Tusentals foster i arkivskåp och grumliga glasburkar. Den kontroversiella Tornbladsamlingen i Lund hade förmodligen destruerats för länge sedan om det inte vore för en stridbar 86-åring som drömmer om en utställning. 

Trots höstens intåg grönskade det fortfarande i Helgonabacken den där oktoberdagen 1934. Solen sken från en klarblå himmel när de frackklädda männen radade upp sig utanför universitetets senaste institution: Tornbladinstitutet. Invigningsstämningen var uppsluppen och universitetsrektorn Axel Moberg, hotelldirektören Hjalmar Tornblad och anatomiprofessorn Ivar Broman hade svårt att uppbåda det akademiska allvar som högtidligheten krävde. Men det var kanske inte så konstigt. Byggnaden var storslagen: raka funkislinjer, stora fönster och solida byster i entrén. Från början hade arkitekten till och med lekt med tanken att anlägga ett aphus, för institutets försöksdjur, på taket.

Tack vare en donation från hotellmogulen Hjalmar Tornblad skulle den internationellt erkände anatomen och embryologen Ivar Broman få ett hem för sin samling av djur- och människofoster. Men planerna sträckte sig längre än så. Donationen skulle även finansiera en professur åt Broman så att han skulle kunna bedriva embryologisk forskning i världsklass. Inte undra på att herrarna var glada. 

Ivar Broman – som i läkaren Israel Holmgrens memoarer beskrivs som »en liten livlig, alltid skrattande man med små näpna fötter, kokett chausserade med rosettprydda skor« – var inte bara intresserad av embryologi. Han var även engagerad i Svenska sällskapet för rashygien och Riksföreningen Sverige-Tyskland. Den jovialiske Tysklandsvännen, som drev institutet fram till sin död 1946, såg till att Tornbladinstitutet fick en akademisk rivstart inom den jämförande embryologin som var i ropet på 1930-talet.

En sommardag 1948, två år efter Bromans död, promenerade den unge studenten Bengt Källén från Kristianstad för första gången upp för den välkrattade grusgången som ledde fram till institutet. Han hade precis tagit studentexamen i Göteborg där han skrivit ett omtalat biologiarbete om utvecklingen i benfiskars hjärnor. Påhejad av sin handledare hade ynglingen gjort ett par nya upptäckter som han fått publicerade i en vetenskaplig tidskrift. Trots sin ringa ålder var det en självsäker 18-åring som öppnade ekdörrarna till institutet där han ämnade fortsätta sina studier »ett litet tag«. Bengt Källén stannade i entrén och beundrade bysterna föreställande Broman och Tornblad. Sedan blickade han upp mot väggarna som pryddes av en imponerande hornsamling från djur som Broman nedlagt under sina forskningsresor i Afrika och Nordamerika. Det var kärlek vid första ögonkastet.

En iskall förmiddag 66 år senare går vi på grusgången som leder fram till det sjangserade institutet i centrala Lund. Förutom ett blekgult ljussken från ett rum på andra våningen är allt nedsläckt. Efter att ha tryckt på en ringklocka ser vi efter ett tag siluetten av en grånad man som långsamt rör sig genom korridorerna. Bengt Källén stannade längre än »ett litet tag«. 1965 utsågs han till föreståndare för institutet, en titel som han fortfarande innehar.

Trots att professor Källén pensionerades 1994 och slutade få lön har han fortsatt att gå till sitt jobb 40 timmar i veckan. Han har sina skäl. Tornbladinstitutet lyder formellt under Medicinska fakulteten, som vid flera tillfällen undersökt möjligheterna att få bort Källén, destruera den otidsenliga fostersamlingen och tömma institutet för att kunna använda byggnaden för andra ändamål. Men enligt donationsbrevet från 1930-talet får institutet inte stängas så länge det upprätthålls en »verksamhet« i lokalerna. Bengt Källén har bitit sig kvar trots att han vid ett tillfälle, enligt honom själv, har fått bekosta en årshyra ur egen ficka. Sina dagar ägnar han bland annat åt att handleda doktorander på distans och agera expert i läkemedelsrelaterade fosterskadefrågor åt Socialstyrelsen. En av anledningarna till att Källén barrikaderat sig på institutet är Tornbladsamlingen.

– När jag började här hade jag en svag obehagskänsla inför fostren. Jag gick inte ner i källaren när det var mörkt. Men den känslan försvann rätt snabbt, säger Bengt Källén.

Tornbladsamlingen är uppdelad på fyra separata källarrum. Bakom en brandsäker dörr finns en sal med hundratals arkivskåp fyllda med seriesnittade foster från människor och djur. Bengt Källén öppnar ett skåp och drar ut en låda. Under skyddsglaset kan man följa ett mänskligt embryos utveckling vecka för vecka. I ett annat skåp finns bland annat snittade embryoserier från tamgris, vårtsvin och elefant. Vi går vidare till ett syltkällarliknande utrymme där putsen börjat släppa från väggarna. På hyllor står mängder av glasburkar fyllda med djurfoster – »från enkel husmus till mer ovanliga saker«. Här finns bland annat kameleonter, ålar, valar, zebror, ormar och giraffer. En del foster bytte Ivar Broman till sig, men merparten samlade han själv in i Sverige samt under expeditioner. Gulnade tidningsklipp vittnar om en Afrikaexpedition 1929.

– Broman sköt hejvilt och samlade foster. Han hade även med sig två giraffer hem som stoppades upp. Broman hade licens att skjuta fyra, men en blev kvar i Nairobi och en valde expeditionsdeltagarna att äta upp eftersom den hade en ful svans.

