En söndag i maj med nästan 30 graders värme och lummig grönska besöker jag Mount Holyoke College i västra Massachusetts. Det råkar vara »Graduation Day«. Studenterna – Mount Holyoke College tillhör en grupp om sju colleges, »The Seven Sisters«, med bara kvinnliga studenter – jublar för varje graduerad som nu får sitt diplom efter fyra års studier. Jag är en objuden gäst och går direkt till biblioteket som är öppet. En vänlig bibliotekarie visar mig in till stora läsesalen på min fråga om Joseph Brodsky. Där hänger ett vackert fotografi av skalden. Mellan 1981 och fram till sin död i januari 1996 verkade han på detta berömda college som »Mellon Professor of the Humanities« – han vars formella utbildning tog slut vid femton års ålder. Vägen hit gick genom den sovjetiska psykiatrin.    

Brodsky föddes 1940; han växte upp under knappa förhållanden i Leningrad som enda barnet.  Fadern hade tjänstgjort under kriget i marinen men hans vidare karriär i flottan stoppades på grund av hans judiska härkomst. Även Brodsky fick känna av den ibland öppna, men ofta dolda antisemitismen i Sovjetunionen. Liksom fadern var han intresserad av havet och sökte in på den Baltiska Akademin efter grundskolan i avsikt att så småningom utbilda sig till sjöbefäl men stoppades – officiellt på grund av ett obetydligt synfel, enligt Brodsky på grund av hans judiska börd. Så började han istället som tonåring en brokig yrkeskarriär i marginalen av sovjetsamhället med tillfälliga anställningar som obduktionsassistent, som fabriksarbetare och slutligen som assistent på geologiska expeditioner till Sovjetunionens avlägsnaste delar. Det var under dessa som han, arton år gammal, började skriva dikter.  

Några av dessa dikter publicerades i en illegal litteraturtidskrift, Syntax. Tidskriften stoppades emellertid. Dess redaktör och grundare, Alexander Ginzburg, ställdes inför rätta 1960 varvid flera av medarbetarna kallades till förhör – däribland Brodsky, som dock släpptes efter två dygn.

Något som belastade Brodsky var en flykt ur Sovjetunionen som han planerat med en kamrat, Sjachmatov. Tanken var att kapa ett inrikesplan för att flyga till en amerikansk militärbas. Brodsky skulle slå planets pilot medvetslös, sedan skulle Sjachmatov, som var pilotutbildad ta över spakarna. Men planen förverkligades inte eftersom Brodsky drog sig ur; han ville inte utöva våld. Senare avslöjades Sjachmatov för illegalt vapeninnehav. I förhören berättade han att en bekant till honom och Brodsky, Umanskij, ledde en hemlig antisovjetisk grupp. Därmed kom KGB också på Brodskys del i den tidigare planerade men aldrig realiserade flykten. Han fördes återigen till häkte, men frigavs eftersom han i realiteten inte hade gjort något brottsligt.

Brodsky blev en framträdande person i Leningrads inofficiella litterära kotterier; hans inflytande kom också att sträcka sig till vissa ungdomsgrupper. I dessa hade Brodskys poesi, som inte hörde hemma i den sovjetiska socialrealismens förljugna värld, sina läsare. Brodsky var mån om sin integritet vilket han markerade genom att inte söka få sina alster publicerade genom etablerade bokförlag eller tidskrifter. Företrädare för kommunistpartiet och det partitrogna litterära etablissemanget provocerades följaktligen. En hatkampanj drogs ingång mot Brodsky och andra litterära dissidenter. I pressen kunde man bl a läsa: »Parasiterna krälar upp för parnassen«. Om Brodsky sades det: »… under de senaste fyra åren har denne välmående man inte på något sätt bidragit till samhället.«

Brodsky anade att ett åtal för social parasitism förbereddes. I Sovjetunionen var friska och arbetsföra medborgare, som inte försörjde sig genom arbete, brottslingar. För att förebygga åtalet sökte han, bland annat på förslag av sin vän Anna Achmatova (1889-1966), en av den ryska modernismens stora poeter, frivilligt in på en psykiatrisk klinik i Moskva i slutet av december 1963. Avsikten var att få en psykiatrisk diagnos, som skulle omöjliggöra anklagelsen för social parasitism. Han vårdades också en kortare tid under diagnosen schizoid personlighetsstörning. Oavsett diagnosen var han psykiskt labil vid denna tidpunkt. Han levde under en oerhörd press som förvärrades av att flickvännen, skådespelerskan Marina Basmanova, inlett en relation med en annan man. Brodsky reagerade med att skära upp sin handled. De återförenades senare och fick en son, Andrej, 1967. Men deras konfliktfyllda relation gick mot en slutlig brytning strax efter sonens födelse.

Tyvärr hjälpte inte diagnosen från Moskva. Den 13 februari 1964  greps Brodsky i Leningrad och fördes till Korsen, Sovjetunionens största rannsakningshäkte med 999 celler. Efter fem dagar inleddes rättegången om social parasitism. Rättens ledare, den kvinnliga domaren Saveljeva, fungerade också som åklagare. Rättegången hölls i två seanser, varav den första gick ut på att bevisa att Brodsky inte hade något yrke, och att hans »så kallade poesi« – så uttryckte sig Saveljeva hela tiden – inte hade med arbete att göra. När hon frågade Brodsky om vem som utnämnt honom till poet, svarade han: »Ingen. Vem har utnämnt mig till människa?« Och när han tillfrågades om han utbildats till poet blev svaret: »Jag tror inte det kommer från utbildning (….) Jag tror det kommer från Gud«. Uppenbarligen hörde Saveljeva och Brodsky inte till samma mentala universum. Det som för Brodsky var ett livsavgörande kall, var för Saveljeva nonsens. Men för en fällande dom krävdes att man kunde vederlägga diagnosen från Moskva. Därför togs Brodsky in för en psykiatrisk undersökning på mentalsjukhuset Pryazka.

