I alla tider har människor sökt tillförsäkra sig ett vitalt, långt och, om möjligt, evigt liv. Inte minst maktfullkomliga jordiska härskare har plågats av vissheten om en annalkande död och den åtrådda maktens förgänglighet. Marknaden för receptmakare, medicinmän och magiker, som lovat evig ungdom och obegränsat liv, har därför alltid blomstrat. Men gamla tiders kolportörer av odödlighetens budskap har en sak gemensamt. De är alla döda.

En vid tolkning av begreppet odödlighet innefattar osårbarhet, det vill säga skydd mot risken att dö i förtid till följd av sådant som svärdshugg, pest, bilolyckor eller nedfallande takpannor. I det följande ges begreppet en snävare innebörd, nämligen uppskjutande av det naturliga åldrandet.

Antikens historia, liksom flertalet senare epoker, är befolkad av alkemister, läkekunniga och filosofer som påstått sig ha funnit »ungdomens källa« eller livsuppehållande »elixir«. 

1889 publicerade den franske läkaren Séquard en rapport, enligt vilken han lyckats föryngra sig själv genom injektioner av en vätska extraherad från te-stiklarna hos marsvin och hundar. Några decennier senare transplanterade hans kollega Voronoff in skivor av aptestiklar i tusentals män som lockats av löften om bättre minnesfunktion, ökad sexlust och längre liv. Den österrikiske läkaren Stein-ach nominerades på 1920- och 30-talen sex gånger till Nobelpriset i medicin för sin forskning kring hormoner. En orsak till att han aldrig fick priset kan ha varit hans märkliga hypotes att senilitet var resultatet av uttjänta könskörtlar, vilka skulle kunna vitaliseras genom avklippandet av sädesledarna hos män (vasektomi), och förstöring av cellerna i kvinnors äggstockar genom röntgenstrålning. Flera berömda personer underkastade sig behandling enligt Steinachmetoden och vittnade om återupplivad skaparkraft, ökat sexuellt begär, till och med om en »andra pubertet«.

År 1996 publicerade cancerläkaren William Regelson boken »The super-hormone promise«, som handlade om DHEAS (dehydroepiandrosteronsulfat), ett steroidhormon som huvudsakligen bildas i binjurebarken i en omfattning som kraftigt avtar med åldern. Mängden DHEAS i kroppen är enligt Regelson ett bra mått på hur gammal man är. Studier visar att en person i 80-årsåldern endast producerar 10–15 procent av vad en individ i tjugoårsåldern gör. Mängden minskar särskilt dramatiskt i fyrtioårsåldern, oavsett individens kön.

Regelson redovisar forskningsresultat som tyder på att DHEAS kan stärka immunförsvaret och försvaga oönskade autoimmuna reaktioner. Det sägs ha effekt på stressrelaterade sjukdomar, fördröja tillväxten av tumörer och motverka livshotande chock till följd av blodförgiftning. Den kanske viktigaste slutsatsen av hittills gjorda studier är att DHEAS skyddar de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Eftersom åldrande inträffar när cellens energi inte räcker för att bibehålla dess funktion och reparationsförmåga, kan just denna egenskap hos hormonet öppna en lovande väg mot metoder att förlänga livet.

Till skillnad från många odödlighetsapostlar utlovar inte Regelson evigt liv. Han menar att ett förlängt liv utan kvalitet är en mardröm, medan ett liv med kvalitet ända in i det sista är det enda riktigt eftersträvansvärda. Att ersätta den naturliga minskningen av livsviktiga hormoner med tillskott av samma hormoner för att undvika åldersrelaterade hälsoproblem, är därför ett logiskt sätt att tillförsäkra oss en aktiv och produktiv ålderdom.

Aubrey de Grey, född 1963, är en omstridd forskare vid Cambridge, Storbritannien. Med sitt halvmeterlånga skägg, sina brinnande ögon och sin orubbliga trosvisshet har han uppenbara likheter med Ra-sputin. Utöver det har han ett profetiskt budskap. Han hävdar nämligen att människan redan har tillgång till de verktyg som behövs för att uppnå evigt liv. Hur och på vad sätt dessa verktyg ska användas har han beskrivit i boken »Ending aging«, som gavs ut 2007 och medförde omedelbar kändisstatus för sin upphovsman.

