Söderhavsön som inte räckte till

Det är något speciellt med öar – deras kringflutenhet, deras lockelse – och det är ingen slump att Thomas More för ett halvt årtusende sedan valde att förlägga sin idylliska »icke-plats« Utopia till en ö, nova insula Utopia. Också för vetenskapen har öar varit av stor betydelse, avgränsade som ett slags provrör, »island laboratories«. För Darwins teoribygge var till exempel öar som Galapagos och Sankt Helena helt omistliga. Och faktum är att vi i dag behöver »island laboratories« lika mycket som Darwin behövde dem på 1800-talet och lingvister och socialantropologer på 1900-talet. Vi behöver öar bland annat som varnande exempel på hur illa det kan gå. Den lilla söderhavsön Nauru erbjuder en fascinerande sannsaga med en närmast övertydlig sensmoral som vi invånare på ön Jorden borde dra lärdom av.

Nauru är en isolerad ö i Mikronesien, långt ute i Söderhavet nordost om Australien, alldeles vid ekvatorn. Nauru är till ytan mindre än Visingsö i Vättern; det är världens minsta republik och världens minst besökta land. Nauru är numera också en mycket fattig nation. Om Nauru någon gång nämns i medierna så är det för att Australien har förvisat båtflyktingar dit, till ett läger med vidriga förhållanden.

Sagan om Nauru börjar för länge, länge sedan, och för en nesofil är det inte svårt att tänka sig att ön då var en trevlig plats. På 1800-talet hade Nauru i engelskspråkig litteratur mycket riktigt också ett annat namn, Pleasant Island, »den behagliga ön«. Besökare tyckte att detta namn passade, eftersom öborna var så vänliga och ön så vacker. Pleasant Island beskrevs som en idyll, som en sömnig och fridfull söderhavsö bland andra.

Men omkring sekelskiftet 1900 gjordes en upptäckt som skulle förändra allt. Det visade sig att Nauru till stor del bestod av gammal fågelspillning, fosfatrik sådan som var utmärkt som gödsel och gick att sälja med god förtjänst till Australiens bönder. Kolonialmakterna exploaterade denna naturresurs maximalt, med enorma vinster som följd. Större och större delar av ön grävdes ut, djupare och djupare, och skeppades iväg. Ön blev allt mindre behaglig, alltmer lik ett enda grustag. Vid självständigheten 1968 fanns ännu en del fosfat kvar. Med hjälp av gästarbetare fortsatte öborna att i rasande fart exploatera sin ändliga naturresurs. Pengar strömmade in. Nauru tävlade med Saudiarabien om att vara världens rikaste land, per invånare räknat. Öborna slog världsrekord i fetma, diabetes och slöseri. Att Söderhavets invånare har lätt för att utveckla fetma kan kanske förklaras med hjälp av Darwins teorier: när deras förfäder en gång gjorde sina dramatiska långresor i kanoter från Sydostasien och ut till de fjärran öarna var det en fördel att ha lite extra kroppsfett, vilket innebar att »the survival of the fittest« blev samma sak som »the survival of the fattest«. Men sällan eller aldrig har kopplingen mellan livsstil och fetma och andra välfärdssjukdomar varit tydligare än i 1900-talets Nauru.

Tragikomiska berättelser från guldåren finns det gott om, som när polischefen köpte en Lamborghini för att omedelbart vid leveransen inse dels att bilen var för låg för att kunna köra över de kokosnötter som ofta låg och skräpade på öns enda väg, dels att han själv var för tjock för att få plats i bilen (han sålde den för en spottstyver till en australisk turist). Nationens eget flygbolag, Air Nauru, var Söderhavets största och drogs med enorma förluster. Naurus investeringar misslyckades regelmässigt, antingen det gällde höghusbygge i Australien, fastighetsaffärer i andra länder eller samarbete med finansmän. Så länge som det fanns fosfat kvar spelade det ingen roll: hela tiden kom det in nya pengar och öborna kunde fortsätta med sitt lyxliv och sin överkonsumtion. Men allt tydligare stod det klart att guldåren snart skulle vara över. I slutet av 1990-talet upphörde i princip fosfatproduktionen. Nauru blev bankrutt efter att ha investerat några av sina sista miljoner i en musikal om Leonardo da Vincis kärleksaffär med Mona Lisa, en musikal som blev en både konstnärlig och ekonomisk katastrof. Inget av värde fanns kvar på ön. Naturen var ödelagd. Trots desperata försök att tjäna pengar på andra sätt – bland annat genom att sälja sin röst i FN och i Internationella valkommissionen IWC, sälja pass till al-Qaidamedlemmar och tvätta pengar åt ryska maffian – förblev Nauru en mycket fattig nation.

