Olof Acrel (1717–1806) – år 1780 adlad till af Acrel – är en förgrundsgestalt inom svensk sjukvård och kirurgi, och har till och med kallats den svenska kirurgins fader. Han har för sin samtid en diger publikationslista omfattande allt från fallbeskrivningar och studier av sårskötsel till sjukhusadministration. Det senare belyste han 1746 vid sitt inträdestal i Vetenskapsakademien (»Ginaste sättet til et Lazarets anläggande«).

Inte minst var han, tillsammans med Abraham Bäck, av stor betydelse för utvecklingen av läkarutbildningen i Sverige, och för att lyfta kirurgens status från bardskärarens till medicinarens nivå. Hans »Chirurgiske Händelser« från 1759 med en ny utökad (andra gången till trycket befordrade) upplaga 1775 är en högst läsvärd skrift. Boken översattes till tyska och holländska. Den består av en lång rad sjukhistorier som vittnar om en imponerande klinisk blick och iakttagelseförmåga hos författaren. De olika behandlingar, som patienterna erbjöds, är också fascinerande läsning men har ett rent historiskt intresse. Moderna behandlingsmetoder är förvisso mycket annorlunda – en fråga är hur de kommer att bedömas om cirka 250 år. Acrel hade ett flertal titlar. Bland annat var han förutom professor överfältskär vid Kungliga Lasarettet.

I 1759 års upplaga av hans bok finns endast en patient med kärlskada – ett falskt aneurysm efter åderlåtning. Detta finns också upptaget i 1775 års upplaga med smärre rent redaktionella modifikationer. Upplagan från 1759 finns i faksimil, utgiven av Svenska Läkaresällskapet 1965. Lars Werkö, som då var ordförande för Läkarförbundet, har skrivit förordet. År 1775 rapporteras ytterligare två fall av åderlåtningsskador, en skottskada, en knivskada och en infektiös kärlskada. Några andra, icke-traumatiska kärlsjukdomar finns inte omnämnda.

Avsikten med den här betraktelsen är att illustrera Acrels beskrivning av kärlskador och hur dåtida behandling gick till.

Det första fallet från 1754 rör sig om en torpare som blev »åderlåten på landet af en käring på högra armen«. Området svullnade och blödde vid några tillfällen innan patienten efter cirka två månader kom till Serafimerlasarettet under Acrels vård. Patienten var »blek och pussig i ansiktet, kroppen utmärglad, fotlederna svullna, pulsen kring och klen«. Han opererades omgående efter anläggande av stas på överarmen, och det visade sig att arteria brachialis var delad, »hvilket jag för tredje gången såg«. Artären underbands, såret fylldes med linskav och handen badades i varmt vin och franskt brännvin och »omsider kändes pulsslagen först av radiali och sedan cubitali, til tecken at collateral pulsådrorne kunde göra tienst«. Allt såg bra ut men »för tidig säkerhet och de vakthafvandes vårdslöshet, gjorde på ottonde dygnet, alt hopp til intet«. Ligaturen hade skurit eller glidit och »blodet utbrast, och uttömde det lilla förråd, som underhölt lifvet«. Acrel diskuterar därefter varför man inte alltid kan lita på ligaturers säkerhet, situationer där kanske amputation vore att föredra.

Det andra fallet rörde en sjökapten som åderläts på höger arm på grund av en hård och knölig testikel i kombination med feber. Vid återlåtningen blödde det uppenbarligen rejält, vilket »sysselsatte åderlåtaren några timmar, förrän han kunde stilla blodet«. Pulsådern vidgades men det bedömdes att patienten inte borde opereras. Då den sjuke var medtagen använde Acrel sig av en »trycknings machin«, som han hade modifierat efter »M:r Pouteaus kompressionsapparat«, vilken användes på artärer vid amputationer. Efter kompression och applikation av kompresser med blyättiksvatten minskade pseudoaneurysmet och patienten gick på nytt till sjöss med en frisk arm. Efter två och ett halvt år dog han av en »obotelig kräftskada« i buk och sädessträng.

Nästa patient var ett 15 månader gammalt »förnämt barn«. Åderlåtning företogs på grund av scharlakansfeber »men olyckan ville, at pulsådren, förmodligen cubitalis, öppnades tillika«. Barnet blödde flera gånger, man använde kylande emulsioner men »et nytt misstag« inträffade. En blandning av blyättika och vatten användes utvärtes, men misstaget var att det törstiga barnet drack upp en tekopp av lösningen och fick »faseliga qual«. Behandling sattes in med kvinnomjölk till föda, oljeaktiga emulsioner och lindrigt avförande medel men barnet var »hart när döden«. Såret på armen gick i gangrän, hålet i artären hade inte läkt och behandlades med vaxsvamp och kompresser. Dieten ersattes med feltzervatten, med mjölk och hönssoppa, med pärlgryn och morötter. Efter tre veckor var gangränös vävnad avstött och »köttet växte frodigt från alla kanter« och efter nio veckor var såret läkt. Efter fem månader var barnet »åter muntert och friskt«. Pulsen var ännu efter 11 månader liten och svag som tecken på att armen icke fått blod genom andra »pulsådror än collateralia brachialis«.

