»Det kom en gammal skärgårdsfiskare till ett sjukhus i Stockholm för att få en elak böld skuren. Efter operationen fick han order om att komma tillbaka följande dag för att få såret omlagt. »Det behövs inte«, sa han. »Då går jag till prästen. Jag är från Möja, si, och där har vi en präst som är närapå färdig doktor«. Så inleds en artikel i tidningen Husmodern från 1946.

Prästen heter Herbert Lindström och kom till Möja med sin fru Aina 1940. Egentligen hade han tänkt bli läkare. Han studerade bland annat bakteriologi för professor John Reenstierna, som var specialist på spetälska. Ett tag drömde han om att bli landets förste tropikläkare. När Herbert Lindström hade två år kvar till läkarexamen fick han svåra ryggproblem och stelopererades. Han insåg att sjukhusronderna skulle bli omöjliga att klara, hoppade av utbildningen och bytte bana. Prästyrket låg nära till hands. Herbert Lindström hade växt upp i den engelska hamnstaden Grimsby där hans pappa var sjömanspräst.

Kanske var det kärleken till havet som lockade honom till en församling i yttersta havsbandet som 31-årig nyvigd präst. Eller lockelsen i en utmaning. I Möja församling bodde cirka 670 personer i början av 1940-talet. Livet var bitvis bistert, men sammanhållningen stor. Elektricitet hade inte kommit än. Och att sjukvården var bristfällig märkte den nya komministern snabbt. Provinsialläkaren John Bellander fanns i Gustavsberg, men hade små möjlig-heter att snabbt ta sig ut,  och om vintrarna var Möja nästan helt isolerat. Herbert Lindström skrev till dåvarande Medicinalstyrelsen och fick tillåtelse att tjänstgöra som biträdande provinsialläkare på ön, fast han inte var färdigutbildad. Senare återupptog han dock medicinstudierna och fick sin läkarexamen med kirurgi som specialitet.

– En legalisering av mitt tidigare kvacksalveri, skämtade han efteråt.

1953 spelades en film in om den märklige läkarprästen: »Kan pastorn komma. Specialreportage om en präst i läkarrock«. Första scenen är från BB-avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala där Herbert Lindström går en kurs. Reportern Nils Jerring berättar att han är den förste prästen i Sverige med läkarlegitimation.

– Han gör själv inget väsen av sin hjälpsamhet och sin dubbla gärning, säger Nils Jerring och fortsätter:

– Helhjärtat vill han försöka stödja sina öbor till själ och kropp ända från livets famlande begynnelse.

Kameran zoomar in en vik på Möja. Klockorna i 1700-talskyrkan ringer in till högmässa. Efteråt samlas församlingsborna i prästbostaden. Herbert Lindströms fru Aina kokar kyrkkaffe, medan maken kontrollerar blodtrycket på en medelålders kvinna. Pastorsexpeditionen fungerar som en enkel distriktsläkarmottagning med en bår och ett stort glasskåp med allehanda medicinsk utrustning. Nästa patient på tur är Mor Hilma på grundet som lider av jordgubbsknän, en vanlig Möjaåkomma på 1950-talet då skärgårdsborna slet i jordgubbslanden från tidig morgon till sen kväll.

Somrarna var hektiska, särskilt midsommarhelgen. Firandet på Möja under 1950-talet var beryktat. Det var fylla och slagsmål, ibland med tillhyggen som cykelkedjor och knogjärn.

– Herbert gick från tält till tält och plåstrade om midsommarfirare på natten. Och sedan höll han i högmässan dagen efter. Jag tror han tyckte om ytterligheterna, säger Brita Lindström, Möjabo och änka efter Herbert Lindströms son Dick.

I Möja kyrka blickar hennes svärfar ned från ett inramat porträtt med sorgsen och allvarstyngd blick. Den senige mannen kämpade med egna sjukdomar. Han bar ofta stödkrage, bröt lårbenet och opererade bort en bit av lungan. I perioder låg han på sjukhus. 1957 fick han åka ambulanshelikopter till Mörby lasarett. Han hade svår lunginflammation och hög feber och fick syrgas. Vaxholms tidning beskriver hur några Möjabor hjälper honom ombord, ber honom krya på sig och snart återvända.

»Det kan ni lita på – ont krut förgås inte så lätt«, ska komministern då, enligt tidningen, ha svarat dem från båren.

Herbert Lindström kunde verka barsk, men de som kände honom hade en annan uppfattning.

– Han var en lättsam, lekfull och glad person. Om han inte satt och diskuterade teologi eller något annat så hittade han gärna på något skoj med oss barn. Som att leka blindbock, säger Jan-Ola Öding som var barndomskamrat till prästsonen Dick.

Han berättar om en kväll när leken blev väl uppsluppen och han fick ett djupt jack i huvudet. Då skickade Herbert Lindström snabbt iväg sonen efter läkarväskan.

– Han tyckte det var jättekul. Det blev som en uppvisning. Han rakade mitt huvud och satte ihop såret med agraffer, något som var helt nytt då, säger Jan-Ola Öding.

En annan gång hade han en envis öroninflammation och ordinerades sulfa. Herbert Lindström kom hem till honom tre gånger per dygn i flera veckor.

– Han var omtänksam. Och han kunde prata med folk, kanske på ett bättre sätt än många andra läkare, säger Jan-Ola Öding.

