Dagens sista hembesök
det är just till ända och
jag gör klart att vända hem.
Då ringer telefonen.
”Hörde doktorn var häråt.
Kan han komma oss förbi?
Då får han stanna hemma
gubben min fast han är död.”
Att neka sån begäran
det känns ju helt omöjligt,
så jag ger mig genast av
och hittar fram till gården.
En plirig gammal gumma
där står på förstukvisten.
Hon tycks ej alls bedrövad
men ivrig att berätta:
”Jo han hade bärgat hö
och lagt sig ner att vila
men vid middagsvilans slut
gick han ej mer att väcka.
En enkel bonde var han,
men en spelman likaså,
och när han tog sig ledigt,
se då kom hans munspel fram.”
Till lillstugan på gården
deras hem och ”undantag”
blir jag sedan lotsad in
att bestyrka där hans död.
I kammarn doft av granris
och tända ljus i fönstren
där ligger han på sängen
i bästa finkostymen.
Det munspel som han brukat
visst, det håller han i hand.
En stund av tystnad följer,
sedan bugar vi och går.
Här finns ej mer att säga
blott döden attestera,
och tacka för en fin stund
som vi delat med varann.
Ett värdigt slut på livet
och kärlek in i döden
vad få det är förunnat
tänker jag på vägen hem.
