Det är nu mer än 25 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen om barnens rättigheter, även kallad Barnkonventionen [1]. I Sverige är konventionen inte en lag, som till exempel i Norge, utan ett folkrättsligt bindande dokument sedan september 1990.

Givet detta jubileumsår kan det vara påkallat att uppmärksamma den person som var en av de främs-ta initiativtagarna till att lagfästa juridiska och sociala rättigheter för barn, rättigheter som alltså inte fick sin slutliga form förrän ungefär sjuttio år senare. Denne pionjär var den polske barnläkaren Henryk Goldszmit, mer känd under sitt författarnamn Janusz Korczak. Han är framför allt ihågkommen för det sätt på vilket han lämnade världen, då han tillsammans med knappt två hundra judiska barn gick in i gaskammaren i Treblinka. Det finns lika stor anledning att minnas honom såväl för det humanistiska som det vetenskapliga arbete han utförde för och tillsammans med barn under den tid han levde.

Janusz Korczak föddes som andra barnet i en assimilerad judisk familj. Fadern var en framstående advokat som dog då Korczak var elva år gammal. Detta medförde ekonomiska och sociala svårigheter för familjen, vilket gjorde Korczak personligt medveten om barnets utsatthet, särskilt de tidigt föräldralösa. 

Redan under skoltiden visade han ett stort intresse för naturvetenskap men även för psykologi och pedagogik, och skrev artiklar som var nytänkande inom framför allt det senare av dessa områden. Han antogs till medicinska fakulteten vid Warszawas universitet då han var 20 år, och tog sin läkarexamen sex år senare. Polen var vid denna tid en del av det ryska kejsardömet vilket medförde att Korczak blev rekryterad som fältläkare till fronten i öster under det rysk-japanska kriget 1904–1905. De följande sju åren (1905–1912) arbetade han som barnläkare vid Bersohn och Baumans barnsjukhus i Warszawa. Även under första världskriget arbetade han som läkare på fältsjukhus och även på ett barnhem i Kiev. 

Efter att Polen blivit självständigt i november 1918 inkallades Korczak åter till armén, och under det polsk-sovjetiska kriget (1919–1921) tjänstgjorde han på fältsjukhus i Lódz och Warszawa och slutade sin militära bana 1921 som major i den polska armén [2, 3].

Korczak hade således bevittnat hur kriget drabbat civilbefolkningen och efterlämnat många såväl föräldralösa som hemlösa barn. Han insåg att medicinsk vård inte var det viktigaste i omhändertagandet av dessa, utan att det behövdes en bredare tvärprofessionell och långsiktig inriktning på det arbetet. Hans vision var att om barn kunde fostras till ansvarstagande, solidariska, demokratiska människor skulle kommande generationer uppfatta tanken på krig som absurd. Det var därför inte bara ett filantropiskt projekt han avsåg att ägna resten av sitt liv till, utan ett arbete för en långsiktig fred. 

Korczak hämtade inspiration för sina tankar och för sitt arbete genom omfattande resor och studiebesök på olika sjukhus i Europa mellan åren 1907 och 1911. Han besökte Schweiz, Tyskland, Frankrike och England för att utbyta erfarenheter och tankar med likasinnade i dessa länder.

Tiden efter det första världskriget var en dynamisk period vad gäller pedagogikens utveckling, men utvecklingen hade startat redan tidigare. Centralgestalten inom den progressiva pedagogiken var den amerikanske filosofen John Dewey (1859–1952) som med sin pragmatiska aktivitetspedagogik myntade begreppet »learning by doing«. 

I Schweiz hade Johann Heinrich Pestalozzi (1746–1827) emellertid långt tidigare, med energisk idealism, tagit hand om barn som lämnats föräldralösa efter Frankrikes anfall på Schweiz 1798, i det han förverkligade de idéer Rousseau framfört litterärt till exempel i boken »Émile, ou de l’éducation« (1762). 

I Frankrike verkade i ett senare skede pedagogen Célestin Freinet (1896–1966) för en »folkets skola«, en aktiv och elevcentrerad arbetsskola. 

Liknande tankar förekom även i Ryssland. Efter revolutionen och inbördeskriget arbetade Anton S Makarenko (1888–1939) med projekt i form av självstyrande barnhem. Under kommunisttiden var hans pedagogik hyllad, men den har senare blivit omvärderad eftersom man i dag menar att den gav för mycket makt åt kollektivet på bekostnad av individen. 

