Annons

Citeras som: Läkartidningen. 2015;112:DDS7 Läkartidningen 10/2015
Lakartidningen.se 2015-03-03

En ateist inför döden »När vi släpper döden nära ... får vi syn på det som består«

David Rönnegard är filosofie doktor i filosofi. När han nyligen diagnostiserats med terminal lungcancer fick han anledning att rannsaka sitt förhållningssätt som ateist till ett nära förestående slut på livet – eller en fortsättning efter detta. Hans artikel är publicerad, förutom i Läkartidningen, också i tidskrifterna Philosophy Now (nov–dec 2014) och Modern filosofi (feb 2015).

David Rönnegard, fil dr i filosofi 

Jag är doktor i filosofi. Min grundsyn är sekulär: gudstro är ingenting jag någonsin ägnat mig åt, och jag har alltid avfärdat dem som påstår sig ha kunskap om Guds existens eller vilja. Som ateist och humanist har jag grundat min uppfattning om vår existens i rationellt tänkande och empiriska bevis, och jag ser döden som det absoluta slutet på en människas medvetande. Om våra liv har en mening så ligger denna mening hos oss själva.

Samtal om livets mening, i alla fall i offentliga sammanhang, förs ofta med en medvetenhet om den dödsskräck vi alla bär på, men mer sällan i dödens absoluta närhet. Själv har jag råkat i just den, inte särskilt avundsvärda, situationen att göra just detta: jag är 37 år och har fått veta att jag har fjärde stadiets lungcancer. Man skulle kunna tänka sig att en ateistisk livsåskådning inte erbjuder särskilt mycket att klamra sig fast vid när döden flåsar en i nacken. Var hittar en klentrogen filosof sin tröst? Var finner hen mening i livet hen levt, och acceptans inför det som komma skall?

Jag har aldrig känt mig dragen till det övernaturliga. Religionen har jag som sagt aldrig sett som en källa till tröst, och inte heller min nya belägenhet har lockat mig att söka stöd där. Snarare tyr jag mig till det Sokrates sa, att filosofin utgör processen genom vilken vi accepterar vår dödlighet. Nu, när min egen död ser ut att komma så oväntat tidigt, undrar jag om jag har kommit tillräckligt långt i den processen, som ju är en högst personlig sådan.

Gemene man ser ofta filosofer som de som tar sig an de stora frågorna – om döden, livet och dess mening – men jag har egentligen aldrig sett att dessa frågor skulle vara särskilt angelägna för dem som faktiskt arbetar inom filosofin. På sin höjd dryftas de kanske mellan kolleger över en öl, efter konferensen. Kanske är det så att filosofer anser det underförstått att meningsskapande i detta fall innebär en individuell resa, som inte kan generaliseras (dock verkar de flesta filosofer jag känner knappast fundera över meningen med sina egna liv heller). Och om inte filosoferna gör det, vem gör det då? Det verkar som om tankarna om livets mening helt har lämnats åt religionen.

Min bakgrund i den analytiska filosofin är knappast någon rik källa att ösa ur. Fram till nyligen fanns där ytterst få tankegångar om livets mening, och de bidrag till debatten som finns har främst fokuserat på att dissekera »livets mening«; ansträngningar har gjorts för att bättre förstå vad som menas med ordet »liv« och för att komma till botten med betydelsen av »mening«. Bertrand Russells påstående, att »everything is vague to a degree you do not realize until you have tried to make it precise«, förmedlar den analytiska filosofins beundransvärda strävan efter tydlighet. Men det är knappast till någon hjälp för den människa som försöker göra upp med sitt liv och acceptera sin förgänglighet. Det är för abstrakt för en lekman att ta till sig, och för andefattigt för att kunna användas som personlig vägledning.

Kanske har den kontinentala filosofin mer att erbjuda: existentialismen framhåller tillvarons subjektivitet, det vill säga essensen i vad det är att finnas till. Där närmar vi oss ett övervägande om vad det är vi tilldelar värde – ett steg på vägen till något slags kunskap om vad som utgör ett meningsfullt liv. Dock är »mening« för existentialisten snarare beskrivande än normativt.

I detta vakuum har religionerna mer eller mindre fått monopol på normativa förklaringsmodeller om livet och döden. Mening skapas genom tron, oftast med ett löfte om att undkomma döden helt och hållet (se till exempel Johannes 11:25 i Nya testamentet: »Den som tror på mig skall leva om han än dör«). Människans behov av religionen grundas nog till stor del i hennes dödsskräck, och trösten man kan hitta i tron på ett liv efter detta.