I nästa rum, bland övergivna tvättmaskiner och allsköns bråte, har en vägg täckts med vita lagerhyllor. Där står spritfyllda burkar med foster från både djur och människor. I vissa burkar ligger flera foster tillsammans. En del burkar sluter tätt, men i vissa har spriten börjat dunsta. I ett fjärde rum finns Ivar Bromans »patologiska samling«. Den består bland annat av siamesiska tvillingar, cykloper och foster med hopväxta ben. Tornbladsamlingen har i princip helt förlorat sitt vetenskapliga värde.

– Senaste gången någon forskare kom för att studera delar av samlingen var på 1990-talet. Det var en australier som var mycket intresserad av fågelfosterutveckling.

Det är en stark och stundtals även olustig upplevelse att gå runt i den belamrade källaren och betrakta fostren i burkarna. Tankarna leder osökt in på rasbiologi i allmänhet och Hitlertyskland i synnerhet. Bengt Källén sticker inte under stol med att Ivar Broman hade rasbiologiska intressen. Källén menar dock att man måste betrakta Bromans värv i en historisk kontext och att den rådande tidsandan på det stora hela var rätt »tyskvänlig«:

– Husdjursaveln och växtförädlingen kom igång på allvar. Det låg nära till hands att vilja förädla den mänskliga rasen också. För oss i dag är det så klart helt absurt, men folk har en tendens att glömma bort den historiska omgivningen, säger Bengt Källén.

Tornbladsamlingen är unik i sitt slag. Men den är samtidigt i behov av restaurering för att inte förstöras. Sprit behöver fyllas på, etiketter förnyas och glasburkar rengöras. 2006 fick Thomas Söderqvist, chef för Medicinsk Museion i Köpenhamn, i uppdrag av Medicinska fakulteten att inventera samlingen och skriva en rapport om dess kulturhistoriska värde. Tillsammans med en konservator, specialiserad på mänskliga preparat, besökte han Tornbladinstitutet vid två tillfällen. Han häpnade. Söderqvist beskriver samlingen som »ett enastående historiskt dokument med högt internationellt värde« och minns att han reagerade kraftfullt när han fick höra att fakulteten övervägt möjligheten att destruera den.

– Det vore ett kulturhistoriskt vansinne! Det är som att gå in på ett museum och säga ’jaså, ni har en jävla massa sameslöjd här, det ska vi inte ha, bränn skiten’. Så gör man bara inte, säger Thomas Söderqvist när jag når honom på telefon.

Fotografen Malin E Nilsson har under flera år dokumenterat Tornbladsamlingen. 2013 var hon med och producerade utställningen »Fotografi i vetenskapens tjänst, kroppen« på Malmögalleriet Format. Förutom fotografier visades även burkar med djur- och människofoster som lånats in från Tornbladinstitutet. Projektet kritiserades av en pensionerad barnläkare som i en artikel i Sydsvenskan menade att utställningen var ett etiskt övertramp som borde stoppas eftersom det var omöjligt att få samtycke från de berörda kvinnorna. Bengt Källén, som inte har några etiska betänkligheter inför en utställning så länge materialet presenteras på ett professionellt och seriöst sätt, berättar att ett par svenska museer kontaktat honom med förfrågningar om att ställa ut delar av samlingen. Men än är inget klart. Han tror att en ambitiös medicinhistorisk utställning med djur- och människofoster hade kunnat locka en stor publik. För intresset finns. Det händer att privatpersoner kontaktar honom för att få möjlighet att beskåda samlingen. Bengt Källén har även haft skolklasser på besök:

– En gång hade vi till och med en dagisklass. Jag minns att de var mycket fascinerade och skickade senare teckningar till mig, säger han.

Att mänskliga preparat visas i museimiljö är inget ovanligt. I Berlin, London och Köpenhamn har medicinhistoriska utställningar lockat storpublik de senaste åren. För att inte tala om Gunther von Hagens vandringsutställning »Body Worlds« med kroppar donerade av privatpersoner. Men i Sverige hade en utställning baserad på de mänskliga fostren i Tornbladsamlingen varit omöjlig. Det tror i alla fall Eva Ahlsten, chef för Medicinhistoriska museet i Uppsala:

– Jag tror att många kopplar ihop fostren med de australiska skeletten och nazisternas klassificerings-iver. I Tyskland drar man fram historien och visar den. Någon måste börja våga göra det även i Sverige, men givetvis med en vetenskaplig botten och med ambitiösa förklaringar, säger Eva Ahlsten.

Bengt Källén är 86 år. Vad kommer att hända med Tornbladsamlingen när han inte längre är kapabel att fortsätta sitt ideella heltidsjobb? Enligt uppgift håller Medicinska fakulteten på att utreda vad som krävs för att flytta Tornbladsamlingen till Biologiska museets magasin på Arkivcentrum Syd i Lund. Jag når professor Gunilla Westergren-Thorsson, dekanus och ordförande för Medicinska fakultetens styrelse, på telefon. Hon bekräftar planerna på en flytt, något som dock inte är gjort »i ett huj« på grund av de etiska aspekterna. Westergren-Thorsson bekräftar också att fakulteten utrett möjligheterna att destruera samlingen. Något som dock inte är aktuellt i dagsläget.

– Det är ett unikt material som man behöver vara rädd om på ett sätt. Samlingen har ett stort värde att förmedla vidare till allmänheten och samhället, säger hon.

Tillbaka till källaren i Lund, där Bengt Källén äntligen har hittat sin favoritburk. Den innehåller fostret efter en i dag utrotningshotad ras av sibirisk vildkatt. Han fingrar på det tjocka glaset och beundrar de svarta fjunen på kroppen. Bengt Källén lyfter upp burken mot ljuset för att se bättre.

Vad hade hänt med samlingen om du inte bitit dig kvar på institutet?

– Jag antar att den hade slängts. Envishet är ibland en dygd, säger han.