Året är 1879 och för drygt tio år sedan har Joseph Lister introducerat den antiseptiska sårbehandlingen med karbolsyra, vilket revolutionerat kirurgin genom att minska risken för dödlig infektion. Operationer i bukhålan hör dock fortfarande till ovanligheterna, men i Uppsala har en laparokolotomi utförts.  Göteborgs Weckoblad rapporterar:

»En märklig operation för tarmvred utfördes, enligt ’Upsala läkareförenings förhandlingar’, i Upsala den 24 mars detta år av doktor J. A. Waldenström. Förloppet dervid var följande: Stalldrängen J. P. Andersson, 52 år, blev den 7 mars sjuk av kolik, den 10 mars tillkom en ringa väderuppdrivning av tarmarne, vilken under följande veckas lopp betydligt ökades. I hemmet, der man antog att han fått tarmvred användes ricinolja och 190 gram kvicksilver, men utan påföljd. Hans tillstånd förvärrades mer och mer, och den 23 mars blev han införd till akademiska sjukhuset. Han hade då icke haft öppning på 16 dagar. Redan följande dag företogs den svåra operationen. Buken var då i högsta grad utspänd och flera uppdrivna tarmslingor avtecknade sina konturer genom bukbetäckningarna.

Ett 11 centimeter långt buksnitt gjordes under kloroformsömn. I såret visade sig trenne av gas utspända slingor av grovtarmen. Dessa punkterades, så att gasen utströmmade. Derpå infördes handen i bukhålan, då en del av grovtarmen befanns vriden ett helt slag omkring sitt fäste. Tarmen vreds tillrätta, och hela tunntarmen undersöktes även, men befanns ligga rätt. Då detta var gjort, hade bukväggen sammandragit sig så mycket, att, då tarmen skulle återinföras i bukhålan, befanns detta vara omöjligt. Det blev derföre nödvändigt att befria grovtarmen från största delen av dess innehåll. 

För detta ändamål genomskars tarmväggen i 2 ctm:s längd. Genom den sålunda erhållna öppningen bortskaffades ungefär ½ kanna tjockflytande mörka excrementer. Sårränderna, omsorgsfullt rentvättade med karbolsyrelösning, förenades medelst catgut–suturer. Sedan detta var gjort, sköljdes tarmen i ett handfat, fyllt med 2,5 % karbolsyrelösning. Oaktat grovtarmen blivit berövad sitt innehåll så fullständigt sig göra lät, var den dock fortfarande voluminös och tung samt kunde endast med största svårighet och endast på det sättet införas i bukkaviteten, att den omslöts med en i karbolsyrelösning doppad, flerdubbelt hopviken handduk, vilken med lätthet insköts i bukhålan jemte tarmen. Under det sårränderna sedan höllos närmade intill varandra, utdrogs handduken försiktigt. Sedan så mycket som möjligt av den i bukhålan nedrunna karbolsyrelösningen uppsugits medelst en skaftad svamp, förenades åter ränderna av buksnittet. Blödningen var obetydlig under hela operationen, som varade 1 ½ timma. Patienten förbättrades småningom och utskrevs frisk den 6 maj.«

Johan Anton Waldenström, tidigare högt uppskattad stadsläkare i Uppsala och med egen poliklinik enligt utländsk modell, var nu tillförordnad professor i praktisk medicin vid Uppsala universitet. Av hans egen beskrivning av fallet i Uppsala Läkareförenings Förhandlingar framgår att när patienten kom till sjukhuset gjordes först punktion av tarmslingorna med en »trois-quart« (dvs troakar) genom bukbetäckningen för att se om detta möjligen kunde åstadkomma önskad verkan, vilket det inte gjorde. Stort vattenlavemang hjälpte inte heller. Waldenström menade att »Då den sjuke oaktat använd medicin icke haft öppning sedan 18 dagar, återstod ingenting annat än att överlämna honom åt sitt oundvikliga öde eller ock att på operativ väg söka häva hindret«. Han beslutade sig för operation, vilken utfördes dagen efter i en privat bostad dit patienten transporterats. »Alla antiseptiska försiktighetsmått« iakttogs; han opererade med »ren hand« och skyddade bukhinnan mot oren luft, sannolikt med karbolsprej enligt Listers metod. Patientens tillstånd förbättrades därefter; febern gick ner och öppningarna kom igång. En vecka efter operationen försämrades dock patientens allmäntillstånd och lunginflammation tillstötte. Han återfördes då till sjukhuset och ordinerades 20 cg mysk var 3:e timma som stimulans. Patientens tillstånd förbättrades igen och buksåret läkte sakta men säkert. Ringa suppuration uppstod, såret kauteriserades med lapis och behandlades med karbololja.