Det må vara hänt, om det inte vore så att ett liv efter döden bevisligen förefaller omöjligt och dessutom egentligen inte behövs. Döden i sig bör ju inte fruktas, eftersom den inte utgör någon nämnvärd skillnad från den stora tystnad ur vilken vi en gång föddes. Dessutom borde rimligtvis avsaknaden av ett liv efter döden förhöja smaken på det liv vi faktiskt har, och få oss att ta bättre vara på den tid vi får. Skräcken borde därför snarare ligga i att misshushålla med den tiden och kanske i att inte få tillräckligt.

Ateismen ger inga löften vad gäller odödlighet, men kan ändå vara till viss tröst. Jag har till exempel ingen känsla av att jag blivit orättvist drabbad. Jag behöver inte spilla värdefull energi på att undra över vad jag har gjort för att förtjäna detta – och jag har inga åsikter om huruvida någon annan skulle vara mer förtjänt av min cancer (tja, jag kan väl komma på några stycken, men det är inte poängen). Poängen är att ingen har vållat mig detta – jag råkade bara dra en nitlott i mutationslotteriet – och jag behöver därmed inte ödsla bitterhet på högre makter.

Det finns ett uttryck i engelskan, som troende gärna upprepar, det att »no one is an atheist in a foxhole«. Slarvigt översatt: ingen som sitter i en rävsax är ateist. Det betyder att vi icke-troende minsann kommer att söka tröst i de trossystem som vi dittills avfärdat den dag vår lycka vänder. Men om önsketänkande nu vore så effektivt, skulle jag snarare önska bort min cancer – det känns mera rakt på sak. Med en humanistisk livsåskådning får vi inget evigt liv i himmelen, men kanske tvingar denna oss att göra vårt bästa med det enda liv vi har. Problemet är det att en del av oss inte får så lång tid som vi kanske hade förväntat oss. Kanske är detta helt enkelt humanismens sura äpple: varsågod, ta ett rejält bett.

Plötsligt konfronteras man av livet på ett helt nytt sätt. En av sköterskorna på min avdelning har en tatuering på underarmen, där det står i snirkliga bokstäver: »Live life like you will die today, love like you will live forever«. Att leva i nuet blir betydligt enklare när man vet att det kanske inte finns så mycket tid kvar. Människorna vi älskar blir viktigare, materiella angelägenheter mindre angelägna. Visserligen är det en lyx att kunna säga att pengar blir oviktiga – här i Sverige där min sjukvård inte kostar mig särskilt mycket personligen. Hur som helst: pengar blir ganska oviktiga när man inte kan spendera dem. Den insikten gör det lättare att få syn på vad som verkligen är viktigt.

För de flesta människor ter sig nog livet som någonting som levs framåt och inte som en nedräkning. Men båda perspektiven behövs. Förr eller senare får vi syn på slutet, och måste då fråga: hur känner jag inför det jag lämnar bakom mig?

Skillnaden i synen på livets mening hänger på om man anser att det finns sådant som är av värde utanför vår subjektiva uppfattning av värde. I religionen är det som tillskrivs värde givet av en högre makt. Så inte inom humanismen. Jag tror personligen inte att det existerar någonting av värde utanför vår egen subjektiva uppfattning: att tillskriva något värde kräver ett värderande subjekt. Däremot kan det finnas sådant som de flesta människor tillskriver värde – och det faktum att livet har ett slut kan hjälpa oss få syn på detta.

För den som endast lever framåt kan nog ett liv av självupptagenhet och omedelbara tillfredsställelser verka ganska rimligt, men det vi värderar i ögonblicket ter sig mindre viktigt inom ramen för ett enda, ändligt liv. När vi ser tillbaka är den tillfälliga njutningen borta. Vad är det som finns kvar? Vad är det som får oss att känna att vi levt ett rikt, helt liv? Vad är det som består?

Minnen, stunder vi tillbringat tillsammans med de människor vi älskar, kanske stolthet över sådant vi åstadkommit. Det är svårt att sätta ord på sådant. Här vilar något andaktsfullt. Det sägs att filosofin tar vid där religionen blir otillräcklig – kanske är det här filosofin blir otillräcklig, och poesin får ta vid. Begreppsmässig precision av den sort som den analytiska filosofin strävar efter måste kanske lämna plats åt ett språk som är bättre anpassat till det numinösa, det ordlösa.

