Dagens sista hembesök

det är just till ända och

jag gör klart att vända hem.

Då ringer telefonen.

 

"Hörde doktorn var häråt.

Kan han komma oss förbi?

Då får han stanna hemma

gubben min fast han är död."

 

Att neka sån begäran

det känns ju helt omöjligt,

så jag ger mig genast av

och hittar fram till gården.

 

En plirig gammal gumma

där står på förstukvisten.

Hon tycks ej alls bedrövad

men ivrig att berätta:

 

"Jo han hade bärgat hö

och lagt sig ner att vila

men vid middagsvilans slut

gick han ej mer att väcka.

 

En enkel bonde var han,

men en spelman likaså,

och när han tog sig ledigt,

se då kom hans munspel fram."

 

Till lillstugan på gården

deras hem och "undantag"

blir jag sedan lotsad in

att bestyrka där hans död.

 

I kammarn doft av granris

och tända ljus i fönstren

där ligger han på sängen

i bästa finkostymen.

 

Det munspel som han brukat

visst, det håller han i hand.

En stund av tystnad följer,

sedan bugar vi och går.

 

Här finns ej mer att säga

blott döden attestera,

och tacka för en fin stund

som vi delat med varann.

 

Ett värdigt slut på livet

och kärlek in i döden

vad få det är förunnat

tänker jag på vägen hem.