Hjärta och själ. För den medicinskt bevand­rade föreställer den här bilden insidan av ett hjärta efter koronarangioplastik, med stenten på plats för att hålla kranskärlet öppet. Men medicinsk bevandring utesluter inte att den som vill också ser ett konstverk som förmedlar någonting mystiskt och privat till varje enskild betraktare. 

 Foto: Sovereign, ISM/Sience Photo Library/IBL

Naturvetenskap – läkekonst – humaniora. I mötet med våra patienter befinner vi läkare oss i spänningsfältet mellan strikt evidensbaserad kunskap och vår intuitiva känsla för den enskilde patienten med hans eller hennes unika berättelser. Patienternas erfarenheter speglar deras bakgrund och det samhälle de lever i. I mötet med patienten torde läkarens allmänbildning och förmåga att sätta sig in i patientens situation vara av värde. Kanske är det detta spänningsfält som uttrycks i kravet på att vårt förhållningssätt och agerande ska vara i enlighet med »vetenskap och beprövad erfarenhet«, vilket stadfästes redan i 1890 års läkarinstruktion.  

I de svårdefinierbara begreppen läkekonst och beprövad erfarenhet är det min distinkta uppfattning att vi som läkare kan ha hjälp av till exempel skönlitteratur och medicinhistoria, förutom att dessa ämnesområden berikar oss själva. Vad gäller medicinhistoria ger den också synen på vårt handlande ett visst mått av ödmjukhet. Av den terapeutiska arsenalen för hundra år sedan kvarstår endast fragment. Hur kommer våra kolleger om hundra år att se på vår verksamhet?

Relationen mellan litteratur och läkekonst är mångfacetterad och har belysts av en rad författare [1-5]. Böttiger och Nordenström [6] har sammanställt en antologi, »Å herregud, mitt i semestern«, och ämnet har nyligen avhandlats i Durham av den svenske läkaren Rolf Ahlzén [7]. Problematiken har också belysts inom andra ämnesområden av exempelvis Leif Alsheimer [8]. Dessutom är ju inte så få läkare skönlitterära författare. Som exempel från vårt land kan nämnas Lars Gyllensten, P C Jersild, Eva Ström och Karin Wahlberg. Nyligen har Andersson och Leden [9] pekat på en rad skäl för läkare att ägna en del av sin tid åt skönlitteratur – för patienternas skull, men också för egen del.

Med dessa tankar som bakgrund införde jag i den skriftliga delen av den kärlkirurgiska frågan i kirurg-examinationen för kandidater, efter avslutad kurs i Uppsala, en fråga av mer allmän karaktär. Avsikten med den här essän är inte att ge någon statistisk bearbetning av svarsfrekvenser och annat, utan snarare att spegla kandidaternas förhållningssätt till frågan. I en så kallad bläddertenta har kandidaterna presenterats ett patientfall med kärlkirurgisk/angio-logisk frågeställning, och den avslutande frågan har varit mer allmän men med klar anknytning till fallet. Svaret har poängsatts, men ingen kandidat har någonsin underkänts på basen av denna fråga.

Skälet till att ha med en sådan fråga var tvåfaldigt. Dels en allmän nyfikenhet om studenternas allmänbildning utanför det som var aktuellt i den specifika tentamen, dels önskan att få en uppfattning om studenternas reaktion på en inte helt förväntad fråga i en för dem stressig situation.

Ett urval av frågor som förekommit:

– Vem har skönlitterärt beskrivit Baron Roger Bernhusen de Sars och hans transitoriska ischemiska attack, alternativt mindre slaganfall? (Hjalmar Bergman i »Hans nåds testamente«)

– Vad betyder carotis? (Grekiska: koma eller djup sömn)

–Vem beskrev ballongembolektomikatetertekniken? (Den amerikanske kärlkirurgen Thomas Fogarty – i dagligt tal kallas katetern fogartykateter och därav verbet att fogartera)

– Varifrån kommer begreppet claudicatio? (Kejsar Claudius hälta, dock antagligen inte beroende på fönstertittarsjuka)

– Vad innebär seldingerteknik och vem var Seldinger? (Ledar- och kateterteknik för att uppnå önskad position i ett blodkärl, oftast för kontrastinjektion; beskrevs av den svenske radiologen Sven Ivar Seldinger 1953)