På sommaren 1766 inkom en 21-årig dräng från det De Geerska bruket Strömsberg i Uppland, efter att under träsnideri ha skurit sig i vänster armveck, med skada på arteria brachialis. Bruksfältskären hade lagt tryckförband men det blödde igenom var tredje eller var fjärde dag. Ordentligt medtagen kom patienten efter tre veckor till Serafimerlasarettet där han uppvisade en aneurysmatisk svulst »i längd och bredd ansenligen utsträckt«. Han var pulslös distalt om aneurysmet. Med stas på överarmen öppnades säcken och brakialartären visade sig vara avskuren. Ytterligare anatomisk dissektion ansågs för riskfylld varför artären ligerades, varvid medtogs nervus cubitalis och »kanske ock någon mer«. Under läkningstiden badades armen i varmt vin och täcktes dess-emellan med ludet fårskinn. Ring- och lillfingret domnade, men efter ett och ett halvt år var både rörelse och känsel fullkomligt återställda. Acrel diskuterar det nödvändiga att ta med nerver i ligaturen och fann stöd i litteraturen för ett dylikt förfarande av Herr Sharp i Edinburgh och av professor Don Monro som hade »stor theorie och erfarenhet«.

Vid 1762 års riksdag blev en ung officerare under en duell skjuten i halsen, där pistolkulan passerade vänster arteria carotis och skars ut under musculus trapezoideus av Herr Archiater Schützercrantz. Acrel menar att tre omständigheter gör händelsen minnesvärd. För det första kulans farliga förlopp mellan pulsåder och luftrör, en väg som knappast någon »anatomicus« ville åta sig att passera ens med den finaste nål. För det andra att patienten inte förblödde men fick nervskador i form av spasmodiska ryckningar. För det tredje utvecklandet av ett valnötsstort aneurysm på Karotisartären. Detta »hade väl omsider blifvit hans bane« men med graduell kompression återtog artären på cirka ett halvår sin rätta diameter.

Det sista fallet rör sig om en ung officer »som genom oordentlig levnad« hade försämrat sina kroppsvätskor och sin hälsa.  Efter rötfeber hade en svullnad uppkommit en tvärhand under axelgropen på höger sida. Den öppnades och innehöll blodblandat var och rikligt med blodkoagler. Flera kollegor var inblandade innan Acrel tillkallades. Man fann en artär indragen i muskulaturen – arteria scapularis inferior? Anatomin var ordentligt derangerad av infektionen.  Man hade stora bekymmer med hemo-stas, musculus deltoideus klövs, man hittade artären och använde mjuka fnöskestycken, kompresser och kompression för att uppnå hemostas. Under operationen, som betecknades som ett blodbad med patienten stadd i yttersta livsfara, ville denne  »häldre dö än mera lida för det usla lifvets räddande«. Emellertid fick man kontroll på blödningen, ingen infektion tillstötte och efter sex veckor var han »fullkommeligen til hälsan återstäld«.

Det primära vid blödningar orsakade av kärlskada var på Acrels tid liksom i dag att åstadkomma adekvat hemostas. Detta uppnådde man på flera sätt, och oftast fick man tillgripa ligatur. Det skulle emellertid gå ytterligare drygt hundra år innan man också började återställa cirkulationen distalt om skadan genom olika rekonstruktiva åtgärder. De skador som Acrel rapporterade rörde huvudsakligen övre extremiteterna, och som han noterar var oftast kollateralcirkulationen tillräcklig för läkning och framtida funktion. Amputation var utomordentligt ovanlig men finns beskriven. Åderlåtningsskadorna kan betraktas som tidiga iatrogena kärlskador.

En epidemiologisk fråga, som jag inte lyckats få svar på, är hur ofta åderlåtning komplicerades med artärpunktion med blödning i akutskedet och utveckling av pseudoaneurysm eller arteriovenös fistel i efterförloppet. Med tanke på att artär och ven ligger anatomiskt nära borde detta ha inträffat av och till. I sin historiska rapsodi över svensk kirurgi skriver Wolfram Koch att det på Serafimerlasarettet vid denna tid opererades ca tre armartärpseudoaneurysm per år efter åderlåtning. Detta säger ju inget om incidensen mer än att det inte var en raritet.

Att Olof Acrel var ett stort namn redan under sin livstid kan man förstå när han som en av få kirurger hänvisas till i ett poetiskt sammanhang. I »Kärleken och Dårskapen« från 1797 skildrar Anna Maria Lenngren hur ett slagsmål bland gudarna resulterar i en ögonskada (Dårskapen klöste Astrilds ögon ut) och …  

Skrik i tak, alarm och väsen,

Svimning, eau- de-Luce och gnäll –

Flux i första åkarschäsen

Efter gudarnes Acrel!