Vilka känslor som består lär variera mellan människor, men som jag ser det, med min nya, underliga närsynthet, kommer dessa från de stunder då vi kommit andra människor nära. Stunder som också lever kvar i dem vi lämnar efter oss. För en humanist finns det ändå en sorts liv efter döden – genom våra vänner, barnen vi sätter till världen, projekten vi tar oss an, böckerna vi skriver.

Vi lever våra liv genom andra. Medan vi lever ger andra människor våra liv mening genom att vara föremål för vår kärlek och tillgivenhet. Då vi dör ger vi våra medmänniskors liv mening genom att fortsätta vara föremål för deras kärlek. När vi släpper döden nära, när vi lever med ett slags medvetenhet om döden, får vi syn på det som består. Det vi värderar högst. Tron på ett liv efter detta, det vill säga en förnekelse av döden, hindrar denna insikt.

(Översättning: Olivia Olsen)

Kommentarer (8)

  • Tro på liv efter döden ingen motsägelse till att värdesätta mänskliga relationer högst

    2015-03-03 19:05 | Intressant och läsvärd text! Jag vill börja med att verkligen beklaga sjukdomen, det låter som ett hemskt sjukdomsbesked att få vid såpass ung ålder. Mina tankar går till författaren och hans familj och vänner.

    Min åsikt är att vi i Sverige talar alldeles för lite om döden. Om något är tabu i vårt land är det just denna. När döden drabbar vår omgivning påminns vi om vår egen dödlighet, och för många av oss är det en obehaglig tanke som vi helst slår bort.

    Intressant är att David som ateist ändå tar sig friheten att slå fast att tron på ett liv efter detta hindrar de troende från insikten att prioritera mänskliga relationer högre än materiella ting. Alla de stora religionerna har såvitt jag vet ett fokus på det mänskliga, på att värdera sina medmänniskor och minska på de materiella begären. Jesus säger ju bl.a. att "Kärleken till pengar är roten till allt ont" (1 Timotheosbrevet kap 6 vers 10).

    Det föreligger ingen motsägelse här, tvärtom uppmuntrar väl tanken på en evig tystnad efter döden till att försöka njuta så mycket av det materiella så länge vi kan, möjligen fram tills man ser slutet på sitt liv och börjar reflektera.

    Magnus Ängslycke, ST-läkare, Sörhaga VC

    Jäv:

  • Livets mening går inte att mäta

    2015-03-04 14:05 | Tack för en tankeväckande text med ett tungt ämne. Det är så tråkigt när en ung människa drabbas av svår cancer. Det blir en dubbel sorg: sorg att man skall dö och sorg över det man inte fick/hann göra innan man blev sjuk. Mina tankar går till David och hans familj.

    David skriver med skärpa och stor insikt. Vad ger livet dess mening? Om man har en tro kan man få en tröst i att tron ger livet en plats i en större mening. Men som humanist kan man känna sig utlämnad och livet kan te sig värdelös och alldeles för kort. Har man arbetat med att rädda människor undan en katastrof kan man alltid se att ens liv hade en direkt och avgörande betydelse för andra, men har man levt ett ”vanligt” liv finns det oftast ingen självklar eller absolut mening. David skriver i sista stycket att ”andra människor [ger] våra liv mening genom att vara föremål för vår kärlek”. Det är ju förstås sant, men livet är ju komplext och innehåller så många och komplicerade förhållanden. Det finns en risk att man antingen bedömer sig själv med jäviga glasögon – minns alla gånger man hjälpte någon eller hade en fin stund tillsammans med någon och förtränger alla gånger man orsakade sorg och konflikt. Kanske kan man lyckas känna sig tillfreds med sitt liv då? Men det är också mycket sannolikt att man försöker bedöma sitt eget liv med en kritisk måttstock där man som människa sällan når måttet.

    Jag tror dock att som humanist är frågan: ”vad är meningen med livet?” en icke-fråga. Den frågan går inte att ställa, för livet är inte en enhet som kan tillskrivas mening på något logiskt sätt. Det går inte att mäta mening. För att citera (ej ordagrant) en klok präst som jag en gång träffade i en period av sorg: ”Det finns ingen mening med döden. Det som finns är kärleken”. Vi ställer inte frågan: ”Vad är meningen med kärleken?” Varje enskild kärlek (och enskilt liv) kan dö, men Kärleken består. Kanske kan en humanist finna tröst i detta?

