Våren 1987 var Greg LeMond på toppen av sin karriär som professionell cyklist. Året innan hade han som första amerikan vunnit Tour de France. Nu satsade han på att försvara sin titel, men förberedelserna skulle få en oväntad vändning under en kalkonjakt i Sierra Nevada.

LeMond, född 1961, vann världsmästerskapen i landsvägscykling 1983 och 1989 samt Tour de France 1986, 1989 och 1990. Han var den första icke-europén som vann Tour de France och är den ende amerikanske vinnaren sedan Lance Armstrong blev fråntagen sina sju segrar i rad (!) 1999–2005 på grund av dopning. LeMond är en av endast sju personer som vunnit touren tre eller fler gånger.

Våren 1987 hade LeMond ådragit sig en vänstersidig distal radiusfraktur under Tirrento-Adriatico, ett klassiskt cykellopp från kust till kust i Italien. När han återhämtade sig på hemmaplan i USA åkte han och hans farbror Rodney Barber samt svåger Patrick »Pat« Blades för att jaga kalkon på en ranch som LeMonds pappa ägde utanför Sacramento, Kalifornien, just vid foten av Sierra Nevada. Under jakten kom de ifrån varandra. Pat Blades var oerfaren, det var första gången han var ute och jagade. Han hörde att något rörde sig i en buske, och sköt, men det var ingen kalkon i busken, utan kamouflageklädda 25-årige proffscyklisten Greg LeMond. Han träffades från långt håll med 60 hagel i ryggen på höger sida, enligt polisrapporten ungefär kl 08.50 måndagen den 20 april. Kalibern var av typen »bird shot US #2«, det vill säga blyhagel med en diameter på 3,76 mm [1]. Trots att året var 1987 hade de med sig ett slags rudimentär mobiltelefon och kunde larma myndigheter. En polishelikopter var i närheten och anlände till platsen kl 09.40. Transporten till University of California Davis Medical Center tog femton minuter, och där opererades LeMond i två timmar av traumakirurgen Sandy Beal. Pat Blades blev hysterisk över vådaskottet och togs till sjukhus för observation.

Enligt Beal reparerade man två perforationer i diafragma och två i tunntarmen. En blödning i njuren samt skador på levern lämnades utan åtgärd [2]. En högersidig hemotorax dränerades, och Beal bedömde att tarmskadorna var allvarligast med tanke på infektionsrisken men att LeMond skulle återhämta sig fullständigt med tanke på hans ålder och goda fysiska kondition. Enligt LeMond själv förlorade han 70 procent av blodvolymen och var tjugo minuter från att dö [3].

En bild på stjärncyklisten i sjukhussängen visar att vänsterarmen fortfarande var i gips sedan frakturen i Italien. En lungröntgenbild visar tretton hagel kvar i torax och än i dag har han kvar trettiosju hagel i kroppen varav fyra i levern och lungorna samt två precis vid hjärtat. Det var för riskfyllt att operera bort alla [4]. Beal menade att LeMond skulle kunna börja träna två månader efter händelsen, men i juli började han må dåligt och kräkas vid ett besök i Chinatown i San Francisco. Han trodde först att det var matförgiftning men det visade sig att han drabbats av tarmvred till följd av sammanväxningar från den tidigare operationen. Detta var tvunget att opereras på nytt. Av rädsla för att inget nytt cykelstall skulle vilja skriva kontrakt med honom av hälsoskäl om de fick reda på att olyckan krävde ännu en operation, bad han kirurgerna att operera bort appendix för att kunna säga att han drabbats av blindtarmsinflammation utan att behöva ljuga [5].

Säsongen 1987 var över för Greg LeMond, och som första irländare vann Stephen Roche Tour de France. 1988 hårdtränade LeMond för att komma i form, men drabbades i stället av en operationskrävande inflammation i tibialis anteriorsenan. 

1989 var LeMond tillbaka i Tour de France och låg tvåa, femtio sekunder efter fransmannen Laurent Fignon, inför den sista etappen, sedan 1975 med upplopp på Champs-Elysées i Paris. Försprånget bedömdes vara ointagligt, men Fignon hade inte kunnat sova på hela natten på grund av ett smärtande skavsår av sadeln i perineum, och LeMond cyklade sitt livs lopp med ny aerodynamisk hjälm samt styre och vann 8 sekunder före Fignon. Det är än i dag den minsta vinstmarginalen i Tour de France, och LeMonds medelhastighet i det avslutande loppet var den högsta dittills i historien: 54,5 km i timmen. Prestationen anses av många vara ett av de största ögonblicken i Tour de Frances historia. Året därpå vann LeMond touren igen. Han ställde upp också åren därefter, men kunde inte prestera lika bra. Om de avslutande åren sade han i en intervju:

»I was totally exhausted all the time. First I thought I was training too hard, then not hard enough. I couldn’t figure out what was wrong with me« [6].

