Den här artikeln handlar om prosten Carl Ulrik Ekström i Stenkyrka på Tjörn, som ansåg sig vara bättre ägnad till att vara läkare än att vara präst [1]. I en provinsialläkarberättelse från 1853, skriven av dr Gammelin på Orust, omnämns Ekström bland övrig medicinalpersonal på följande sätt:

»Såsom gammal och erfaren, ehuru ej legitimerad, läkare upptages här den lärde Prosten och Ordensledamoten af Kongl. Nordstjerne Orden C. U. Ekström på Tjörn. Han är icke blott präst för sina församlingar, utan även en utmärkt läkare för sådana som orka besöka den 70-årige gubben.«

Carl Ulrik Ekström (1781-1858) var en av 1800-talets många präster som kombinerade prästyrket med ett intresse för naturvetenskaper och medicin. Vid många sjukdomsfall kunde man inte räkna med att provinsialläkaren skulle kunna komma. I stället förväntades »bildade klasser« som prästerskap och ståndspersoner ha en tillräckligt god medicinsk kunskap för att lösa mindre problem. Som hjälp i dessa frågor hade Sundhetskollegiet låtit distribuera böcker om vanliga sjukdomar och deras behandling [2].

Carl Ulrik Ekströms far var regementspastor vid Svea livgarde och ville att sonen skulle slå in på den militära banan. Redan vid födseln blev Carl Ulrik inskriven som volontär vid regementet. Efter bara 7 år hade han nått rustmästares grad, som på den tiden var den lägsta befälsgraden.

Naturvetenskaperna var dock mer lockande, och Ekström lyckades övertala sin far att få påbörja en utbildning till läkare vid Uppsala universitet. Ganska snart öppnade han egen praktik, eftersom det på den tiden inte ställdes några krav på att en läkare skulle vara färdigutbildad eller legitimerad. Ekström hann dock bara studera medicin i några terminer innan fadern, främst av ekonomiska skäl, övertalade honom att bli sin hjälppräst.  

Femton år senare, när han avancerat till komminister, blev han kallad till greve Nils Bonde, naturintresserad fideikommissarie på Hörningsholms slott på Mörkö. Greve Bonde ville ha den naturkunnige Ekström på en kyrkoherdetjänst, och detta hade Ekström inget emot. Nu började, som han själv uttryckte det: »Mitt livs gladaste dagar«.

Vid 40 års ålder fick Ekström tid och möjlighet att relativt ostört ägna sig åt det som intresserade honom mest. Han kunde fritt fortsätta sina observationer av naturen, som ett underlag för den sockenbeskrivning, som greven beställt. Han fick goda kontakter med professorer på Vetenskapsakademien och blev snart en av akademins flitigaste bidragsgivare, i synnerhet inom ornitologin, där de flesta av zoologiska avdelningens fåglar »voro skjutne och uppstoppade af hans hand«.

Ett flertal rapporter om fiskar, insekter och fåglar blev publicerade i Vetenskapsakademiens handlingar. På Mörkö fick Ekström kontakt med de finska bröderna von Wright, först Magnus och sedan Wilhelm, som bägge arbetade med att avbilda traktens djur på uppdrag av Nils Bonde. I dag är de mest kända genom sitt verk »Svenska foglar«.

År 1829 blev Ekström utnämnd till prost och 1830 blev han ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. År 1831 blev Ekström och Anders Retzius, läkare, antropolog och blivande rektor på KI, inspektorer på riksmuseet. Vid denna tid blev även Wilhelm von Wright knuten till Vetenskapsakademien som illustratör.

Ekström och von Wright etablerade ett fruktbart samarbete med kollegorna på riksmuseet och detta resulterade bland annat i praktverket »Skandinaviens fiskar, målade efter lefvande exemplar och ritade på sten av Wilh. v. Wright«. Verket gavs ut i sammanlagt 10 häften från 1836 till 1857 och där skrev Ekström avsnitten om insjöfiskar [3].

