Foto: Colourbox

Att fylla 100 år jämnt är en stor händelse väl värd att fira – men att fylla 110 smäller 10 procent högre. Den bedriften har Läkartidningen lyckats med just i år, och kan därmed hyllas som en av de äldsta nu levande publikationerna inom svensk fackpress. Läkartidningen är till och med äldre än Läkarförbundets äldsta nu levande medlem – som är nio år yngre.

Pensionsåldern passerade tidningen för nästan ett halvsekel sedan – 45 år för att vara strikt vetenskaplig. Flera ansiktslyftningar är avklarade, figuren och tjockleken är annorlunda än förr, men Läkartidningen, som ges ut av Sveriges läkarförbund, är fortfarande den »medicinskt vetenskapliga och läkarfackliga tidskrift med tonvikt på medicinskt innehåll av internationell vetenskaplig standard« som den hade ambitionen att bli 1904 när den kom ut med sitt första nummer. Verksamheten har utvecklats under åren och omfattar i dag förutom papperstidning och webbplats även bokutgivning och seminarieverksamhet.

I dag är tidningen ett begrepp och läses av många andra än läkare eftersom varje nummer i sin helhet når alla intresserade via Läkartidningen.se på nätet.  

Det började blygsamt, år 1904, när den förste redaktören dr Knut Kjellberg i officinen på Blasieholmstorg 9 i Stockholm sammanställde de första numren av nyfödda Allmänna Svenska Läkartidningen – som först en bit in på 1960-talet fick sitt nuvarande namn: Läkartidningen.

Läkartidningen skulle bli organ för Allmänna svenska läkarföreningen, utkomma varje vecka och nå samtliga svenska läkare. »Tidningens första uppgift skall blifva att behandla spörsmål rörande de svenska läkarnes sociala, vetenskapliga och ekonomiska intressen samt deras ställning till allmänheten och till hvarandra«, lyder programförklaringen på första sidan till första »profnumret«.

Om man bläddrar i de första årgångarna av Allmänna Svenska Läkartidningen uppfattar man tydligt redaktionens strävan att vara aktuell och i fas med samtidens händelser. Under decennierna närmast före tidskriftens första nummer var den medicinska vetenskapen i snabb utveckling. Framför allt inom bakteriologin gjordes spektakulära upptäckter: tuberkelbakterien (1883), gonokocken (1879), tyfusbakterien (1880), difteriebakterien och pestbakterien (1884).

Det skrevs mycket om sjukdomarna som innebar en utmaning för läkarvetenskapen just då, t ex tuberkulos och syfilis. En artikel i första numret, »Smittkopporna i Gefle, juli och augusti 1904« av E  Bjerner, visar att även denna sjukdom var högst verklig i Sverige vid denna tid. Anmärkningsvärt är också att vissa texter är författade på tyska, utan översättning, vilket speglar redaktionens förmodan att de flesta läsare kan läsa det språket obehindrat. Den svenska medicinens allmänna orientering vid denna tid var till stor del tysk och i någon mån fransk. Läkartidningens fem första årgångar innehåller ett 20-tal reseberättelser och kongressreferat, varav hälften från Tyskland, och bland litteraturreferaten är den tyska dominansen ännu större, kompletterad endast av sparsamma franska och nordiska inslag.

Kampen mot infektionssjukdomarna var högaktuell i den unga Läkartidningen. Syfilis smittämne upptäcktes 1905 samtidigt av F Schaudinn och E Hoffmann, och redan några månader efter upptäckten publicerade Läkartidningen en artikel i ämnet av Johan Almkvist och Isak Jundell. Den ungefär samtidigt upptäckta Wassermannreaktionen presenteras, av allt att döma för första gången i svensk fackpress, av Ebbe Petrén den 10 juli 1908. Röntgen upptäckte strålarna som bär hans namn 1895 – men redan i Läkartidningens första årgång läser man en serie artiklar (med 78 litteraturhänvisningar) som ger en kort översikt över upptäcktens kliniska tillämpning.

Första världskriget lämnar spår i årgångarna från 1914 till 1918 genom artiklar på teman som »tysk krigssanitet«, »kriget och läkaren«, »krigskirurgiska anteckningar från studieresor i Tyskland« – och 1918 uppmanar den svenska regementsläkaren Gustaf Möller i ett inlägg sina kolleger att ta tillfället i akt och söka medel från kungliga arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse till studieresor till de krigsdrabbade länderna »… då enligt min övertygelse bättre möjligheter till militärmedicinska och krigs-kirurgiska studier knappast kunna återkomma …«.  Möjligheterna återkom snart nog i och med andra världskriget.