I Tyskland inspirerades pedagogen Friedrich Wilhelm August Fröbel (1782–1852) av Pestalozzis tankar bland annat genom ett tvåårigt samarbete dem emellan vid Pestalozzis institut i Yverdon. Fröbel skapade dock sin egen pedagogik och är kanske i dag mest ihågkommen för att han etablerade ett antal barnträdgårdar (Kindergarten), som senare även startades i Sverige. 

Redan 1879 besökte Ellen Key (1849–1926) en av Fröbels barnträdgårdar i Hamburg, men hon var inte imponerad av vad hon såg i form av »systematiserat lärande i flock, leka och arbeta efter plan och göra små dumma och onödiga handarbeten«. Key blev i stället själv internationellt ledande inom området. Hennes böcker, bland dessa »Barnets århundrade« (1900), har översatts till mer än tio språk. Redan 1910, 80 år innan Barnkonventionen ratificerades av Sverige, formulerade hon Barna–balken, i vilken hon bland annat efterlyste en lag om »barns rätt till sunda och för sitt kall fostrade föräldrar«. Hon förkastade Fröbels motto »låt oss leva för våra barn« och föreslog i stället »låt oss låta våra barn leva« [4]. 

Korczak läste Key, och man finner tydliga likheter mellan Keys tankar angående barns rätt att få utvecklas i frihet och Korczaks senare formuleringar i samma anda.

Givet dessa tidigare och samtida projekt är det kanske inte förvånande att Korczak med sina erfarenheter och visioner vid 34 års ålder, tillsammans med sin assistent Stefania Wilczynska, accepterade befattningen som ansvarig för barnhemmet Dom Sierot (De föräldralösas hem), som öppnade på Krochmalnagatan i Warszawa 1912. Det var på samma gata som 1978 års Nobelpristagare i litteratur Isaac Bashevis Singer växte upp och som han betecknade som sin »litterära guldgruva«.

Detta innebar att han till dels gav upp sin framgångsrika medicinska praktik, men han var inte helt overksam inom området. Som läkare anlitades han ofta som sakkunnig i rättstvister som rörde barn. Han hade ett eget radioprogram kallat »Stary Doktór« (»Den gamle doktorn«) där han talade med barnen om deras situation och svarade på deras frågor på samma sätt som till en vuxen. Korczak skötte också barnhemsbarnens hälsa med ytterst knappa resurser. Han var fortfarande läkare och forskare. På uppmaning av den tyska myndigheten att vid ett tillfälle definiera sin vetenskapliga verksamhet angav han »Kindess Beobachtung« [5]. Han ansåg alltså barnhemmet, frånsett dess humanitära uppgift, vara ett forskningscentrum i vilket han förde noggranna anteckningar om barnens intellektuella, sociala och fysiska utveckling. Den mängd unika data om barns utveckling, låt vara under dessa speciella omständigheter, som han samlade in under tjugofem år kunde dock aldrig sammanställas vetenskapligt, eftersom materialet förstördes under slutfasen av kriget [6].

Korczak var under hela sitt liv en flitig författare, ända från 1896 till dess att han 1942 nedtecknade sin sista reflektioner över livet i ghettot i sin dagbok [7]. Han skrev manifest om barns rättigheter, romaner riktade till både barn och vuxna, skrifter för föräldrar om hälsa och uppfostran. Han skrev fler än tjugo böcker och publicerade över tusen artiklar i ett flertal olika tidskrifter. 

Han skrev också barnböcker, som i lika hög grad kunde läsas av vuxna [3]. Böckerna om Kung Mattias blev särskilt populära och har översatts till fler än tjugo språk. Den lille kungen i sagolandet upptäcker att landet är vanstyrt av de vuxna, avskedar sina ministrar och låter barnen styra, vilket dock inte heller visar sig vara helt problemfritt. 

Korczak ville med boken visa att barn helt enkelt inte är generellt klokare eller hederligare än vuxna, utan att det kräver att de tidigt får en pedagogisk skolning för att kunna ta ansvar och fatta kloka beslut. Lille Kung Mattias dramatiserades av Backateatern i Göteborg 2009 i regi av Mattias Andersson.

Korczaks huvudarbeten vad gäller barns rättigheter är »Hur man älskar ett barn« (1919), som förbereddes redan under det första världskriget, och »Barnets rätt till respekt« (1920). Det är hans tankar i dessa som till dels ligger till grund för de fem principer för barnens skydd och rättfärd som Nationernas förbund antog 1924. Som förberedelse för detta dokument hade Korczak redan 1919 formulerat barnets rättigheter i det han benämnde »Magna Carta Libertatis«, där fastslog han följande tre grundläggande rättigheter för barn: barnets rätt till sin död; till den dag som är och att vara som det är [8]. Av dessa är rätten till sin död en rätt som kan förefalla förbryllande. Vad Korczak avsåg var emellertid att de vuxna genom överbeskydd hindrar barnet att fritt få utforska världen och våga utmana sina begränsningar. »För att vi inte vill att de ska dö låter vi dem inte leva«, skriver Korczak. 