    Emma Tham, Spec läk, Karolinska Universitetssjukhuset

    Jäv:

  • Tack David! En liten bok till eftertanke...?

    2015-03-06 16:23 | Tack David, många tänkvärda och kloka ord. Jag tog fram den fina boken av Stellan Arvidsson "Under stjärnhimmeln-tankar på en åldrig stenbänk" (Carlssons förlag) och läste om. I den finns allt för en ateist. Kanske kan även din berättelse/text bli en liknande liten bok till eftertanke och glädje för andra människor?

    Birgitta Wallin, Vårdlärare, Senior

    Jäv:

  • Humanister?

    2015-03-09 15:01 | Magnus Ängslycke har formulerat mina egna reflektioner så bra, att de inte behöver upprepas.

    Däremot finns en annan sak, som lyser fram i såväl ursprungstexten som i ett par inlägg ovan, och som verkligen behöver kommenteras. Vem har givit icke-troende rätten att kalla sig "humanister" - i betydelsen att de därmed ställer sig i motsatsställning till troende? Det tilltaget shanghajar begreppet!

    Naturligtvis finns ungefär hur många troende som helst, som med all rätt kan kalla sig humanister - eller har i alla fall funnits fram till nu, då icke-troende verkar vilja lägga beslag på ordet för egen del!

    Jag respekterar ateister och agnostiker fullt ut - liksom människor, som tillhör en annan religion än min - men varför de inte använder termerna ateist, agnostiker eller något annat, utan väljer "humanist", varken begriper eller accepterar jag. Och jag vägrar att låta mig exkluderas ur humanisternas skara av det skälet!

    Bror Gårdelöf, anestesiöverläkare, Universitetssjukhuset i Linköping

    Jäv:

  • Meningen med livet?

    2015-05-15 19:55 | Tack för en intressant artikel om ett så viktigt ämne.
    Om jag förstår ditt resonemang rätt så skulle en person utan bekantskapskrets eller familj och som kanske inte heller är kapabel att ge uttryck för sina tankar genom "projekt eller skrivande", inte kunna ha en mening med sitt liv? Det kanske låter förvånande för en etablerad människa som du själv, men många individer här på jorden lever sorgligt nog i nära total ensamhet och utan medel eller omständigheter för att kunna uttrycka sig eller skapa något.
    Gud på engelska blir Good Orderly Direction, God. Gud behöver inte tillhöra en organiserad religion eller filosofi. Gud är det som finns inom dig, d.v.s den elektriska energin som din hjärna och ditt hjärta genererar och energi är som bekant oförstörbart. Man behöver alltså inte kalla sig vare sig ateist, humanist eller religiös för att enkelt kunna konstatera att "livet" fortsätter i all oändlighet. Sen om vi är medvetna om detta efter det att livsenergin lämnar vår kropp, det återstår att se.

    Alexandra Rau, Psykolog, Kalifornien, U.S.A

    Jäv:

  • En ateist inför döden

    2015-05-18 10:48 | Det finns ju ett talesätt: "Den som lever får se". I det här fallet blir det väl det motsatta: "Den som dör får se".
    Som troende tycker jag ändå att man uppskattar ärligheten hos David i hans djupdykning i dessa svåra och egentligen obesvarbara frågor. Och egentligen utmynnar hans analys i det kristna budet: "Älska din nästa som dig själv".

    Lennart Davidsson, Distriktsläk, Olaus Petri Vårdcentral Örebro

    Jäv:

  • Diktarens farväl till sin värld

    2015-09-25 18:30 | Wergeland var/er en dikter av format, en Norges Shakespeare, kanske. Läste en artikel skriven av en döende ekonom/filosof i DN och skulle gärna velat dela vår stora diktares reflektioner vid synen av en blomma som växte utanför hans fönster strax innan hans egen död:

    Gyllenlakk, før du din glans har tapt,
    da er jeg det hvorav alt er skapt;
    ja, før du mister din krones gull,
    da er jeg muld.

    Idet jeg roper; med vinduet opp!
    mitt siste blikk får din gyllentopp.
    Min sjel deg kysser idet forbi
    den flyver fri.