Waldenström resonerade: »Jag anser det nämligen orätt numera, att, när en patient går en oundviklig död till mötes, uppskjuta ett operativt ingrepp, som möjligen kan rädda den sjuke, derför att möjlighet förefinnes, att sjukdomen är av den beskaffenhet, att den icke kan genom operation undanröjas, men vilket man icke kan före operationen bestämt avgöra. Erfarenheten har redan visat, att bukhålan kan, om nödiga försiktighetsmått iakttagas, öppnas och undersökas utan den ringaste fara. Det hade derföre enligt mitt förmenande varit ett oförlåtligt fel, om jag icke begagnat mig av denna utväg, då, särskilt vad denna patient beträffar, döden var, menskligt att döma, oundviklig, utan i stället för att freda mitt samvete och tillfredsställa den sjuke, försökt ännu ett och annat medel under förhoppning att naturen skulle hjelpa sig sjelv, som den utan tvivel i många förtvivlade fall förut gjort. Det duger icke att in i sista stunden vänta på denna naturens sjelvhjelp. […] De lysande resultaten av den Listerska behandlingen hava lärt oss, varuti orsaken till den dödliga utgången icke blott efter laparotomi, utan även andra svåra operationer ligger, och att, om Listers föreskrifter följas, bukhålan kan utan fara icke blott öppnas i och för undersökning av der befintliga svulster, utan även utsättas för svåra operativa ingrepp.«    

Den 40-årige doktor Waldenström hade vid ytterligare några fall av tarmförträngning öppnat både bukväggen och tarmen, och det var hans övertygelse att dessa operativa ingrepp skulle bli vanligare i framtiden. Senare samma år utnämndes han till ordinarie professor i praktisk medicin, men innan han skulle tillträda professorsämbetet drabbades han själv av frossa, kräkningar och svår smärta i ned-re delen av buken. Han fruktade sig få ett återfall av sin forna sjukdom, perityphlitis (inflammation runt blindtarmen), vilken han fjorton år tidigare vårdats flera månader för.  »Vid undersökning av buken anmärktes betydlig ömhet i ileocekaltrakten ävensom lindrig sådan över nedre delen av buken; å högra sidan nedtill fanns dämpad ton och känsla av ökad resistens.« Morfin gavs och iglar sattes på buken. Till en början förbättrades hans tillstånd något men försämrades återigen några dagar senare varvid emulsion med blåsyra gavs invärtes. På den åttonde dagen avled han.

Av sjukdomsbeskrivningen framgår inte huruvida läkarkollegorna diskuterat med honom angående försök att göra en operation, men säkert är att de in i det sista hoppades att naturen skulle klara av att läka sig själv även denna gång. Waldenströms uttryckliga önskan var att obduktionen av hans kropp skulle förrättas av professor Hedenius och i närvaro av alla hans kliniska lärjungar, vilket också skedde. Man fann en inflammation i blindtarmsutskottet vars vägg var fullständigt genombruten, samt flera gamla varhärdar runt blindtarmen.

Samma dag som Waldenström högtidligt skulle ha tillträtt professorsämbetet jordfästes han i Uppsala domkyrka. »Sedan Linnés begravning för över 100 år sedan torde Upsala icke varit vittne till en jordfästning med så allmänt deltagande«, skrev tidningen Dalpilen. Uppemot 150 kransar lades vid hans kista.

»Det var endast helt långsamt, som kirurgerna under skydd av det nya antiseptiska förbandet vågade utsträcka sina indikationer« konstateras i »Svenska Läkaresällskapets historia 1808–1908«, så det kom att dröja tio år innan den första blindtarmsoperationen utfördes i Sverige. Då hade karbolsyran bytts ut mot sublimat, dvs kvicksilverklorid, och den antiseptiska metoden ersatts med ett mer aseptiskt förfarande.