I december 1994 meddelade LeMond på en presskonferens i Los Angeles att hans karriär var över på grund av en förvärvad mitokondriell muskelsjukdom orsakad av blyförgiftning av de trettiosju blyhagel som fortfarande fanns i hans kropp [7]. 

Mitokondrien är en organell som finns i stort antal inuti alla celler. De brukar beskrivas som cellens kraftverk och omvandlar maten vi äter till molekyler som cellerna kan använda till arbete. Sjukdomen hindrade inte honom i hans vanliga liv, men han kunde inte längre nå upp till den prestationsnivån som krävs för att vinna de stora cykelloppen. Cyklister han lätt åkt ifrån tidigare åkte nu ifrån honom. Läkarna menade att blyet mobiliserades vid kraftig ansträngning och därmed förvärrade sjukdomen. LeMond var tvungen att sluta tävla. Hans fru fick honom att äta pektin, ett förtjockningsmedel, som skulle binda blyet. Han fick också tips om »some toxin-removing nanotechnology out of the Bay Area that sounds hopeful« [8, 9]. 

I en intervju 1998 berättade LeMond att man tagit en muskelbiopsi som visade »ragged red fibers«, en histologisk bild som är vanlig vid flera mitokondriella sjukdomar [10]. Neurologen Donald R Johns skrev 1995 en översiktsartikel om mitokondrie-DNA och sjukdom i New England Journal of Medicine [11]. Ämnesområdet var förhållandevis nytt, och man hade beskrivit de första mutationerna i mitokondrie-DNA år 1988 [12]. Artikeln avslutades med en kommentar till LeMonds sjukdom. och detta gav upphov till en korrespondens mellan Johns och två franska läkare. De menade att den enda förvärvade mitokondriesjukdomen man kunnat beskriva är den som orsakas av zidovudinbehandling, ett hiv-läkemedel, och att ingen visat någon koppling till blyförgiftning. Man har däremot visat ett samband mellan blyförgiftning och myopati [13]. För övrigt skulle en person med mitokondriesjukdom inte orka delta i ens en etapp av Tour de France där man cyklar tjugo mil om dagen i flera veckor. Fortsättningsvis pekade de på att den typ av mikroskopiska förändringar som LeMond haft i muskelbiopsin återfinns också i friska kontrollbiopsier, och att LeMond egentligen hade sin mor att tacka för extra bra mitokondrier, då han faktiskt varit en av världens bästa cyklister [14]. Mitokondrie-DNA, till skillnad från andra gener, ärvs enbart på mödernet. Johns svarade att det var positivt att de ovanliga mitokondriesjukdomarna fått en känd företrädare samt att »given the everexpanding phenotypic spectrum of the mitochondrial disorders, one must not be dogmatic and rigid about these emerging diseases« [15].

LeMond lever i dag ett gott liv och verkar inte påverkad av sin muskelsjukdom. Han äger restauranger och fastigheter, driver ett framgångsrikt cykelmärke och kommenterar cykelsport. Han är också engagerad i antidopningskampanjer och är en av få cyklister som inte ens blivit anklagad för att ha dopat sig. 2014 gav han ut boken »The science of fitness: power, performance and endurance« tillsammans med radiologen och cykelfantasten Mark Hom. Inte oväntat fokuserar boken på cellens kraftverk, mitokondrien, och vikten av att undvika gifter som påverkar dem. Vidare beskrivs hur George Lucas fått inspiration av mitokondrien för att förklara »kraften« i Star Wars-filmerna, där cellerna är fulla av intelligenta mikroskopiska livsformer kallade »midichlorians«. LeMond förklarar också mekanismen bakom sin sjukdoms uppkomst: blyet tävlar med kalcium i mitokondriens enzymer vilket resulterar i försämrad elektrontransport och ökade fria syreradikaler [16].

Hur det än ligger till med LeMonds mitokondriesjukdom kan det vara värt att göra åtminstone ett annat övervägande gällande cyklistens minskande förmåga i början av 1990-talet:

1985 isolerades genen för erytropoietin (EPO), ett hormon som produceras i njuren och stimulerar benmärgen till ökad produktion av röda blodkroppar, kroppens syrebärande celler. Ju mer röda blodkroppar, desto mer syre kan transporteras till vävnaderna, och desto längre orkar man exempelvis cykla [17]. 1987 publicerades positiva resultat från en studie med syntetiskt EPO: det höjde blodvärdet hos patienter med kronisk njursvikt som har brist på EPO [18]. 1989 godkände det amerikanska läkemedelsverket FDA ett syntetiskt EPO för användning på människor. Två år senare kände Greg LeMond att han inte riktigt hängde med i klungan längre.