    To ganger jeg kysser din søte munn.
    Ditt er det første med rettens grunn.
    Det annet give du - kjære, husk! -
    min rosenbusk!

    Utsprungen får jeg den ei å se;
    ti bring min hilsen når det vil skje;
    og si jeg ønsker at på min grav
    den blomstrer av.

    Ja, si jeg ønsker at på mitt bryst
    den rose lå du fra meg har kyst;
    og, gyllenlakk, vær i dødens hus
    dens brudebluss!

    Hanne Kjersti Yndestad, medmänniska, Futurum

    Jäv:

  • Allt skall tas i från oss

    2015-09-25 18:36 | Men innenfor kristenhetens historie har vi en overraskende innsikt om dödens marginelle betydning for vårt evige liv allerede i det fjerde århundredet efter Kristi födsel, jeg anbefaler å forsöke å forstå den gamle dansk/norske tekstoversettelsen:

    Aurelius Prudentius Clemens 4. årh

    Mel.: Den yndigste rose er funden

    1
    Med sorgen og klagen hold måde,
    Guds ord lad dig trøste og råde,
    lad hjertet i sorgen ej synde,
    ved døden vi livet begynde!

    2
    Vi indsvøber liget med tåre
    og lægger det stille på båre,
    men svøbet og båren betyder,
    det slumrer, til dagen frembryder.

    3
    Lad hjerte og øje kun briste
    og legemet lægges i kiste,
    den time ej borte skal blive,
    da Herren det kalder til live.

    4
    Hvad før var al ynde berøvet
    og blandedes ganske med støvet,
    en lysende bolig skal være
    for sjælen i Himmerigs ære.

    5
    Se, kornet i jorden den sorte
    det synes så visselig borte,
    men atter sin spire det skyder,
    i gyldneste grøde frembryder.1

    6
    O jord, vi en gave dig skænker,
    med gråd i dit skød vi den sænker,
    en dyrebar sæd du modtager,
    vi derfor dig kalder Guds ager.

    7
    En sjæl i den støvhytte bo'de,
    en sjæl, som på Frelseren tro'de
    og længtes med håb mod det høje,
    med Gud og hans glæde for øje.

    8
    Du, jord, må nu legemet gemme,
    Gud vil det dog ikke forglemme,
    men pryde det dejligt med ære
    til evig hans billed at bære.

    9
    Ja, Herre, når tiden er omme,
    da kalder du fluks dine fromme
    fra striden i verden til freden,
    fra hvilen i graven til glæden.




    Melodien jeg bruker i folkelig sang er forankret i samme tid som teksten, fjerde århundredet; en triumferende melodi full av hva svenskene så fint kaller tillförsikt : )



    Hanne Kjersti Yndestad, medmänniska, Futurum

    Jäv:

Kommentera

Kommentera

Stark facklig oro inför skånskt hyrläkarstopp

Nyheter | Skånes psykiatri präglas redan av personalbrist, överbelastning och uppgivenhet. Och tidpunkten för hyrläkarstoppet är olämplig, det menar skyddsombudet Louise Lundberg. (1 kommentar) 24 AUG 2016

IVO kritiserar uteblivet ultraljud

Patientsäkerhet | Inspektionen för vård och omsorg, IVO, kritiserar en förlossningsläkare som inte genomförde ett vaginalt ultraljud vid en planerad kontroll. Detta trots att undersökningen inte hade påverkat det senare förloppet. (1 kommentar) 24 AUG 2016

bild

Anna Sarkadi, ny ordförande för Svensk socialmedicinsk förening: Nu är det tid för socialmedicinen

Nyheter | Läkarförbundets folkhälsopolitiska program efterlyser en satsning på socialmedicin, och regeringens prioritering av jämlik hälsa medför också att det behövs fler socialmedicinare. Men samtidigt är antalet aktiva socialmedicinare i Sverige färre än på mycket länge. () 24 AUG 2016

bild

Den gömda Kennedydottern och synen på funktionsnedsättningar

Kultur | Rosemary Kennedy, syster till president John F Kennedy, hade ett lätt begåvningshandikapp som hennes högpresterande, inflytelserika familj gjorde sitt yttersta för att dölja för omvärlden. En biografi över Rosemary berättar om ett liv i skymundan, försvårat av upprepade övergrepp på initiativ av familjens »friska« medlemmar. () 24 AUG 2016

