Den här artikeln berättar något om synen på och hantering av dödfödda barn förr och nu.

Ett ökande antal barn överlever efter korta graviditetslängder, och förändringar av den svenska abortlagen diskuteras. Det kan vara av intresse att påminna om hur man tidigare såg på och handlade ofullgångna graviditeter och dödföddhet.   

Antalet barn som dör i anslutning till förlossningen, neonatalt döda, har minskat från 7–8/1 000 levande födda på 1970-talet till 4–5 på 1980-talet och 1,5 de senaste åren [1]. Även barn födda efter en graviditetslängd på endast 22 veckor har överlevt [2].

Vad som ska betraktas som ett barn har både etiska och juridiska aspekter. Etiken kring eventuellt avbrytande av en graviditet har varit föremål för diskussion sedan Hippokrates tid. I Sverige lagstiftades om abort år 1938. Den nuvarande lagstiftningen är från 1974. Abort kan på kvinnans begäran utföras fram till slutet av 18:e graviditetsveckan och med Socialstyrelsens tillstånd, om synnerliga skäl föreligger, till slutet av den 21:a graviditetsveckan. Om fostret fötts levande eller efter graviditetsvecka 21 definieras det juridiskt som ett barn [3]. År 2014 var totalantalet aborter i Sverige 36 629. Ungefär en fjärdedel av alla graviditeter slutade detta år med abort [4].

År 1749 introducerades det så kallade Tabellverket, och det finns uppgifter även om dödföddhet sedan mitten av 1700-talet. Dödföddhet (intrauterin fosterdöd) anges, liksom den neonatala dödligheten, i relation till 1 000 levande födda. Från år 1751 till år 1950 låg andelen per tioårsperiod på mellan 33 och 22 per 1 000 levande födda. Från 1950-talet noterades varje år sjunkande siffror från cirka 19 (1951) till cirka 9 (1967) [5]. År 1973 utgick man vid denna beräkning från 28 fullgångna graviditetsveckor. Från år 2008 räknade man från 22 veckor. Andelen dödfödda fortsatte att minska fram till år 1985, minskningen har därefter avtagit. År 2014 registrerades totalt 464 dödfödda barn eller 4,0 per 1 000 levande födda. Bland riskfaktorer kan nämnas moderns ålder, rökning, övervikt, utbildningsnivå, diabetes, högt blodtryck och störningar i sköldkörtelfunktionen. Fostret kan ha missbildningar och kromosomavvikelser eller kan ha drabbats av tillväxthämning eller infektioner. Bristande funktion i placenta och navelsträng är andra riskfaktorer [6]. Trots noggranna undersökningar rapporteras okänd orsak i 10–15 procent av fallen [1].   

I Bringetofta i Nässjö kommun i Småland ligger en så kallad Njudungskyrka från 1100-talet. I samband med restaurering av kyrkan år 1992 återfanns i en murspricka på kyrkvinden ett litet skrin med ett svårtolkat innehåll i form av textilier och ben. Så småningom klarlades att det var ett cirka fyra månader gammalt foster svept i en sliten och smutsig barnskjorta av linnelärft. Fyndet bedömdes vara från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Enligt medeltida kyrkliga rättsregler var odöpta eller dödfödda barn inte berättigade till liturgisk akt eller begravning i vigd jord. Om de begrovs på kyrkogården eller i kyrkan ansågs de besudla kyrkan. Trots kyrkans avvisande inställning lär det redan under medeltiden ha förekommit att föräldrar av omsorg om sin avkommas salighet trotsat förbudet och genomfört »begravning« genom att sticka in kistan i någon av de luftgluggar som ofta fanns i kyrkväggen. Dödfödda svepta i barnplagg och placerade i små askar har återfunnits i kyrkomurar och under kyrkogolv. Allmänt vedertaget lär det också ha varit att oförmärkt stoppa in asken med det dödfödda barnet i kistan hos någon som stod lik eller i smyg lägga ner den i botten av en öppen grav. I väntan på en sådan möjlighet kunde asken ställas i skymundan till exempel på kyrkans vind. Detta var en välkänd hemlighet framför allt i Småland, Skåne, Värmland, Uppland och Gotland [7]. Det finns anekdotiska uppgifter även från Västerbotten om att stoftet av dödfödda barn ända in på 1950-talet, utan särskilda formaliteter, placerats i en kista tillhörig annan avliden person och begravts tillsammans med denna. 