Den katastrofalt dåliga folkhälsan tycks ha blivit lite bättre nu när pengarna tagit slut. Det finns hälsopropaganda lite varstans på ön, ofta sponsrad av den gamla kolonialmakten Australien. I samband med en hälsokampanj för några år sedan gick faktiskt Naurus president flera kilometer till fots, för att vara ett föredöme (det upprepade sig aldrig). I en intervju från 2009 fick en svårt diabetessjuk kvinna från Nauru frågan om hon ångrade den livsstil som gjort henne så sjuk, den livsstil som förstört hennes njurar så att hon måste gå på dialys två gånger i veckan för att överleva. Kvinnan, som hette Sunshine, var tyst en liten stund efter frågan. Sedan svarade hon: Vem skulle inte vilja vara rik?

Sensmoralen är glasklar: det kan gå riktigt illa om man prioriterar kortsiktig profit och gör slut på sina ändliga resurser utan att tänka tillräckligt på hur det ska gå på lång sikt. Den obehagliga fråga som unga nauruer i dag ställer till sina föräldrar – »Trots att ni egentligen visste att våra naturresurser en gång skulle ta slut valde ni alltså att göra slut på dem och sätta sprätt på alla pengarna?« – kan snart komma att ställas även till oss, för likheterna mellan ön Nauru och ön Jorden är uppenbara.

Ön Nauru, som före fosfatbrytningen var i tämligen god ekologisk balans, har sedan man började exploatera öns ändliga resurs (fosfat) inte bara genomgått en ekonomisk berg- och dalbana utan också en ekologisk katastrof. Djur och växter har utrotats, den odlingsbara marken har reducerats till en bråkdel av vad den var. Ön Nauru kan i dag försörja betydligt färre människor än den kunde före fosfatbrytningen. Samtidigt har folkmängden flerdubblats, och varje individ kräver dessutom (ivrigt påhejad av rådande ekonomiska system) hela tiden mer och mer naturresurser. Öborna konsumerar mycket mer än vad deras ö ger i avkastning. Ön Nauru räcker inte till.

Ön Jorden, som länge var i tämligen god ekologisk balans, har sedan man började exploatera öns ändliga resurser (som fossila bränslen) ännu inte genomgått någon ekonomisk katastrof, men det finns mycket oroande tecken på att ön Jorden är på väg mot en klimatkatastrof och en ekologisk katastrof, som förstås kan leda till en ekonomisk katastrof. Sedan 1970 har en tredjedel av Jordens vilda djur utrotats och hälften av djuren i haven försvunnit. Den odlingsbara marken har reducerats. Samtidigt har folkmängden ökat drastiskt, och varje individ kräver dessutom (ivrigt påhejad av rådande ekonomiska system) hela tiden mer och mer naturresurser. Vi som bor på ön Jorden konsumerar mycket mer än vad vår ö ger i avkastning. Den räcker snart inte till.

Det är alltså uppenbart att det som hände Nauru riskerar att hända även ön Jorden, men det finns en viktig skillnad: Öborna på Nauru kunde räkna med något slags bistånd utifrån (från Australien, till exempel, i utbyte mot hjälp med båtflyktingar). Det kan inte vi på ön Jorden göra. Slutsatsen måste bli att det inte är försvarbart att låta utvecklingen fortsätta på samma vis, enligt Naurus mönster. 

Det är bra att Läkarförbundet engagerar sig i klimatfrågan. Vi måste göra något. Det finns ett överväldigande moraliskt krav på en mer radikal klimat- och miljöpolitik.