När Läkartidningen närmade sig 40-årsåldern kunde dåvarande chefredaktören J P Edwardson stolt konstatera att »tidningen numera kan förmodas … komma inför alla praktiskt verksamma svenska läkares ögon«. -Läkarkårens egen tidning skulle lägga stor vikt vid att publicera originalartiklar »med såväl teoretisk som mera praktisk betoning, från medicinens skilda fält«. Vidare lämnades ordet fritt åt varje medlem av Läkarförbundet  »för ett sakligt dryftande av aktuella frågor, av samhällelig och facklig natur samt av intresse för kåren i dess helhet …« Redaktören framhöll »att ett lämpligare forum icke finnes för diskussion av kårens angelägenheter än den för obehörig insyn relativt skyddade plats, som kårens eget organ utgör«.  

Ett återkommande diskussionsämne var läkarnas anseende, som »i vårt land är i stadigt sjunkande«, skrev i en vädjan dr Dag Knutsson, Stockholm (1946). »Förtroendet till deras moraliska integritet är på upphällningen, deras höga standard som yrkesmän börjar betvivlas, deras villkor försämras och deras ställning som fria yrkesmän beskäres för var dag som går alltmera. De hålla på att sjunka ned till tjänstemännens ofria position, varifrån deras möjligheter att påverka utvecklingen och länka samhällets åtgärder på hälso- och sjukvårdens område in på förnuftiga banor bli mer eller mindre obefintliga.«

Dag Knutsson blev sedermera redaktör för läkarkårens organ (1949), vilket framgår av det särskilda jubileumsnummer med hyllningar och hågkomster som trycktes lagom till Läkartidningens 50-årsfirande. Där finns en uppräkning av utgivare och redaktörer genom åren, och det är iögonenfallande att medicinen vid denna tid fortfarande var något av en männens angelägenhet. Samtliga chefredaktörer under tidningens första femtio levnadsår (och ytterligare ett antal år därefter) var män. Till listan av redaktörer i festskriften fogas anmärkningen att övriga »… ledamöter av redaktionen ha tidigare utsetts av Sveriges läkarförbunds styrelse: sedermera ha förbundets verkställande utskott utgjort redaktionskommitté«.

Noteras kan också att uppenbarligen samtliga då verksamma svenska läkemedelsbolag finns representerade längst bak i jubileumsskriften – förmodligen på betalt utrymme – genom lyckönskningar och gratulationer till 50-åringen Läkartidningen. Hyllningen från »Vår läkemedelsindustri – en läkekons-tens medhjälpare« kommer från bland annat  Hässle-Tika, Pharmacia, Astra, AB Leo, Ferrosan och Kabi. Tonen är högtidlig men försummar inte att omnämna de just då aktuella produkterna – och i vissa fall komplettera med en kort presentation av företaget.

En artikel i jubileumsnumret, betitlad »Några blad ur en gammal läkares minnesalbum»«, skrevs av doktor Hugo Möller – en av läkarkårens då äldsta medlemmar, född 1864. Hans aktiva tid som doktor sammanföll i stort sett med »«det betydelsefulla halvsekel«, varunder Läkartidningen funnits. När dr Möller summerar sin gärning som eskulap påpekar han en smula vemodigt: »Jag har under min tid som läkare varit t.f. stadsläkare, provinsialläkare, badläkare, fängelseläkare, lasarettsläkare, och så slutligen ordinarie stadsläkare samt därefter privatpraktiserande. Jag har härunder sysslat med nästan alla grenar inom den medicinska vetenskapen, såsom kirurgi, inv. medicin, gynekologi, obstetrik, öron-, näs- och halssjukdomar, ögonsjukdomar o.s.v. Jag anför detta ej för att framhålla det som något efterföljansvärt, tvärtom bör man taga mig som ett varnande exempel. Det är ju påtagligt att det ej kan bliva något helt med dylikt mångsyssleri, utan man blir ju mer eller mindre en dilettant.«

Nödvändigheten av specialisering påtalades redan under den första tid som Läkartidningen började komma ut. Det fanns de som fruktade att den »väldiga anhopningen nya rön« som publicerades skulle växa läkarna över huvudet. Tiden blev alltmer mogen för en ökad specialisering av den enskilda läkarrollen.

I jubileumsnumret för 50-åringen konstateras också att de svenska läkarnas allmänna orientering mot Tyskland och Frankrike har efterträtts av en »mycket deciderad« anglo-amerikansk inriktning. »Den är i hög grad motiverad av den amerikanska medicinens ofantliga frammarsch – men har säkert även betingats av de politiska förhållandena i Europa de senaste årtiondena«, skrev doktor Gustaf Myhrman, Örebro, i en historisk exposé över de gångna femtio åren.

