diskussionen om homosexualiteten och lagen. Enligt Lisa Lovén vid historiska institutionen, Stockholms universitet, gällde det ett referat av diskussionerna vid en internationell kurs i kriminalpsykologi och -psykiatri i Tyskland och handlade framför allt om manlig homosexualitet. Vid kursen hade Magnus Hirschfeld deltagit och man ägnade därför mycket tid åt diskussioner om homosexualitetens orsaker och dess ställning inför lagen. Psykiatriprofessorn Freij Svensson pläderade samma år för en avkriminalisering och refererade till Hirschfeld som auktoriteten på området. Freij Svensson skrev att det borde betraktas som en privatsak vad två fullvuxna personer efter fri överenskommelse företog sig såvida det inte ingrep i samhällsordningen eller hade menliga följder för samhällets bestånd: »Det finns ingenting som kroppsligen skiljer en homosexuell från en heterosexuell. Den manligaste man och den kvinnligaste kvinna kunna bära perversiteten.«

Studentorganisationen Clarté gav från 1933 ut Populär tidskrift för sexuell upplysning. I tidskriftens första årgång 1933/4 infördes den första populära moderna svenska framställningen om homosexualiteten, skriven av den norske läkaren Torgeir Kasa och den radikale socialmedicinaren Gunnar Inghe, en av tidskriftens redaktörer. Idéerna byggde mycket på Hirschfelds arbeten. Samma år, 1933, tog den engagerade sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen initiativet till Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), som stod arbetarrörelsen nära. Hon hade redan 1927 blivit ledamot av den av Hirschfeld grundade World League for Sexual Reform, som hade preventilmedelsupplysning som ett av sina viktigaste syften. RFSU var ett initiativ som clartéisterna gärna slöt upp bakom. Ordförande blev Ottesen-Jensen, kallad »Ottar«, och sekreterare var Gunnar Inghe.

I professor Viktor Wigerts introduktionsbok i psykiatri från 1931 betecknades homosexualitet som en patologisk abnormitet – ett tecken på psykopati. Belysande för tidsandan var den s k Haijbyaffären, som Lars Sjöstrand häromåret beskrev i Läkartidningen, där polismästare Fontell i Göteborg år 1938 hade gjort en ansökan om intagning på mentalsjukhus av utpressaren Kurt Haijby. Andre stadsläkaren i Göteborg, Carl Fällström, utfärdade vårdattesten, eftersom han antog att Haijby var sinnessjuk: »Den sjukliga rubbningen hos H yttrande sig i homosexuella handlingar förbunden med etisk defekt av gravaste art …«

Neurologiprofessor Nils Antonis mycket lästa »En bok om nerver« från 1946, kan däremot, liksom tidigare Freij Svensson, Gunnar Inghe och Elise Ottesen-Jensen, antas ha berett vägen för ett mer modernt tänkande. Antoni räknade homosexualiteten till de sexuella avvikelserna, de s k perversionerna, men framhöll samtidigt att orsakerna var föga kända. Någon sorts anlag var nog med i spelet, men det mesta var olöst och det rådde delade och stridiga åsikter: »Äro de avskyvärda, hopplösa förbrytelser eller tämligen oskyldiga urspårningar som egentligen endast angå vederbörande själva? Äro de följder och yttringar av hyperkultur, överförfining, raffinemang och depravation; ha de alltid funnits eller höra de till tidslytena? Äro de släkt med sinnessjukdomar och neuroser eller leda de till sinnessjukdom och neuros? Finns någon möjlighet till verksam behandling?« Antoni konstaterade att bisexualitet var mycket vanligare än enbart homosexualitet. Han hade sett hur män som kvinnor har förbindelser åt båda håll, något som kunde medföra sociala komplikationer. Motståndskraften är inte absolut: »könet är – en otrevlig sanning – i viss mån relativt, plastiskt som allt mänskligt. Allt vad som finns i normal kärlek finns också i denna upp- och nedvända värld, som spegling i vatten, endast icke fruktsamhet …«

Medicinhistorikern professor Karin Johannisson har visat att den medicinska vetenskapen utformas i ett samspel med de skiftande samhälleliga och kulturella förutsättningarna. Inställningen till det som betraktas som avvikande (farlig) sexualitet avslöjar tydligast sexualitetens kulturberoende. Att överhuvudtaget klassificera människor efter deras sexuella läggning tycks dessutom vara ett ganska sent påfund. De senaste decennierna har synen på homosexualitet och s k HBTQ-frågor drastiskt ändrats från att ses som ett brott och en sjukdom till en sexuell läggning och en mänsklig rättighet – åtminstone i vårt land. Processen fortsätter att spridas i världen, där Östeuropa och Ryssland fortfarande har lång väg att gå, för att inte tala om Iran eller Uganda.

I Sverige fanns homosexualitet med i Socialstyrelsens klassifikation över sjukdomar ända fram till 1979. Det var den dåvarande generaldirektören, numera riksdagsledamoten Barbro Westerholm, som tog initiativ till att homosexualitet ströks från listan över sjukdomar. WHO gjorde sig inte av med sin definition av homosexualitet som sjukdom förrän 1993. Begreppet normal könstillhörighet har sedan breddats till en utveckling mot större förståelse för problematiken. Att motverka diskriminering av homosexuella i arbetslivet har sålunda blivit en viktig fråga för ett professions- och fackförbund som Läkarförbundet. Förbundet har en delförening för homosexuella läkare. Föreningen, som startades på initiativ av överläkare Sven Grützmeier vid SöS/Venhälsans mottagning för män som har sex med män, är Sveriges äldsta yrkesförening för homosexuella. Föreningen har en årlig konferens med internationella föreläsare, medlemsmöten föreläsningar, studiebesök och annan upplysningsverksamhet.

Avslutningsvis vill jag citera Läkarförbundets nuvarande ordförande Marie Wedin: »Att så många människor tillfrisknat genom att vad som betraktades vara en sjuklig sexuell abnormitet blev en sexuell läggning är en stor samhällelig och medicinsk framgång.« Så sant som det är sagt. Fördomar och föråldrade föreställningar ska motarbetas med faktiska kunskaper och reella erfarenheter. Magnus Hirschfelds pionjärarbete i den tyska Vetenskapligt–humanitära kommittéen vann under 1900-talets första decennier ett allt större erkännande även i Sverige. Att han var läkare och medicinalråd gav tyngd åt den politiska kampen för de homosexuella. Här formulerades också grunden för en ideologi som var besläktad med andra samtida jämlikhetssträvanden: socialism, liberalism, feminism.