De tre veckorna han tillbringade på Pryazka var, berättade han senare, de värsta i hans liv. Han utsattes för avarter av psykiatrisk behandling, som vi vet också användes för andra dissidenter. Han kunde väckas mitt i natten, få ett lakan virat om sig och ställas under en kall dusch och sedan framför ett varmt element. När lakanet torkade, krympte det och skar in i kroppen. Han tvångsinjicerades med tunga psykofarmaka; dessutom injicerades han med svavellösning som gav smärtor och gjorde honom fullständigt inkapaciterad för en tid. Någon förment medicinsk motivering för dessa övergrepp kan inte ha funnits, ty det diagnostiska slutresultatet blev att han bedömdes ha vissa »psykopatiska drag«, men inte vara psykiskt sjuk utan fullt arbetsför. Därmed kunde den andra delen av rättegången ta vid. Nu skulle straffet bestämmas. Det blev fem års förvisning från Leningrad med arbetsplikt på förvisningsorten.

I april 1964 fördes Brodsky till byn Norenskaja i Archangelskområdet vid Vita havet, där han fick hyra en liten stuga och utföra diversearbeten för en sovchos. Så började en tid som Brodsky i efterhand skulle beskriva som den bästa i hans liv. Han kom väl överens med lokalbefolkningen.  Vid sidan om arbetet för sovchosen kunde han läsa och skriva. Han studerade bland annat engelskspråkiga poeter med hjälp av lexikon, allt från barockpoeter som John Donne till modernister som W H Auden.

Rättegången mot Brodsky blev vida känd därför att en av åhörarna – journalisten Frida Vigdorova – stenograferade ner den och spred referatet. Förvisningen till Norenskaja upphörde redan i september 1965 – officiellt på grund av Brodskys goda uppförande – men i realiteten på grund av den inhemska och utländska kritik som riktades mot Sovjetunionen. Bland andra Dimitri Sjostakovitj och Jean-Paul Sartre tillhörde kritikerna. Den senare skrev ett personligt brev till ordförande för Högsta Sovjet och tillika Sovjetunionens president, Anastas Mikojan, där han framhöll vilken skada behandlingen av Brodsky gjorde landet.

Erfarenheterna av den sovjetiska psykiatrin återspeglas i en lång dikt från 1968. I den för två patienter på ett mentalsjukhus, Gorbunov och Gortjakov, en dialog som utgår från nattens drömmar. Gorbunovs drömmar refererar till en inre privat värld, medan Gortjakov knyter an till den yttre synliga verkligheten. I ett dogmatiskt marxist- leninistiskt perspektiv är Gorbunovs hjärna sjuk. Kanske just därför står han den poetiska och religiösa verkligheten nära. Gortjakov, däremot, är skenbart på väg att tillfriskna. Mentalsjukhuset kan man tolka som en metafor för sovjetstaten och dess totalitära anspråk på individens föreställningsvärld. Läkarna är statens redskap. Därtill har dikten en biblisk dimension; den utspelar sig under fastetiden. Gortjakov förråder Gorbunov genom att skvallra om deras samtal för läkarna. För sveket lovas han utskrivning till påsken – men följden blir hans psykiska sammanbrott.

Efter återkomsten från förvisningen minskade trakasserierna. Ett statligt förlag erbjöd Brodsky att ge ut hans dikter om de rensades från religiösa referenser. Även KGB lovade honom hjälp med publicering på villkor att han rapporterade om de utlänningar som besökte honom. Men Brodsky vägrade köpslagan. Inför Richard Nixons statsbesök i juni 1972 utnyttjade myndigheterna en officiell inbjudan till Israel för att tvinga honom att söka ett emigrantvisum. Brodsky motsatte sig detta; han var rysk poet, menade han. Under hotet om att annars få problem gav han emellertid med sig. Därmed skildes han från sin son och sina föräldrar som han aldrig skulle återse, något som gav honom djupa skuldkänslor. Till Israel kom han dock inte, utan USA blev hans nya hemland.

Ytligt sett var hans fortsatta liv en framgångssaga. Han blev amerikansk universitetslärare som föreläste på flera prestigefyllda universitet och colleges, inte bara Mount Holyoke College. Men främst blev han en aktad poet och essäist. Höjdpunkten nåddes när han 1987 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Han gifte sig 1990 med Maria som hade en rysk-italiensk härkomst. 1993 fick paret en dotter Anna.

Skuggan fanns där likväl. Redan tidigt hade han tecken på koronarskleros. Den blev inte bättre av att han kedjerökte. Han bypassopererades vid två tillfällen. Han drabbades av fyra hjärtinfarkter – den sista kom natten mellan den 27 och 28 januari 1996 just som han packat portföljen för vårens lektioner på Mount Holyoke College.

»En diktares etiska hållning, ja till och med hans temperament, bestäms och formas av hans estetik«, säger Brodsky i en essä om poeten Osip Mandelstam (1891-1938), som omkom i Stalins läger, och han tillägger: »Det är detta som gör att diktare ständigt är på kant med den sociala verkligheten…« I samma essä framhåller han vidare att poesin är en »exceptionellt individualistisk konstart«. Det var denna individualism som gjorde att Brodsky kom »på kant« med den sovjetiska verkligheten. Några fasansfulla veckor på mentalsjukhus, förvisning och slutligen exil var det pris han fick betala.