Efter reformationen modifierades successivt kyrkans stränga inställning i dessa sammanhang. Den svenska kyrkoordningen 1571 tillät att döpta barn begravdes på kyrkogården, men en präst fick inte närvara. Enligt 1686 års kyrkolag tilläts en präst kasta mull på kistan och läsa en bön. Enligt samma lag skulle dop ske inom 8 dagar efter förlossningen. Kyrkohandboken 1693 tillät även bönen »Fader vår« och välsignelse, men bara av levande födda barn som man ej hunnit döpa. Nya kyrkohandboken 1731 tillät att dödfödda barn kunde begravas, men i stillhet. År 1799 fick dödfödda samma status som odöpta barn [7]. Nöddop kan enligt Svenska kyrkan utföras av vem som helst som är döpt. 

Epitafier är ofta arkitektoniskt rikt utformade minnestavlor i trä, sten eller gips med inskrift. Välbärgade familjer satte upp sådana i anslutning till gravar i protestantiska kyrkor under 1500–1700-talen. Epitafiet inkluderade ofta en tavla av hela familjen med levande, döda och dödfödda barn. De döda och dödfödda var ibland bortvända eller skymda och blekare än övriga barn. Att målningarna inkluderade även dödfödda barn kan uppfattas som en protest mot kyrkans ovannämnda regler.

I vår sekulariserade tid kan det kanske vara svårt att förstå, men de religiösa regelverken var förr en påtaglig realitet. 

Dödfödda foster betraktades tidigare som biologiskt material och hanterades i enlighet med riktlinjerna i Socialstyrelsens allmänna råd som riskavfall [8]. Hanteringen upplevdes av många som stötande, och Socialstyrelsen gav 1990 ut nya allmänna råd rörande omhändertagandet [9].

I dag handläggs dödföddhet oftast på sjukhus. Tidigare doldes det dödfödda barnet för föräldrarna, men sedan 1970-talet rekommenderas föräldrarna underlätta sorgeprocessen genom att se barnet, klä det i egna kläder, hålla i och fotografera det, göra fot- och handavtryck, klippa en hårlock och att deltaga aktivt i begravning, urnsättning m m. Omhändertagandet är av naturliga skäl föga undersökt, men i en engelsk studie fann man att de mödrar som sett eller hållit i sina dödfödda barn faktiskt mådde sämre än de som inte gjort det [10]. Studien kritiserades [11], men i en replik påpekades att vi har mer att lära och att fler vetenskapliga studier behövs [12].

Sedan den 1 juli 1991 ska dödsbevis lämnas till det lokala skattekontoret och läkarintyg om dödsorsak lämnas till Socialstyrelsen. Gravsättning av stoftet ska ske inom 1 månad. Gravplats ska beredas för dödfödda barn födda efter tjugoandra havandeskapsveckan eller före denna tid om föräldrarna begär det och läkarintyg lämnats till huvudmannen, det vill säga i regel Svenska kyrkan. Om kvinnan eller paret så önskar sker en religiös ceremoni. Svenska kyrkan har en egen ordning men är enligt begravningslagen skyldig att erbjuda lämplig lokal oavsett trossamfund och för så kallad borgerlig begravning [13]. I annat fall ombesörjes kremering och anonym jordning av sjukvårdshuvudmannen. På vissa kyrkogårdar finns särskilda anonyma och kollektiva gravplatser avsedd för askan från döda och dödfödda barn som kremerats.