Vid denna tid hette Läkartidningens redaktör Gunnar Berg. Han representerar den siste av de redaktörer som utsågs direkt av Läkarförbundets styrelse. Han hade uppdraget endast som en bisyssla vid sidan av sin roll som överläkare på Mörby lasarett i norra Stockholm. En enda person arbetade med tidningen på heltid: fröken Elisabet Grip, en dam i 60-årsåldern som skötte annonser, korrektur, lämningar till tryckeriet och allt annat. Det förekom ofta att författarna sände sina manus direkt till tryckeriet där en faktor såg till att artikeln blev tryckt på rätt ställe.

Framåt den stundande 60-årsdagen, under 1960-talets första år, genomgick Läkartidningen en metamorfos. Från årsskiftet 1963–64 anställdes – på dåvarande Läkarförbundsordföranden Lars Werkös initiativ – journalisten Gunnar A Olin som Läkartidningens nye chefredaktör. Han blev därmed den förste journalist som fick jobb som chefredaktör för en läkartidning i »västvärlden«.

Förändringen blev total. Tidningens gamla fickformat övergavs, namnet skulle vara Läkartidningen rätt och slätt, och läkarkårens tidning skulle för första gången ledas och redigeras av journalister. Till redaktionen anställdes några blivande mediestjärnor som Jan-Olov Ullén och Siv Österberg. Det medicinska materialet, däremot, skulle handläggas och bedömas av en högt ansedd medicinsk redaktör i samråd med referenter och en redaktionskommitté. Valet för uppdraget som medicinsk redaktör föll på Gunnar Birke, professor i medicin vid Karolinska sjukhuset. Han arbetade en eftermiddag i veckan – någon medicinsk redaktion fanns inte.

Enligt en ny redaktionell policy skulle Läkartidningen inte vara en specialisttidning utan ett »efterbildningsorgan«. Ingenting skulle tryckas »som inte provincialläkare kunde förstå och ha behållning av«. Ett annat radikalt nytänkande var beslutet att höja annonspriserna med 70 procent. För att förankra ett sådant dramatiskt beslut hos annonsörerna måste chefredaktör Olin och Lars Werkö – Läkarförbundets dåvarande ordförande – åkta runt till de större läkemedelsföretagen i Uppsala, Södertälje, Malmö, Lund, Helsingborg och Göteborg för att sälja in idén med den nya produkten. Och det gick mycket bra: Läkartidningen var ensam på marknaden för läkemedelsannonser på 1960-talet, annonserna sålde sig själva – den ekonomiska succén var rungande trots att tidningen nu var dyrare att göra.

I slutet av 60-talet följdes Läkartidningens nyheter noggrant upp av Stockholmspressen som lät hämta den medicinska publikationen med motorcykelbud så fort den släpptes kl 12 på torsdagarna. Stockholms-Tidningen hade varje torsdag en halvsida med »senaste nytt från Läkartidningen«. 

På den tiden höll Läkartidningens redaktion ännu hus i Läkarförbundets lokaler på Villagatan 5 i Stockholm. Men några år efter 70-årsdagen flyttade redaktionen in i det hus som är dess högkvarter än i dag. Redaktionslokalen är nog den mest originella av alla redaktionslokaler i hela Stockholm – kanske i hela Sverige. Det är inte ovanligt att produktionsbolag och reklamfilmare bokar in någon eftermiddag eller kväll när de vill filma någon produktion i »sekelskiftesmiljö«. Förra sekelskiftet, alltså.  

För tjugo år sedan, när tidningen skulle fylla 90 år, skrev dåvarande chefredaktören Bosse Tolander en artikel om »Sekelskiftesvillan på Östermalm som blev Läkartidningens boning«. Huset, som kallas Bernska villan efter fabrikörsfamiljen som lät bygga det och bodde här den första tiden, är årsbarn med hyresgästen som tog byggnaden i besittning 1976. Arkitekten som ritade huset i hörnet av Östermalmsgatan och Villagatan, strax norr om Humlegården, hette Gustaf Hermansson och var känd och uppskattad landet runt kring förra sekelskiftet som kyrkarkitekt. Hans förkärlek för renässans och magnifik jugend passade Stockholmsborgarskapets smak vid den tiden. Bernska villans fasader prunkar i ljusröd puts med dekorativa detaljer i vit sandsten, och är strikt symmetriskt uppbyggda. Den ursprungliga inomhusmiljön – av vilken en stor del finns bevarad eller återskapad – ger en vacker inramning åt alla bildskärmar, kopiatorer, pipande mobiltelefoner och höj- och sänkbara arbetsbord som lokalerna i dag är utrustade med. Ingen av de elva kakelugnarna fungerar längre – men flertalet av dem är i alla fall av Rörstrandsmodell och ritade av berömdheter som arkitekterna Isak Gustaf Clason (han som ritade Nordiska Museet) och Ferdinand Boberg.

