Post Faktum. Förväntad flexibilitet i övermått ökar risken för svikna förhoppningar. Så kan psykisk ohälsa bli postmodernitetens pris.

Illustration: RX MEDIA

Hösten 2013 uppmärksammades den ökande psykiska ohälsan och dess möjliga orsaker i olika studier. Statistiska analyser är en nödvändig bas och utgör grund för forskarnas slutsatser. En kompletterande, kvalitativ kunskapskälla utgörs dock av landets professionella yrkesgrupper som står i kontinuerlig kontakt med det samhällsfenomen som byggs upp av enskilda individer. Vilka iakttagelser gör vi om vi tar oss tid att reflektera och abstrahera utifrån våra erfarenheter?

Utgångspunkten är att den psykiska ohälsan ökar, det vill säga psykisk ohälsa i betydelsen ångest, depression och stress, ofta graderad som lätt eller me-delsvår. Den svårare psykiska ohälsan med väldefinierade psykiatriska tillstånd synes mer konstant, inte ökande.  Två grupper framstår som särskilt utsatta: ungdomar och kvinnor [1-3]. De faktorer på samhällsnivå som anses vara av betydelse är bristande jämställdhet för kvinnors del, och för ungdomars del svårighet att etablera sig i vuxenlivet. De ungas öppna attityder kring psykisk ohälsa framförs som en annan orsak. Och kanhända skapar de skärpta sjukskrivningsreglerna en ökande oro av betydelse i sammanhanget? Detta är företrädesvis konkreta, iakttagbara fenomen, men samhällsförändringar har ju alltid funnits. Varför skulle förändringarna just nu skapa större ohälsa än tidigare?

Vad karaktäriserar vår tid? Har postmodernitetens särdrag, som sociologerna beskriver dem, börjat genomsyra vår vardag?  Har vi fått en situation där tilltron till objektiva sanningar raseras, där inget på förhand är givet, där livet är rot- och rastlöst till följd av förändringar och rollbyten, där det kollektiva viker i betydelse för det individuella [4, 5]? Ja, så är det, menar jag. Vilka är konsekvenserna [6]? Att vi med vurm talar om evidensbasering, men vet att det handlar om bekräftelse i ett slutet system? Att vi talar om värdet av globalt ansvar, men helst inte vill ha flyktingar från Syrien i vår närhet? Att vi talar om hållbar utveckling, men ser det som en omöjlighet att bli självhushållare? Att var och en har nog med sitt, att ett slags kollektiv förflackning och liknöjdhet inträder?

Vad är det då som kommer till uttryck i mina patientmöten på hälsocentralen, i denna postmodernitetens realtid? Jag vill lyfta fram tre teman.  Det förs-ta gäller världen som en osäker plats. Otryggheten har flera olika ansikten [7]. Våldsdåd och katastrofer är inte längre avvikelser från det normala utan utgör normen.  Den i dag unga vuxna har behövt hantera information om katastrofer som terrordåden mot World Trade Center, tsunamin, UtØya, skolskjutningar, busskapningar, gängvåldtäkter. Konkret och fysiskt är världen osäker. Massmedierna medvetandegör oss om detta, ibland balanserande på en fin linje mellan informationsbehov och egna försäljningsintressen.  Även i fråga om livsåskådning och värderingar har universum blivit en kall plats. Pilgrimen har blivit en vagabond, där strävan mot ett bestämt mål ersatts av flyktiga upplevelser utan annan innebörd än upplevelsen. En kring-strykare i världen, tvingad till att bli »streetsmart« i ett risksamhälle av rang. Övertygelser, traditioner och tro förpassas ut. I mitt mottagningsrum lyssnar jag ofta till svårigheten att stå ut med osäkerhet. Osäkerheten blir hotfull och ångestskapande, som en frihetens förvända syssling. Inget är längre självklart och du kan inte lita på någonting eftersom allt befinner sig i rörelse [8].

Ett annat tema är rädslan för att misslyckas, en stark känsla av otillräcklighet och skuld. Frihetens möjligheter gjorde oss till frihetens fångar, dömda att lyckas. Prestationsprinsessor och prestationsprinsar excellerar tills kroppen hårdhänt protesterar. Allt är möjligt, om jag vill och kan. Problemet är bara att ju fler valmöjligheter jag ges, desto fler måste jag välja bort. Fortfarande kan jag bara göra en sak åt gången, all simultankapacitet och »multitasking« till trots. Uppmärksamheten kan delas, men inte handlingen. Uppmärksamheten tröttas ut, men inte ambitionen [9]. Tidsandan tilltalar förmågan att känna ansvar, men vi kan inte hantera förväntan på att alltid lyckas. Ansvaret handlar nu snarare om att välja bort, att sätta gränser, men vägen dit snirklar sig ofta genom prestationens stålbad och en uppgörelse med sig själv.

I ett samhälle som hävdar fullständig frihet och flexibilitet är vi paradoxalt nog trängda av förväntningar om hur vi »bör« vara: lyckade i arbetet, i den nära relationen, som föräldrar, bland vännerna, i konsumtionsstil, i det personliga varumärket [10]. När blev människan en vara? Jag vill ha karaktär som människa, inte ett varumärke; varumärken hör objektifierade varor till. I de nära samtalen, bakom röd lampa och stängd dörr, lyssnar jag till ett tredje tema: de plågsamt höga, egna, inre kraven. Den ytliga jämförelsen med många andra individer, som försätter den som jämför i ett ständigt underläge. Sökandet efter bekräftelse och »gillande« pågår på åtskilliga arenor med längtan efter det meningsfulla som gemensam nämnare. Under ytan finns frågorna: duger jag, även om jag har brister? Har mitt liv någon mening, mitt i sin krackelerade gestalt?

Jag menar att flexibiliteten är vår tids grundbult, en flytande och undflyende sådan. Som en ljusets ängel hyllas flexibiliteten, men den leder i en riktning som är svår att hantera. Vid vägs ände tilltar ångesten. Den förväntade flexibilitet som bidrar till svårigheten att stå ut med osäkerhet, som skapar rädsla för att misslyckas och ger otillräcklighetskänslor, den flexibilitet som dignande under alltför höga inre, egna krav sätter krokben för ett fungerande liv – och skapar ökande psykisk ohälsa. Symtomen kommer när individens mått för flexibilitet är rågat. En uttröttad förmåga till att vara flexibel på livets alla domäner slår slutligen tillbaka i en rekyl, där den psykiska ohälsan ger utslag och där allt tvärtom måste vara förutsägbart, utan krav eller valmöjligheter som stressar.  Strävan efter frihet, ansvar och mening kan skapa stor tillfredsställelse i mänskligt liv. Men förväntad flexibilitet i övermått förskjuter dock strävan efter bekräftelse till arenor där behovet aldrig kan tillfredsställas. Så blir den psykiska ohälsan postmodernitetens pris.

Att förstå den ökande psykiska ohälsans dynamik är vårt gemensamma, tvärprofessionella ansvar. Jag vill rikta en uppmaning till professionerna inom primärvård samt övrig hälso- och sjukvård att reflektera kring temat.