Bland flera hundra konstverk, framför allt porträtt, som ägs av Svenska Läkaresällskapet i Stockholm finner man fyra verk av Emil Österman. Han och tvillingbrodern Bernhard (de var enäggstvillingar) är också representerade med porträtt av rektorer i direktionsvåningen i Aula Medica, Karolinska institutet. 

Då jag i många år arbetade som intendent på Eskilstuna konstmuseum – ägare av en ansenlig samling av Emil Östermans målningar, skissmaterial och arkivalier – vill jag gärna skriva några rader om konstnären. Jag skriver även dessa rader till minne av min konstintresserade man, professor Lars Engstedt, som gick bort för ganska precis 10 år sedan. Det var han som gjorde mig uppmärksam på Läkaresällskapets förnämliga konstsamling.

Emil Österman (1870–1927) var, liksom tvillingbrodern Bernhard Österman (1870–1938),  efterfrågad och uppskattad porträttmålare i början av 1900-talet. De föddes i Vingåker och växte upp under knappa förhållanden. Men tack vare begåvning, flit och ihärdighet lyckades de med tiden svinga sig upp till en position som ansedda konstnärer. De glömde emellertid aldrig sitt ursprung. Emil Östermans efterlevande överlämnade i början av 1980-talet såväl konstverk som penningar till Eskilstuna konstmuseum. Södermanlands museum i Nyköping fick konstverk och en penninggåva redan 1948.

År 1888 for Emil Österman till Stockholm och fick anställning hos dekorationsmålare Carl Grabow. På vintern avstannade arbetet, och Emil Österman annonserade då i en tidning att han tecknade porträtt efter fotografier. Pris 10–30 kronor. En och annan beställning inkom. En dag gick han upp till Kungliga slottet och ville träffa kronprinsen Gustaf för att erbjuda honom en teckning av prinsens två äldsta söner. Emil Österman hade tecknat en bild av småprinsarna i tidningen. Träffa kronprinsen fick han inte, men teckningen behölls och hela 50 kronor betalades ut.

Någon vecka senare kallades Emil Österman upp till kronprinsen som såg hans begåvning, och lovade understödja Emil med 300 kronor per år om han började studera vid Konstakademien. Ett år senare vann Emil Österman inträde i Konst-akademien, och året därpå kom brodern Bernhard till Stockholm och fick även han börja på Akademien.

Tack vare den goda kontakten med kungahuset fick bröderna många porträttuppdrag därifrån. Även andra uppdrag började strömma in. En gång lär kung Oskar II ha sagt: »Jag är inte säker på om det är du eller din bror som målar mig. Den ene eller den andra av er gör det jämt.« Ett av Emil Östermans porträtt av kronprinsen trycktes upp som vykort. Hans mest kända porträtt är förmodligen det av Alfred Nobel för Nobelstiftelsen, utfört 1915 efter ett fotografi. 

Porträtt av professor C Curman, statsminister A Lindman, greve F Wachtmeister, statsminister E G Boström och Sven Hedin hör också till de mera uppmärksammade.

Emil Österman var enligt utsago en social, humoristisk och godmodig person som hade lätt att samarbeta. Han fick uppdraget att vara utställningskommissarie för den svenska delen på ett antal internationella utställningar, exempelvis tre gånger i München, i Wien och i Brighton.

Han gifte sig 1903 med en tysk dam, Emelie Brock, och fick sonen Carl Gustaf. En lång rad porträtt finns i Eskilstuna av den vackra hustrun.

En smolk i bägaren var att de konstnärer och konstkritiker som anslutit sig till det 1886 grundade Konstnärsförbundet ansåg att bröderna var konservativa, »omoderna« traditionalister och att de inte följde med sin tid. Bernhard Österman tog så illa vid sig av kritiken att han i många år bodde utomlands.

Någon målning av Bernhard Österman finns inte på Läkaresällskapet. Men han, eller rättare sagt hans hustru Hilda Wessén, som han gift sig med 1912, och hennes syskon, har satt betydande spår på medicinens område. Syskonen Wessén från Sundsvall, som i många år haft Nanna Svartz-Malmberg som »husläkare«, instiftade 1949 »Stiftelsen professor Nanna Svartz fond«. Summan belöpte sig till 500 000 kronor. Nanna Svartz själv blickar ner på oss från en målning av William Fleet-wood (1970).