Fet i buken – stor på duken

För varje år som går fjärmar sig artisternas kroppsformer från den befolkning varifrån de härstammar. I USA är närmare 75 procent av befolkningen nu överviktig eller fet, men bara omkring 2 procent av skådespelarna har viktproblem. Skådespelare är viktiga rollmodeller. De äter skräpmat på tv eller film – men är ändå smala. Lågutbildade tv-fixerade amerikaner tror att de kan göra likadant, men förstår inte att skådespelarna aldrig äter upp.

Övervikt förekommer egentligen bara hos enstaka kultförklarade skådespelare, medan anorexi, framför allt hos unga kvinnor, är ett betydligt vanligare fenomen. Den danska författarinnan Karen Blixen, som levde länge som statuskändis i USA, uttryckte det på följande sätt: »En kvinna kan aldrig vara mager nog.«

Men i filmens barndom fanns en guldålder för de feta aktörerna, särskilt under stumfilmstiden. När slapstickkamerorna började rulla sa man i Hollywood att »any fat man is funny – especially when he is eating spaghetti«. Stumfilmskomedier från början av 1900-talet erbjöd många arbetstillfällen för feta skådespelare. Men redan 1924 hade man pub-licerat amerikanska livförsäkringsdata som påvisade sambandet mellan övervikt och hälsa, och man visste redan då att fetma innebar risker. Samtidigt fanns det individer som lyckades hantera sin kroppshydda utan större problem. Roscoe »Fatty« Arbuckle var en av dessa ytterligt framgångsrika feta stumfilmsskådespelare, vars hela karriär sammanhängde med den stora kroppshydda han kunde uppvisa på duken. Trots att Arbuckle vägde 175 kg, dvs 40 procent mer än den högsta risknivån i livförsäkringsstatistiken, framhöll han att han hade klarat av varje hälsokontroll han genomgått.

Lyteskomiken blomstrade under stumfilmseran, och man kunde se filmer med titlar som »Fat and lean wrestling-match« eller »Fat and lean comedian«. I filmen »Airy Fairy Lillian« provar huvudpersonen sin nya korsett utan större framgång tills hennes make lyckas krångla in henne i detta kroppspansar. Skådespelerskan hette Lillian Russell och kunde uppvisa en timglasformad figur, när korsetten väl var på plats, men blev senare också omvänd, gick ner i vikt och for land och rike runt för att föreläsa om viktkontroll och också producera filmen »How to live 100 years«. Resultatet blev måttligt lyckat, men hon uppnådde i alla fall 61 år.

Filmproducenten King-Bee bestämde sig för att göda upp en ny komiker – Oliver Hardy – i Sverige senare känd som Helan. Bolaget betalade 2 dollar för varje pund Hardy kunde gå upp och en bonus på 250 dollar om Hardy kunde bli 50 pund (ca 23 kg) tyngre. Hardy lyckades, och den ena hälften i den världsberömda duon Helan och Halvan hade därmed skapats.

BMI-begreppet var vid 1900-talets början inte etablerat även om konceptet i princip beskrivits av den belgiske astronomen (!) Quetelet 75 år tidigare. Men i USA tillverkades nu kroppsvågar, där man kunde stoppa in en slant och få sin vikt registrerad. Tabeller bredvid vågen beskrev vilka vikter som var rimliga till viss kroppslängd, och därmed hade gemene man möjligheter att skaffa sig en uppfattning om var kroppsvikten borde ligga i relation till ett tänkt hälsosamt normalläge. Begreppet med ett midjemått som en risk var vid denna tid ännu inte etablerat.

Hollywood tillverkade en hel serie av filmer som kallades »Ton of Fun-series« med tre feta komiker som alla vägde mer än 174 kg. De ramlade omkull, slog sönder saker, tappade bort grejor, fastnade och kastade mat omkring sig. Deras fetma var en förutsättning för dem att behålla jobbet. Många av dessa tjocka skådespelare utförde sina stuntakter själva och vägrade att använda »stand-ins« för sina våghalsiga upptåg. Men tiden var emot de feta komikerna och efter ett tag ville ingen se dem mera. Arbuckle gick visserligen ner ca 36 kg som resultat av en kostomläggning samt en samtidig allvarlig och livshotande infektion. Men för publiken var Arbuckle fortfarande en fetknopp och i de sista filmerna uppträdde han i en vadderad kostym som skulle få honom att se ut som förut.