Under sina sjukbesök bland Warszawas högreståndsfamiljer hade han förfärats över hur barnen isolererades för att undgå såväl infektiös som social smitta. »Hur ofta har jag inte, i ett vitmålat rum, med fläckfria vitlackerade möbler, sett ett blekt barn i vita kläder leka med sina vita leksaker och känt mig illa till mods. I detta otrivsamma rum, som snarast liknar en operationssal, måste resultatet bli en blodlös själ i en anemisk kropp« [9]. Men det är inte en total frihet han förordar, utan en frihet inom vissa ramar. »Byter man de absoluta förbuden mot total utlevelse riskerar man att förvandla en uttråkad slav till en blaserad tyrann«, skriver han vidare. Denna snart hundraåriga utsaga har kanske än mer sin relevans i dag än då den formulerades.

I det pedagogiska program han utformade på Dom Sierot ingick tydliga regler och flera moment av demokratisk fostran. Barn och vuxna delade till exempel på alla de praktiska sysslorna i barnhemmet. Där fanns också rent formella institutioner som tränade barnen i ansvarstagande  och solidaritet. I en kamratdomstol, där såväl barnen som de vuxna kunde bli förhörda, utdelades domar för förseelser, men domarna resulterade oftast i tillgivelse om den anklagade insåg sitt brott. 

Syftet med domstolen var i första hand att såväl den anklagade som åhörarna skulle tvingas reflektera över andras och egna rättigheter och skyldigheter. På barnhemmets anslagstavla kunde man läsa alla beslut, upplysningar, tillkännagivande och transaktioner som ägt rum. Där fanns även alla ärenden anslaget som domstolen skulle befatta sig med. Vem som helst kunde sätta upp en lapp där, och tavlan tjänade därför också det pedagogiska syftet att de yngre barnen lättare skulle lära sig läsa och skriva. 

Kommunikationen mellan barnen och de vuxna underlättades också av en brevlåda där barnen kunde lämna meddelanden. Eftersom det kan vara lättare för barn att skriva ner det man vill i stället för att säga det till en vuxen, uppmuntrades barnen att använda brevlådan även med syftet att lära sig att formulera sig i skrift [10].

I november 1940 tvingade den tyska administrationen Korczak att flytta barnhemmet till en ny adress i ghettot, Sienna 16/Sliska 9, och det stängdes definitivt den femte augusti 1942. Då kallades alla barn och all personal ut ur barnhemmet för att omedelbart bege sig till Umschlagplatz. Där väntade godsvagnarna för vidare avfärd till lägret i Treblinka. Korczak gavs flera gånger möjlighet att undslippa transporten men fullt medveten om vad som väntade övergav han inte sina barn. Det hade varit helt i strid med hans grundläggande åsikter om rättrådighet. I stället gick han i täten av gruppen med ett barn i vardera handen.

Korczaks tankar och gärningar fortlever i olika former. Särskilt i Polen har han i modern tid uppmärksammats på olika sätt. 1990 spelades den svartvita filmen »Kor-czak« in i regi av Andrzej Wajda. Många frimärken i olika valörer till åminnelse av Korczak har getts ut under åren. Året 2012 utnämndes till Korczaks år i Polen, och ett monument i sten, hugget av den polske konstnären Jan Bohdan Chmielewski, är rest i centrala Warszawa. Men även internationellt har man fortsatt att hedra hans minne. Etthundra år efter sin födelse (1979) invaldes Korczak postumt som »honorary fellow« i American Academy of Pediatrics (AAP), samtidigt som UNESCO förklarade året som Janusz Korczaks år [3].

I många länder finns föreningar och institut som arbetar för att sprida kunskap om hans pedagogik. I Sverige finns Svenska Korczaksällskapet (www.korczak.se) som verkar för Korczaks humanistiska idéer om fred, frihet och jämlikhet, om barnets rätt till respekt och om människans okränkbara rättigheter oavsett nationalitet, tro eller hudfärg.  Asteroiden #2163, som först upptäcktes vid Krimobservatoriet 1971, bär hans namn. På så sätt har han kanske tillslut intagit sin rätta position, där han kan reflektera ljus över jordens barn, även om det ur ren astronomisk synvinkel kan vara svårt att hitta honom på himlavalvet.