– Under vilket århundrade levde John Hunter och vad innebar hans behandling av poplitea­aneurysm? (I London på 1700-talet [1728–1793]; ligatur av det aneurysmatiska kärlet)

– Vad innebär Leriches syndrom eller triad och vem var Leriche? (Claudicatio, lårmuskelatrofi och impotens vid kronisk aortaocklusion; efter den franske kärl­kirurgen René Leriche, 1879–1955)

– Vad är morbus Buergers latinska namn? (Trombangiitis obliterans)

–Vad innebär en carrelpatch och vem var Carrel? (Fridissektion av buk-/njurartär med medtagande av en bit aortavägg för att underlätta sutur av kärlet till en graft; efter Alexis Carrel (1873–1944), fransk-amerikansk experimentalkirurg, Nobelpristagare 1912)

– Vad innebär en stent? (Metallnät för att »staga« upp ett förträngt kärlavsnitt (eller annat rörformigt organ); efter tandläkaren Charles Stent, 1807–1885)                

– Vilka fick Nobelpriset 1923 för upptäckten av insulin? (kanadensarna Frederick Banting och John McLeod)

– Vilken åländsk-svensk medicinkemist bestämde principen för heparinets struktur? (Erik Jorpes, 1894–1973, professor på Karolinska institutet)

Svaren på frågorna kan klassificeras i några olika typer:

Korrekt svar, vilket har förekommit i mindre än 10 procent av de tenterande, med ett undantag, nämligen vårterminen 2006 då 75 procent visste vem som beskrivit ballongkatetern för arteriell embolektomi. Vårterminen 2010 svarade bara 8 procent rätt på en likartad fråga.

Fel svar men ett allvarligt menat förslag eller en rimlig gissning.

Skämtsamma svar. Till denna grupp hör olika verkliga eller fantasifigurer som läkare på kliniken, Kalle Anka, kursledarens hundvalp, Frans Protamin, Åke Heparinnen, isbjörnen Ödvig, etc. Hit kan också räknas en rad förslag till lingvistisk härledning av begreppet claudicatio, till exempel från den franske kirurgen Claude, som var förälskad i Catio som fanns att beskåda i en butik med stora skyltfönster. Eller varför inte efter Vasco da Gamas rökande matros Claude di Cationi?

Allmänna reflektioner med anledning av frågan. Den uppges vara fjantig, irrelevant, en provokation, trams, överkurs, oväsentlig, värdelös, en usel tenta­fråga, dummaste tentafrågan hitintills, etc. Någon menade att hen inte upplysts i förväg om att medicinhistoria är viktig. Apropå fogartykatetern angav en svarande att »om jag uppfinner en pryl någon gång ska jag se till att ingen student ska behöva minnas mitt namn på en tenta«. Andra kommenterade allmänt att de borde kunna svaret, men minnet sviker.

Ilskna kommentarer med anledning av frågans olämplighet, där det anses att man inte får skämta på en tentamen, där ett godkännande innebär möjlighet till framtida försörjning för de flesta, som tar tentamen på allvar. »Fy fan, vad oförskämt att ställa en sådan fråga!«

 De flesta har försökt svara seriöst på frågorna, några har skämtat bort dem och några få har reagerat med ilska och irritation – vilket kanske mest avspeglar hur man hanterar en helt oväntad situation. En iakttagelse utan någon vetenskaplig bearbetning är att de som kommenterat att de inte kan ha tid till allmänbildning eftersom de behöver den till att plugga in fakta till tentamen, är de personer som har låga poäng på just faktadelen.

Som redan konstaterades i Havamal, är ju kunskap inte någon börda. Medicinhistorisk kunskap ger förhoppningsvis ett visst ödmjukt förhållningssätt till vårt agerande i dag, och skönlitteratur berikar och ger perspektiv på tillvaron.

De svarande har varit anonyma för mig som rättat skrivningarna. Jag tar mig ändå friheten att avsluta med ett poetiskt svar på frågan om carrelpatchen:

Carrel från Skara

var en man att klara

att skapa ett patch

som kunde sys utan stretch,

ty ett graft mår bäst

av en sådan gest.