Ekströms intresse för fisk och fiske gjorde att han år 1837 av Karl XIV Johan utnämndes till kyrkoherde på Tjörn. Majestätet trodde nog att Ekström som fiskforskare skulle kunna bidra till att lösa problemet med varför sillen försvunnit från Bohuslän 1808–1809.  

Prosten Ekström kom till ett Tjörn som var fattigt och eländigt. I sina brev beskriver han dåligt jordbruk och fiske, missväxt, tiggeri och svält och kallar pastoratet för landets största fattigvårdsinrättning. Han kommenterar att »här började den sorgligaste tiden af min lefnad«.

Utöver boken om Skandinaviens fiskar fick Ekström av Kungl. Maj:t i uppdrag att skriva en handledning om rationellt fiske, »Praktisk afhandling öfver lämpligaste sättet att fiska sill, torsk, långa, makrill, hummer och ostron«, som publicerades 1845. Prosten Ekströms intresse för fiskefrågor gjorde att han redan innan han kom till Tjörn, tillsammans med Anders Retzius, haft synpunkter på hur bohusfisket skulle bedrivas.  Ekström var mycket negativ till användning av stora landvadar, som förstörde bottnarna och vars täta maskor hindrade ynglen från att undkomma.  Detta ansåg han vara den viktigaste förklaringen till att den stora tillgången på sill i stort sett upphört [4].

På Tjörn fortsatte Ekström att hjälpa allmogen med olika medicinska problem. Hans insatser blev mycket uppskattade då det på den tiden varken fanns läkare eller barnmorska på ön.

Bland prostens efterlämnade papper finns två anteckningsböcker där han beskriver behandlingar för ett sextiotal sjukdomstillstånd från avtyning till örsprång [5]. Recepten var ofta hämtade från den svenska farmakopén [6]. En intressant förskrivning med anknytning till ett Nobelpris nyligen är behandlingen av malaria, där prosten använde sig av malörtsextrakt som komplement till behandlingen med kininsulfat. Den kinesiska malörten, Artemisia annua, har ju visat sig vara effektiv vid malaria och det är därför inte orimligt att man trodde att den inhemska malörten, Artemisia absinthium, kunde ha liknande effekter.

På flera ställen i receptböckerna kan man få en bra inblick i vilka diagnoser som prosten Ekström funderade över. Detta gäller bland annat andtäppa, som på den tiden var ett allmänt begrepp för olika typer av andningssvårigheter. Enligt Ekström kunde andtäppan ha flera olika orsaker som var och en krävde sin specifika behandling. Hos en del patienter kunde andtäppan härledas till blodfullhet, hemorrojder eller hindrad menstruation. De rekommenderade behandlingarna blev då, i linje med tidens humoralpatologiska tänkande, åderlåtning eller blodiglar i sätet eller på könsdelarna.  

Med »andtäppa med mellanskov« menade Ekström bronkialastma. I samband med attackerna rekommenderas rökning av bolmörtsblad i tobakspipa. Bolmörten innehåller många aktiva substanser som i överdos kan vara dödligt giftiga. En av dessa är atropin, som även i dag kan komma till användning vid inhalationsbehandling av svårbehandlad astma.

Då andtäppan ansågs bero på vattusot använde sig Ekström av olika sjölökspreparat vilka hade en vätskedrivande och hjärtmuskelstärkande effekt. Andra medel som användes för behandling av hosta och andtäppa i samband med vattusot var enbär och isop. Digitalis verkar inte ha varit ett förstahandsmedel, och detta kan ha berott på att det ansågs vara svårt att dosera på ett säkert sätt. Om hosta var det dominerande problemet användes en kombination av lakrits och opium i en beredning som har stor likhet med en del av dagens hostmediciner.  