Under de första åren i Bernska villan bestod Läkartidningens redaktion av 18 journalister, sex grafiker, fyra sekreterare och en marknads-/annonsavdelning om fem personer. Denna styrka producerade 100 sidor tidning i genomsnitt varje vecka, varav 40 procent annonser. Varje årgång av tidningen innehöll cirka 1 500 signerade artiklar och 250 bokrecensioner, de flesta alster skrivna av medlemmarna i landets läkarkår, oftast på eget initiativ. Statistik från 1990-talet visar att 39 procent av Läkarförbundets medlemmar någon gång har medverkat i tidningen.

Som knapp 90-åring utsattes Läkartidningen för en attack från en hungrig uppstickare. Lagom till Medicinmässan och läkarnas riksstämma i slutet av 1993 kom Dagens Medicin, en tabloid med korta snabba vårdnyheter och massor av plats för de läkemedelsannonser som både Landstingsförbundets fjortondagarstidning Landstingsvärlden, grundad 1914, och Läkartidningen, grundad 1904, fick en stor del av sina inkomster från. Med en medicinskt utbildad journalist som chefredaktör och en stab av flitiga, kunniga reportrar blev Dagens Medicin en jämbördig aktör i konkurrensen om läkarkårens uppmärksamhet. Tabloiden blev emellertid aldrig det hot mot de äldre etablerade bladen som många förståsigpåare siade om. Dagens Medicin fick annonsmarknaden inom området att växa utan att Läkartidningen behövde förlora annonser. Särskilt framgångsrik blev Dagens Medicin som forum för platsannonser. Tabloiden växte till nära 20 000 exemplar i veckoupplaga men Läkartidningens dito på cirka 30 000 exemplar gick inte heller nämnvärt tillbaka. Chefredaktör på Läkartidningen var vid denna tid Mats Ekdahl, med bakgrund i såväl tidnings- som reklamvärlden. Han initierade en motattack mot Dagens Medicins utmaning genom att öka antalet nyhetsnotiser i sin tidning, trycka på bättre papper och lätta upp omslag och innehåll med personjournalistik. Efter en tid återgick dock Läkartidningen till att vara den medicinska tidskrift som den alltid hade varit, och tabloiden och veckomagasinet levde därefter sida vid sida.

Senioråren gick i stilla välmåga, med jämn annonstillströmning och välvinklade vinstkurvor. År 2004 var det dags att fira att ett sekel jämnt hade gått sedan Läkartidningens första nummer såg dagens ljus. Josef Milerad, barnläkare och medicinsk chefredaktör för dagen, konstaterade i en av jubileumsartiklarna som tidningen publicerade att Läkartidningen fortfarande var den läkarnas tidning som 1904 års män (och tidstypiskt nog inga kvinnor) hade i åtanke åt kåren: ett forum för kollegialt tanke- och erfarenhetsutbyte. »Läkartidningens roll som spegel för utvecklingen märks mindre i dag genom att utbudet av medicinsk kunskap är så stort och lättillgängligt«, skrev Milerad, men påpekade samtidigt att Sveriges läkarkår genom Läkartidningen kan »ta del av erfarenheter som har visat sig fungera praktiskt även i det svenska sjukvårdssystemet och som alltså är relevanta för de patienter man själv kommer i kontakt med«.

Och om detta gällde för hundraåringen så gäller det väl också för den som hunnit bli etthundratio.

Under de första decennierna förekom även nekrologer i Läkartidningen, runor över läkarföreningens medlemmar som gått ur tiden. Redan i första numret finns en längre sådan text till minne av August Almén (1833–1903), Medicinalstyrelsens chef mellan åren 1883 och 1898. När denne doktor föddes hade fortfarande humoralpatologins antika principer stort inflytande inom läkarvetenskapen, och skulle så göra i ytterligare 25 år, ända till 1858, då tysken Rudolf Virchow i föreläsningssamlingen »Die Cellularpathologie« presenterade läran om cellen som kroppens byggstenar. En något långsammare handläggning fick psykoanalysens nyfödda vetenskap. Sigmund Freud publicerade sin »Traumdeutung« (Drömtydning) redan 1900, men det är inte förrän 1910 som Läkartidningen ägnar Freuds psykoanalys en särskild artikel.