På nätet kan man hitta en lista över feta skådespelare från denna epok, de flesta av dem amerikaner. Få av dem nådde 50 års ålder. Mot fetmans följeslagare högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter fanns egentligen inget att erbjuda – utom viktnedgång och en sund livsstil.

De feta stumfilmsskådespelarna blev sedermera överflyglade av nästa generation artister som alla var smala och spinkiga: Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Dessa tre tunna skådespelare kom att överleva länge i filmens värld, medan Arbuckle och hans feta kollegor snart försvann från duken.

Vem vill se feta skådespelare i dag? Några har faktiskt lyckats som bestående feta stjärnor. Andra har klarat sig som jojobantare inför särskilda roller. Vissa skådespelare berättar öppet om sin fetmakirurgi, medan andra är förtegna om huruvida de har undergått en operation.

Oprah Winfrey är en legend i amerikansk tv-industri och har producerat sin egen talkshow i decennier men har även fått bra recensioner som skådespelerska. Hon är extremt framgångsrik och ingen kändis har tvekat att medverka när hon har bett dem komma till soffan för ett samtal. Hon uppvisar en klassisk viktpendlarproblematik (under en treårsperiod växlade hon mellan 66 och 108 kg). Det finns inget program hon inte har prövat och många av hennes ansträngningar har också återgivits i hennes tv-program. Men när det kommer till kritan var hennes framgångsperioder bara ett uttryck för det gamla vanliga: äta mindre och röra på sig mera. Med en egen kock producerade hon lågkaloridieter på tv-skärmen och i bokform, och hon lyckades faktiskt springa ett maratonlopp även innan hon nått sin lägsta kroppsvikt.

Ett av de mest kända exemplen på övergående fetma är Robert De Niro. För filmen »Tjuren från Bronx«, om boxaren Jake LaMotta, åt han upp sig från smal till ett BMI-värde över 30 för att sedan snabbt återgå till normalvikt. För att spela Al Capone gick han sedan upp i vikt igen. DeNiro är känd för sina noggranna förstudier. Inför filmen »Taxidriver« jobbade han i New York som taxichaufför, och inför sina maffiafilmer övade han italienska dialekter på Sicilien.

Darlene Cates beskrivs som en högt begåvad skådespelerska men med en svår uppväxt. Trettiofyra år gammal vägde hon 186 kg och fetmaopererades. Hon gick först ner 45 kg men sedan upp igen och slutade på 259 kg. Manusförfattaren Peter Hedges hittade henne och övertalade henne att medverka som den gravt överviktiga mamman i filmen »Gilbert Grape« 1993. Efter åratal i isolering och depression försökte hon ta sig tillbaka till världen sedan Hedges sett ett filmavsnitt med titeln »Too heavy to leave their house«. I »Gilbert Grape« imponerar hon som en kvinna som trots sin groteska kroppshydda uppvisar en betydande värdighet, när hon försöker hantera den besvärliga familjesituationen.

Forest Whitaker är 190 cm lång och väger omkring 110 kg. Han är vegetarian. Han hyllades för sin roll som Idi Amin i »The last king of Scotland«, men han hade också en stor roll i »Plutonen«, som handlade om Vietnamkriget. Rolltiteln var »Big Harold« men det tuffa inspelningsarbetet i djungeln slutade i en oönskad bantareffekt, till den grad att regissören Oliver Stone klagade – Whitaker var inte »big« längre …

Marlon Brando var Hollywoods superstjärna under många år. Dessvärre blev han jättefet mot slutet av sin karriär. Det ryktas om att han i kultfilmen »Apocalypse Now«, där han spelande den mystiske överste Walter Kurtz, inte tillät helfigurstagningar. Det är sannolikt därför som alla scener visar honom bara med hans övre kroppsdel och sittande. Vissa minns honom utanför en glasskiosk i Hollywood, där han satt på två stolar för att få plats. Men Brando blev hela 95 år gammal liksom den storvuxne Ernest Borgnine (»Marty«).