de Greys mål är att stimulera läkarvetenskapen att genom ingripande i de cellprocesser som orsakar åldrande förlänga livet på människor som nu är i sjuttioårsåldern ytterligare cirka fyrtio år. Det skulle nämligen, menar han, ge åldersforskarna tillräcklig tid att lösa de problem som förhindrar oss att leva ännu längre. Hans förmåga att klä sina idéer i slagkraftiga formuleringar gör honom till ett idealiskt intervjuobjekt. I november 2008 meddelade han till exempel i den europeiska tv-kanalen Arte, att den första människa som kommer att leva i tusen år med all sannolikhet redan lever i dag och förmodligen är mellan 50 och 60 år gammal.

de Grey är inte ensam om övertygelsen att tusenårsliv ligger inom räckhåll för människan. Han får stöd av Cambridgeprofessorn John Archer som är en auktoritet inom området biologisk reparation av miljöskador. Också läkaren Terry Grossman och teknikgurun Ray Kurzwell me-nade i sin bok »Fantastic voyage« (2004) att allt vi behöver göra är att »leva tillräckligt länge för att kunna leva i evighet«.

2009 års Nobelpris i medicin gick till tre forskare, Carol Greider, Elizabeth Blackburn och Jack Szostak, för upptäckten av enzymet telomeras. Varje gång en cell delar sig, kopieras kromosomerna med sina meterlånga trådar av DNA-molekyler. Problemet är att denna replikering inte förmår att kopiera de yttersta ändarna på kromosomerna. Det innebär att en liten bit DNA förloras vid varje celldelning. Men varje kromosoms ändar är försedda med en kort sekvens speciellt DNA som kallas telomer, och som attraherar proteiner som bildar en skyddande hätta runt DNA-strängens ömtåliga ändar. Genom att bara telomererna förkortas vid celldelningen, skyddas resten av kromosomen från nedbrytning. Det märkvärdiga är att enzymet telomeras kan förlänga telomererna igen. Om telomerasaktiviteten är låg åldras cellen och om den är hög skjuts åldrandet upp.

Eftersom äldre människor har visat sig ha kortare telomerer än yngre, vilket kan bero på lägre produktion av telomeras, har studier inletts av effekterna av tillförsel av sådant enzym. Förhoppningar har väckts om att åldersdegeneration (senescens) hos människor ska kunna förhindras, eller i varje fall fördröjas, genom enzyminjektioner. Men riktigt så enkelt är det inte. Också elaka cancerceller får till följd av förhöjd telomerasaktivitet ökad förmåga att dela sig. Forskningen inriktas därför på metoder att deaktivera telomeras i cancerceller och aktivera det i andra typer av celler, vilkas kromosomer skadats.

Det är en vanlig föreställning att människan är programmerad att dö, och att kroppen innehåller en förstöringsmekanism som evolutionen skapat för att bereda väg för nästa generation. Många celler dör ju när de passerat den så kal-lade Hayflickgränsen efter 50–70 delningar. Andra forskare hävdar att människan är programmerad för överlevnad, och att nyckeln till ett längre liv ligger i att ta reda på varför detta program fungerar dåligt i högre åldrar. Som stöd för det mera optimistiska synsättet åberopas bland annat att det i djurvärlden finns celler som är praktiskt taget »biologiskt odödliga«. Varför är dock oklart.

Andra påpekar att människokroppen visserligen är försedd med en mängd sofistikerade system som har till uppgift att skydda oss från sjukdomar. Den energi som krävs för att underhålla dessa system finns emellertid inte i obegränsad mängd under obegränsad tid. Den naturliga döden beror på en ackumulering av fel i kroppens celler, som till följd av brister i deras energiproduktion inte kunnat repareras. Den nutida människans jämförelsevis ombonade tillvaro gör emellertid följderna av dessa fel mindre kännbara. Därför blir vi äldre än våra förfäder.

Livet hänger på en tråd, eller, mera specifikt, en spiralformad molekyl – DNA. Frågan är om också döden hänger på den tråden, det vill säga om det finns särskilda gener som bestämmer åldrande och livslängd. En vanlig uppfattning är att bara en fjärdedel av det som bestämmer vår livslängd beror på våra gener. Resten beror på de val vi gör i fråga om behandlingen av vår kropp genom livet.

Genom att välja bort vanor och miljöer som är skadliga för kroppen, tycks vi ha en god chans att både förlänga livet och ge det högre kvalitet. Med modern genteknik kan dessutom de skador, som trots våra egna bemödanden uppstår, komma att avhjälpas. Men om möjligheterna att infria de klassiska förväntningarna om ett längre och rikare liv finns det tills vidare bara ett rimligt säkert konstaterande: »Den som lever får se!« Prognosen är emellertid positiv och kan sammanfattas så här: »Längre liv – ja. Bättre livskvalitet – sannolikt. Evigt liv – knappast.«