Den tyske läkaren och författaren Gottfried Benn (1886–1956) var en komplicerad person med en rad inre konflikter som ställdes på sin spets i mötet med medicinen. I sin självbiografi »Doppelleben« beskriver han förhållandet mellan sitt liv som diktare och det som läkare, och hur mötet med medicinen och den vetenskapliga metoden för honom blev livsavgörande. Det var dock inget okomplicerat möte. Tre motsättningar tror jag är grundläggande för förståelse av hans person och dikt. För det första diskrepansen mellan barndomens religiösa livssyn och den genom studierna förvärvade vetenskapliga föreställningsvärlden. För det andra konflikten mellan faderns stränga tradition och sonens strävan efter frihet genom konstnärskap. Slutligen landsortsgossens möte med den moderna metropolen Berlin.

I den medicinska teorin mötte alltså Benn föreställningar som skarpt kontrasterade mot barndomens värld. Det gav upphov till ångest. I en essä skrev han:

Tidigare i min by hade varje ting uteslutande förknippats med Gud. Där stod tingen stadigt på sina platser och nådde långt in i jordens hjärta. /…/ Tills kunskapssjukan drabbade mig: ingenstans händer något; allt sker bara i min hjärna. Då började tingen vackla /…/ Nu fanns det inte längre något som bar mig.«

Benn föddes i en konservativ och strikt religiös miljö på landsbygden i dåvarande Preussen som äldsta sonen i en syskonskara på åtta. Både fadern och farfadern var präster. I samband med medicinstudier på Kaiser-Wilhelms-Akademie i Berlin debuterade Benn som diktare och etablerade sig så småningom som en framträdande figur i den tyska litterära världen. Under sitt yrkesliv verkade han huvudsakligen som privatpraktiserande dermatolog och venereolog. Kortare perioder arbetade han även som patolog och med försörjningsmedicin i armén.

Inte bara den medicinska teorin utan även den kliniska praktiken gav upphov till komplicerade emotioner. Gottfried uttryckte sig genom att dikta. Under sitt arbete som patolog dissekerade han en lång rad kroppar. Totalt 297 stycken. I dikten »Sköna ungdom« gestaltas livets kretslopp som det kunde te sig under kniven på obduktionsbordet.

Munnen på en flicka, länge hade hon legat i vassen, / såg så sönderknaprad ut. / När man öppnade bröstkorgen var matstrupen så full av hål. / Slutligen fann man i en berså under mellangärdet / ett bo med rått-ungar i. / En liten syster låg död. / De andra levde av lever och njure, / drack det kalla blodet och hade här / tillbringat en skön ungdom.

Även mötet med barnafödande berörde Benn. I förlossningssalarna identifierade han det rent mekaniska som han förvärvat kunskap om i de medicinska böckerna. Samtidigt såg han en överjordisk, närmast religiös aspekt i ett nyfött barns just öppnade ögon. För läkaren var barnafödandet dock rutinarbete och för naturen var det bara en händelse i en lång rad. I dikten »Förlossningssal« framträder kontrasterna:

Berlins eländigaste kvinnor /…/ kröker här sina kroppar och jämrar sig. / Ingenstans skriks så mycket som här. /…/ Det är alltid någon som skriker / »Krysta, kvinna, krysta! Fattar ni? Mer!/…/ Det går inte av sig självt. Genom Er det sker.« / Till sist det kommer: blått och klent. / Urin och stolgång smörjer rent. /…/ Men upp ur två ögon det stiger en kör / av jubel och rop mot himmelen, hör! / Ut ur denna köttiga trånga gång / allting kommer: jämmer och lyckosång. / Och dör det snart i rosslande kval, / väntar tolv stycken andra i samma sal.

Benn väckte med sina utmanande bilder anstöt och kritiserades av många recensenter. Delvis var det provocerande en sökt effekt i linje med den expressionistiska stilriktningens ambition att ådagalägga verkligheten genom att chockera och angripa borgerlig estetik och värderingar. Delvis måste de utmanande bilderna förstås som ett uttryck för kraften i de emotioner Benn erfor. Samtidigt som många av dikterna är cyniska, på gränsen till brutala skönjs mellan raderna en upprorisk inställning mot naturens många gånger tragiska grymhet. Dikten »Mannen och kvinna går genom kräftbaracken« rymmer dystra betraktelser över hur avhumaniserande sjukdomen kan vara.

I den här raden ligger upplösta sköten / och i den här ligger upplösta bröst. / Säng vid säng stinker /…/ Kom, lätta försiktigt på täcket där. / Titta, den här klumpen fett och skämda vätskor / var en gång allt för någon man / och betydde rus och hem. /…/ Den här blöder som från trettio kroppar. /…/ Från henne där fick man först skära ut / ett barn ur det cancerangripna skötet.

I den utmanande dikten »Läkaren« är det inte sjukdomen utan religionens hyckleri och bristande koppling till verkligheten Benn angriper:

Skapelsens krona, svinet, människan-: / Rör sig bland andra djur! /…/ Tarmsjukdomar och aliment/…/ Kvinnor och protozoa / Vid fyrtio börjar blåsan att rinna /…/ Ni talar om själ – Vad är er själ? / Gumman skiter varje natt i sängen

En episod ur Benns liv kastar ljus över dikten. 1912 besökte han sitt barndomshem där hans mor drabbad av bröstcancer låg för döden. Cancern hade metastaserat till ena lungan och modern led svårt. Hon bad Gottfried som nybliven läkare att lindra hennes smärtor. Benn drog upp en morfinspruta men hindrades av den religiöse fadern som menade att Gud styrde över människans lidande. I dikten som skrevs fem år senare uttryckte Benn sin vanmakt. Prästens ord lindrar inte. Det gör däremot morfinets inbindning till opioidreceptorn.

Om diktandet i ungdomen för Benn var ett sätt att hantera och uttrycka vacklande emotioner och att formulera reaktioner, var det på äldre dagar ett sätt att hantera konflikter och fly medvetandets dystra föreställningar om livets förgänglighet. I diktformen överbryggade han motsättningar och skapade sammanhang genom sammanförande av olika perspektiv. Ett av de mest frekvent förekommande orden i Benns litterära produktion är transcendens. Det var också vad han eftersträvade i sitt diktande. Att bryta tankens dissocierande och nå ett ögonblicks känsla av enhet och fulländning.

Dikten »Dedikation« sammanfattar Benns dubbelliv. På ett ironiskt sätt växlar han mellan författarens och läkarens perspektiv.

Man tror man diktar / Gud så vackert. / När allt kommer omkring / led man bara av hebefreni. / Man tror – personlig / denna stil och visa. / Struntprat: typiskt / schizoid.

Litteratur och läkarroll

Den här artikeln baseras på en vetenskaplig studie med syfte att belysa och diskutera vilken roll litteratur med medicinska teman kan spela för medicinstudenter och unga läkare vid reflektion kring personliga upplevelser och erfarenheter från vården. Studien var Erik Wareborns examensarbete på läkarprogrammet vid Lunds universitet inom ramen för ämnesområdet Medicinsk humaniora under ledning av professor Anders Palm. 

Läkaren/författaren Gottfried Benn användes som ett exempel på en diktare som författat texter med medicinska teman. Utdragen ur Benns texter är översatta till svenska av Peter Handberg. Dikten »Läkaren« har Erik Wareborn översatt.