Gamla Serafen. Serafimer­lasarettet 1868, sett över Klara sjö. Det ser ut som en slotts­idyll på landet, men ligger på Kungsholmen, mitt i storstaden (konstnär okänd).

Foto: Stockholms stadsmuseum

När det i dag planeras för sjukhus, prioriteras sällan en omgivande parkanläggning. I befolkningstäta områden, där markkostnaderna är höga, kommer en park att medföra förhöjda anläggningskostnader. Den måste dessutom konkurrera med parkeringsytor och kan tänkas försämra tillgängligheten till sjukhuset. Med dagens vårdtider blir det dessutom sällan tillfälle för patienterna att ströva i en sjukhuspark.

På 1700- och 1800-talen kunde man i Stockholm kosta på sig att omge sjukhusen med ett grönområde, eftersom malmarna fortfarande var glest bebyggda. Här redogörs för hur några av dessa sjukhusparker på Kungsholmen utformades.

När ordenskapitlet i Stockholm år 1748 beslöt att bygga ett lasarett, insåg man att detta av hygieniska skäl måste ligga utanför Stadsholmen för att komma bort från trängsel och skämd luft. Man valde det Gripenhielmska palatset i det sydöstra hörnet av Kungsholmen bland annat för att det omgavs av en magnifik fransk trädgård. Som rådgivare utsågs åtta serafimerriddare, som till sin hjälp hade den berömde medicinprofessorn Abraham Bäck och den unge kirurgen Olof Acrel.

När Serafimerlasarettet öppnades år 1772 blev de chefer för varsin avdelning. Bäck avgick dock redan efter något år och Acrel blev ensam chef för sjukhuset.

Bäck hade framhållit att man måste inrätta en trädgård för odling av medicinalväxter, och Linné hade skänkt frön och plantor för ändamålet. Uppdraget att anlägga trädgården gavs till farmaciprofessorn Peter Jonas Bergius (bilden till höger), som med stor energi utvecklade den botaniska trädgården. På grund av bristande anslag förföll emellertid denna; kanske kände kirurgen Acrel inte lika starkt för farmakognosin. En bitter Bergius lämnade lasarettet, men hans namn lever kvar i Bergianska trädgården i Frescati.

På 1800-talet ersattes trädgården av en park (bild 1, ovan). Den reducerades visserligen när medicin- och poliklinikbyggnaderna tillkom på 1890-talet men utvidgades å andra sidan med tiden ända ner till vattnet (bild 4).

Sjukhuset stängdes 1981, men parken står kvar nästan oförändrad sedan dess. Det är bara att hoppas att respekt för det kulturhistoriska värdet av dessa byggnader och parken ska göra det möjligt att stå emot trycket från city att få bygga höghus på området.

Även de mindre sjukhusen på nedre delen av Hantverkargatan, Eira sjukhus (bild 2) och Stockholm Allmänna BB (bild 3), var försedda med omgivande park. Allt är spårlöst borta. Högre upp på samma gata finns Carl Christer Gjörwells pampiga Garnisonssjukhus. Det omgavs av en park som dock periodvis mer liknade en kaserngård. Byggnaden är i dag landstingshus, och parken grönskar (bild 5).

På 1860-talet beslöt stadsnämnden att bygga en »Allmän försörjningsinrättning« för Kungsholmens fattighjon. Denna placerades på ett område vid Repslagargatan (nu Fleminggatan) där handelsmannen Hans Wilhelm Grubb tidigare hade haft ett tivoli. Arkitekten, professor Fredrik Wilhelm Scholander, skulle se till att byggnaderna fick en hälsosam inramning av grönska och ljus.

Även den »dårasyl« som tillkom på 1890-talet försågs med en lummig park. De två inrättningarna var dock knappast en idyll, och hos befolkningen på »Svältholmen« var det en skräck att hamna på »Grubbens«. Infektionssjukdomar spred sig på de överfyllda logementen och institutionen förvandlades därför successivt till ett sjukhus, som 1922 fick namnet S:t Erik. Sjukhusets rykte hos befolkningen förbättrades också successivt fram till att det stängdes år 1986. De flesta sjukhusbyggnader har rivits och ersatts av boningshus, men stora delar av den vackra parken finns kvar (bild 6).

År 1888 öppnades kurhuset för veneriska sjukdomar i S:t Görans sjukhus uppe i Stadshagen, och efter hand tillkom avdelningar för lung- och skelettuberkulos. Det bergiga området lämpade sig inte för parkanläggning, men den täta tallskogen ansågs göra luften lämplig för tuberkulossjuka. I dag är på grund av olika tillbyggnader tallarna lätträknade.

Det sämst lottade sjukhuset på Kungsholmen vad gäller omgivande park var Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, men där hade man den stora Kronobergsparken på andra sidan Polhemsgatan att njuta av.

I dag finns bara rester av sjukhusparker kvar på Kungsholmen, och sjukhusen som stått där är nedlagda. Men man får glädja sig åt det lilla som finns kvar.