Heidi Stensmyren, Läkarförbundets ordförande: »Underkänt för Sverige« med endast åtta ST-platser i landet

Nyheter | Landstingen har misslyckats med att utbilda specialister i socialmedicin. Därför behöver staten gå in med starkare styrning. Det säger Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren. () 24 AUG 2016

bild

17 klick för att föra in ett blodtryck

Nyheter | Datajournalsystemet i Landstinget i Kalmar län är svårnavigerat och oöverskådligt, vilket gör att det inte är patientsäkert. Det konstaterar Jean E Stevenson Ågren i sin avhandling. Produktchefen på företaget Cambio känner inte igen sig. Uppdaterad 160824. (3 kommentarer) 19 AUG 2016

Regeringen tar tillbaka förslag om hälsoväxling efter partsinitiativ

Nyheter | Regeringen drar tillbaka sitt förslag om ökat sjuklöneansvar för arbetsgivare i kombination med sänkta arbetsgivaravgifter, detta efter att arbetsgivare och fackförbund lämnat ett alternativt förslag. () 24 AUG 2016

bild

ATLS – om hur tragedin vändes till framgång Genomslaget för detta traumavårdskoncept förbluffande stort, trots att mycket talade emot

Kommentaren | ATLS, som är ett strukturerat sätt att omhänderta och behandla patienter med trauma, har funnits i Sverige i 20 år och har kommit att helt förändra arbetssätten i traumarummet. Troligen finns mycket att lära av hur konceptet infördes och spreds. () 23 AUG 2016

Datainspektionen överklagar på nytt anhörigas tillgång till journal

Nyheter | Datainspektionen vill att Högsta förvaltningsdomstolen prövar om patienter ska kunna låta anhöriga ta del av nätjournalen.  () 23 AUG 2016

bild

Far och dotter, båda läkare – då föddes »Medicinpodden«

Människor & möten | Rebecca Levi, 27, och Richard Levi, 57, är båda läkare. De har startat den medicinska podcasten »Medicinpodden« som redan hörts av över 25 000 lyssnare. Målgruppen är främst medicinstuderande och unga läkare. () 23 AUG 2016

Ny stopplag föreslås

Nyheter | Ett förslag till ny stopplag som ska hindra privatiseringar av universitetssjukhus skickas ut på remiss i dag, tisdag. (1 kommentar) 23 AUG 2016

»Jag föreslår att vi respekterar patientens sätt att hantera sin situation ...«

Krönika | En kollega inom den palliativa hemsjukvården vill att onkologen tar sitt ansvar och inskärper hos kvinnan med långt gången cancer att hennes sjukdom är obotlig. Men att ta det ansvaret vore att förstöra patientens strategi för att uthärda det outhärdliga, skriver onkologen Nina Cavalli-Björkman i sin krönika. (9 kommentarer) 23 AUG 2016

P-piller kan minska sexlusten

Nyheter | P-piller kan minska sexuell lust, upphetsning och tillfredsställelse, enligt en randomiserad kontrollerad studie gjord vid Karolinska institutet. () 23 AUG 2016

Utred möjligheten till självvalt livsslut

Debatt | Möjligheten till självvalt livsslut bör utredas. Det finns en bred acceptans hos den svenska befolkningen och motståndet i läkargruppen är inte så stort att det skulle hindra en diskussion om patienters rättigheter i livets slut, skriver Staffan Bergström och medförfattare. (2 kommentarer) 23 AUG 2016

Familjär medelhavs-feber viktig sjukdom i en globaliserad värld

Översikt | Familjär medelhavsfeber är i typfallet en autosomalt recessiv sjukdom som karakteriseras av återkommande självbegränsande feberattacker med en duration på 12–72 timmar. Sjukdomen bör misstänkas framför allt hos individer med ursprung i östra Medelhavsområdet. Kolkicin ger effektiv behandling. Utan behandling är risken att utveckla amyloidos betydande. () 22 AUG 2016

Landsting fick falsk information om »välrenommerad« hyrläkare

Nyheter | SVT Nyheter avslöjade i går att bemanningsföretaget Proffice sålt in en hyrläkare med falsk information. I dag meddelade landstinget där läkaren arbetat att han får sluta omedelbart. (1 kommentar) 22 AUG 2016

Jobb i fokus

166 lediga jobb på

Annonser
Annons Annons
Annons
Annons Annons
Annons
Annons
Annons Annons Annons Annons Annons Annons