De tunga skådespelarna Gérard Depardieu, Dan Aykroyd, Alec Baldwin och Roseanne Barr lever än på sin ålders höst, medan James Gandolfini (tv-serien »Sopranos«) bara blev 52 år, Zero Mostel (»Det våras för Hitler«) blev 62 år och Roscoe Arbuckle blev 46 år.

Flertalet svenska artister är smala, men det finns undantag.

Edvard Persson medverkade som skådespelare i ett otal filmer, regisserade några och skrev manus till andra. Han inkarnerade den godmodige, fryntlige, fete, skånske pågen, men när man ser bilder på honom är det uppenbart att han uppvisat en rejäl fetma, även om vi inte har några direkta kroppsmått. Edvard Persson var otroligt populär under sin storhetstid men i slutet på 40-talet dalade hans stjärna snabbt och han dog drygt 60 år gammal efter en stroke. Rimligtvis hängde den ihop med hans kroppshydda och troligen hade han högt blodtryck, för vilket det på 50-talet egentligen inte fanns annan bot än saltfattig kost, vila och morfin. De storvuxna svenska skådespelarna blev inte långlivade: Benkt-Åke Bengtsson blev bara 50, Sune Mangs 60 och Åke Grönberg 55 år. Sune Mangs förlöjligade sin massiva kroppshydda i självutlämnande sketcher, där han knyckte medgästernas kotlettsås.

Uppenbarligen har det inte gått särskilt bra hälsomässigt för flertalet feta skådespelare. Men utmärglade artister har också fått betala ett högt pris för sin karriär. Många fotomodeller har ju rekryterats till filmduken, och Twiggy var ett av de första exemplen. Twiggy upptäcktes bara 16 år gammal och blev en ikon för den brittiska modevärlden. Plötsligt blev timglaskroppar och kvinnliga former som bröst, stjärt och lår ute. Diana Dors, Jayne Mansfield, Marilyn Monroe och Anita Ekberg var ur fas med tidens skönhetsideal. Twiggy var androgyn, saknade kroppsformer men hade kortklippt hår och långa ögonfransar. Hon inkarnerade den nya looken och kom rätt i tiden efter »räkan« Jean Shrimpton. Stjärnor som Twiggy har kommit och gått på modebranschens fundament, men Twiggy är en överlevare, som förvaltat sina talanger väl och fortfarande finns på kändisscenen. Hon föddes 1949 och finns fortfarande med i filmer, på skivor och i tv-program.

Sämre gick det för modellen Ana Carolina Reston från São Paolo. Bara 22 år gammal dog hon utmärglad i njursvikt och uppenbarligen med en ytterst grav anorexi (BMI under 14 kg/m²). Luisel Ramos hade en närmast identisk sjukhistoria och dog 22 år gammal i Mexiko, och hennes syster Eliana 18 år gammal i Montevideo. Alla var utmärglade toppmodeller och några modefotografier från den allra sista tiden visar extremt utmärglade unga kvinnor. Det är omöjligt att förstå att någon kunde se något attraktivt i dessa kroppar. Dödsfallen utlöste en intensiv debatt i Latinamerika om rimligheten i dessa absurda skönhetsideal och ledde till förändrad lagstiftning.

Om anorexi har många unga kvinnliga artister talat ut offentligt, men det kan ifrågasättas huruvida detta vidgat uppfattningen om hur en frisk kropp ska se ut. Vårt kunskapsläge är i dag vida bättre än när de feta slapstickskådespelarna larvade sig på duken. Fetma är en riskfaktor för några av våra vanligaste folksjukdomar. Men med risk att bli banal gäller i dessa sammanhang den vanliga rekommendationen att lagom är bäst.

(Ett stort tack till cineasten professor Peter Arner för bidrag till faktaunderlag.)