Bleksot eller kloros var förmodligen ganska vanlig på prostens tid. Detta bekräftas av dr Gammelin som skriver:

»Bleksoten är här ganska allmän och jag kan påstå, att i hela distriktet ingen sjukdom är allmännare (cardialgie undantagen) och förtjänar så mycket namn av endemisk som just denna. Före min hitkomst hade Prosten Ekström botat 100-tals bleksotspatienter… Såsom orsaker torde få räknas, dels ärftligt anlag efter bleka och lymphatiska föräldrar, dels otjänliga och svårsmälta födoämnen, osunda och trånga boningar, osnygghet och fuktighet samt för mycket kaffedrickande.«

Den behandling som prosten använde sig av var i första hand järnlaktat kombinerat med vitt socker. Detta järnsalt bör ha haft en tillfredsställande effekt på patienternas blodbrist. Vad dr Gammelin använde sig av är däremot inte bekant.

I receptböckerna fanns flera ordinationer som Ekström fått från lokala läkare. Det kunde finnas receptförslag men också mer omfattande behandlingsmodeller. En kurmetod för kolera hade han fått från dr Fritz Lang, som en tid var sekreterare i Göteborgs Läkaresällskap. Kurens viktigaste beståndsdelar var, utöver ett sunt leverne, malörtsbrännvin, kräkmedel, kamferdroppar och opium.

Syfilis var under början av 1800-talet en vanlig sjukdom över hela landet och ett stort socialt problem. I Ekströms anteckningar var syfilis och kolera de sjukdomar som tog mest plats.

Redan på 1500-talet började man använda kvicksilver för att behandla syfilis. På 1700-talet skapade den sachsiske läkaren Friedrich Zittman ett mindre giftigt alternativ baserat på sarsaparillrot och kvicksilverklorid. Sarsaparillen kom från Honduras och var känd för att ha effekt både vid kronisk syfilis och kronisk reumatism.  Denna läkemedelsblandning fick namnet »decoctum Zittmanni« och blev mycket uppskattad. Den fanns i den svenska farmakopén under 1800-talet och även som förstahandsalternativ i prostens receptbok.  Gustav Varenius, provinsialläkare i Hjo, skriver följande i en rapport från 1843: »Hvad behandlingen af denna sjukdom beträffar, anser jag mig böra nämna att decoctum Zittmanni ännu aldrig lämnat mina och de sjukes förhoppningar ouppfyllda.«

Det förekom också att man uteslöt kvicksilvret ur kompositionen, och även för detta hade Ekström recept. Här omnämns guajak även kallad Lignum sanctum, den heliga veden, jodkalium, antimon, maskrosrot, stor kardborre, besksöta och sassafras. Detta var en serie droger och örter som alla någon gång ansetts kunna hjälpa mot syfilis.  

Prosten Ekström avled i lungsot 1858. Bouppteckningen visade inte på någon stor förmögenhet. Tillgångarna fanns till stor del i osäkra fordringar, men Ekström hade en omfattande boksamling, vars rätta värde bouppteckningsmannen nog inte förstod.  

Carl Ulrik Ekströms bortgång uppmärksammades med flera dödsrunor. Någon skrev att han som forskare hade få likar bland sina samtida. Några betonade att han var en god människa som var lätt att tycka om. Andra gav exempel på hans slagfärdighet och drastiska formuleringsförmåga. Ekström trivdes ju aldrig riktigt bra på Tjörn. Sant eller inte, så travesterade prosten gärna vad en kollega en gång skulle ha sagt: »Mine Vänner! När Djefvulen förde Frälsaren på berget och viste honom alla riken i verlden sade han: allt detta will jag gifva dig – utom Orust och Tjörn för där regerar jag sjelf.«

Någon närmare värdering av prosten Ekströms medicinska gärning, utöver vad provinsialläkare Gammelin skrivit, har inte gått att återfinna. Det intryck jag fått efter att ha läst prostens anteckningar var att han var väl uppdaterad i den tidens medicinska litteratur och att han verkade välja sina ordinationer med omsorg.