Brita Lindström beskriver i sin tur svärfadern som en intelligent och mänsklig man med mycket humor, som älskade skärgården och skärgårdsborna. Han förkovrade sig livet ut och satte in specialbyggda bokhyllor för att få plats med alla sina böcker. Mest var det faktaböcker om medicin och teologi, men han hade också en del som han kallade för sitt »roliga bibliotek«. Där fanns bland annat klassiska kriminalromaner av Edgar Wallace.

Möjaprästen var språkbegåvad och sägs ha talat sju språk. När hans tre systrar kom på besök pratade de engelska med varandra. Under livets sluttamp studerade han hebreiska. Dessutom var han aktiv som moderat kommunpolitiker på Möja, som då var en egen kommun, och funderade ett tag på att bli riksdagspolitiker.

På lediga stunder spelade han gärna piano.

– Han hade otroligt gehör. Han kunde höra en låt på radio och sedan spela den direkt efteråt helt utan noter, säger Brita Lindström.

Möjaborna kallade honom »farbror Herbert« eller »pastor Herbert«. Trots att han tackade nej till flera befordringsförfrågningar, gav biskopsämbetet honom titeln prost. Som präst beskrivs han som rak och tydlig. Knappast någon överandlig typ. Att lidande skulle vara något som luttrar människor, höll han till exempel inte alls med om.

– Han var inte speciellt omständlig. Till och med vi unga tyckte om att lyssna på honom. Hans predikningar var korta och intressanta, säger Jan-Ola Öding.

När patienterna var för sjuka för att ta sig till prästgården, tog Herbert Lindström cykeln till dem. Om de inte bodde på någon grannö förstås. Då brukade hjälpsamma skärgårdsbor skjutsa honom eftersom han inte hade någon egen båt.

Mot slutet av filmen från 1953 om Herbert Lindström puttrar en båt med tändkulemotorn över fjärden. Doktorn själv puffar på sin pipa iklädd rutig keps och rock, på väg till 6-åriga Anna-Britta Wärnberg som ligger nerbäddad med feber. I dag är hon 67 år och minns inspelningen väl. Liksom Herbert och Aina Lindström.

– Jag kan se Aina och Herbert framför mig när de kom gående genom byn, säger hon och fortsätter:

– Han var inte klädd som skärgårdsbor var. Han hade rock och hatt och var alltid artig och hälsade genom att lyfta hatten. Det vara bara Herbert som gjorde så.

Herbert Lindström tog aldrig betalt för sina läkartjänster. »Trivseln på Möja är lön nog«, sägs han ibland ha svarat på frågan om varför. På skrivbordet i läkarmottagningen på prästgården hade han en insamlingsbössa från Röda Korset där patienterna kunde lägga en slant.

– Jag tror inte han tyckte att han kunde ta betalt eftersom han inte hade läkarexamen i början. Och han hade ju lön ändå. Fast han tjänade inte direkt mycket, säger Brita Lindström.

I slutet på 1950-talet fick man mer pengar som fiskare än som präst. Brita Lindström berättar om en gång när hennes svärfar skulle hämta ut sin lön på posten samtidigt med en av öns bästa fiskare. Fiskaren fick ut en mer än fem gånger så stor summa. Herbert Lindström fick däremot många gåvor. Under sommarmorgnarna stod det ofta en kartong jordgubbar utanför prästgården.

Han visste det mesta om sina församlingsbor och måste ha burit på många hemligheter. Han hade ju både döpt, konfirmerat, vigt och vårdat många av skärgårdsborna – och skulle så småningom begrava dem. Han var mycket strikt med att hålla på sin tystnadsplikt, enligt svärdottern Brita Lindström. Det som sades i prästgården stannade där.

Varken Jan-Ola Öding, Brita Lindström eller Anna-Britta Wärnberg tror att skärgårdsbefolkningen kände sig obekväm med Herbert Lindströms dubbla roller. De flesta tyckte nog snarare att det var praktiskt. Hans fru Aina Lindström berättar i en artikel från 1953 om fördelarna med att kombinera yrkena: »Just för att han är läkare tycker folk att det är lättare att komma till honom också med sina själsliga bekymmer. Har han klämt dem på magen, så är de genast mera intima. Då försvinner det där ’överandliga’ intrycket som folk så lätt får av präster. Och det är vi så lyckliga för«.

I slutet av februari 1969 låg Herbert Lindström på thoraxavdelningen på Karolinska universitetssjukhuset. Han var döende i lungcancer. Den 2 mars skulle han fylla 60 år.

 – Några dagar innan födelsedagen skrev han ut sig själv. Han skulle hem. Han visste så väl att han skulle dö, säger svärdottern Brita Lindström.

Födelsedagen var på en söndag. En vacker vinterdag. Församlingsbor från de kringliggande, mindre öarna kom gående över isen för att fira sin läkarpräst. De drog honom på spark fram till kyrkan, där höll han en sittande predikan vid altarringen. Kroppen var medtagen och rösten bräcklig. Efteråt var det fest. Samma natt dog Herbert Lindström. Tidigt på morgonen, innan solen gått upp, gick Brita Lindström iväg för att hämta några nära vänner. På vägen mötte hon en fiskare av det äldre, väderbitna gardet.

– När jag berättade vad som hänt, tog han genast av sig hatten och bockade djupt.