En fågel nödlandade på Sibbjens gräsmatta den 27 juli 2016. Det var en tornseglare. Tornseglare är luftakrobater och flyger underbart vackert, blixtsnabbt, precist, i ständigt jublande lekar tillsammans med de sina. 

Vänster ögas hornhinna var förstörd, vitärrig och ogenomskinlig. Munnen var helt uppspärrad av döda getingar. Krävan under näbben var kraftigt utvidgad av en teskedsstor massa av döda insekter. Tornseglaren låg helt utmattad i min hand och flämtade efter luft. Med en liten tunn pinne kunde jag peta ut den torra insektsmassan. Men fågeln blev inte bättre, den verkade intorkad och kunde nog inte dricka. Kanske låg det kvar torra insekter i matstrupen? Jag droppade lite vatten över den öppna flämtande näbben med en tesked och fågeln blev lite piggare. Den fick lite mer vatten och kräktes plötsligt upp gulaktigt maginnehåll. Andningen blev lugnare. Jag la den högt på en mur och efter några minuter flög den iväg. 

Tornseglare har skarp syn och en otrolig flygförmåga. De fångar insekter i luften med sitt öppna gap. Den här tornseglaren såg bara med ett öga och hade svårt att bedöma avstånd. Den klarade nog inte att fånga små insekter. Större byten gick troligen bättre. De stora getingarna kunde inte passera ner genom matstrupen. Krävan överfylldes, hungern ökade och den kunde inte få ner vätska. Fågeln blev allt mattare. Den segnade ner på vår gräsmatta och blev liggande. 

När jag fått bort de stora blockerande insektsmassorna och lite vatten och kräkningen rensat strupen, kunde fågeln lyfta och segla iväg. Men den stackars handikappade fågeln skulle nog följa sin drift att fixa mat till ungarna och fortsätta att gapa över för stora insekter. En lyckad akutsjukvårdinsats av en van ÖNH-kirurg hjälpte bara kortsiktigt. Ingen verklig bot och bättring. Ensidigt blind. Detta blev nog tornseglarens sista sorgliga och ensamma luftfärd mot slutet. 

En man i medelåldern sökte på 1970-talet Karolinska sjukhusets akutmottagning för stopp i matstrupen. Han hade flera ärr i övre delen av buken. Röntgen visade att en matgaffel glidit ner i magsäcken och att han måste opereras akut för att få ut gaffeln. Läkaren påminde sig då en varning i Läkartidningen: En patient har fått en fix idé, en stark drift att svälja matbestick. Han söker sedan sjukvård för att bli opererad igen och återigen. Han hade varit på flera olika sjukhus från Kalmar till Uppsala och akutopererats med snitt genom bukväggen och magsäcken för att få ut skedar och gafflar. 

Detta var kanske den tionde gången. Hans benägenhet att skaffa sig stopp i matstrupen var ett rop på hjälp eller en längtan till självdestruktion. Han vårdades några dagar efter operationen, träffade en psykiater och lämnade sjukhuset. Hans vidare öden är okända. Hans sjukliga drift att svälja matbestick skulle nog kräva återkommande akutoperationer. Men gafflar och skedar i strupen är ett dödligt farligt symptom på psykiska problem som inte kan botas med kirurgi, inte opereras bort ur kroppen. Operationen var mest ett slags handgriplig men troligen bara tillfällig symtomlindring. 

En älgkviga hittades kring 1980 död i en trädgård på Torsviksnäs, Ornö. Öns mest erfarna jägare kallades till platsen och fann att älgen låg under ett äppelträd och att hon satt ett helt äpple i halsen och kvävts till döds. Uppsparkad gräsmatta under äppelträdet visade att dödsdansen varit våldsam och att syrebrist tvingat ner älgkvigan i dess sista lega.

Älgar har en drift att äta äpplen, men måste tugga ordentligt för att inte sätta i halsen. Även här gäller att den som gapar över mycket ofta mister hela stycket. Äldre, erfarna älgar sväljer troligen äppelskörden bättre. 

En äppeltjuv hade en sen höstkväll på 1990-talet brutit ner staketet runt en tomt i Ornö-Brevik. Mannen i huset hörde konstiga ljud i trädgården, gick ut och fann att det var en älgtjur som haft sönder staketet och stal deras äpplen. Han hötte mot äppeltjuven men den gav igen, reste sig på bakbenen och sparkade med frambenen, som gled över hans huvud och slog i axeln. Han föll och blev liggande. Älgen försvann. 

Han vaknade till, vacklade in till hustrun och förklarade att bullret berodde på en älg som han skrämt bort. På morgonen fann de att älgen bokstavligen gått i väggen. Den låg död invid husväggen, som bar djupa spår efter hornen. När för mycket äpplen hamnar i magen och jäser blir älgar redlöst berusade och ställer till det för sig. 

En bonde i Aiya Galini på Kretas södra kust brukade fiska i en å med ett nät uppspänt mellan ändarna av en böjd lång trädgren. I maj 1963 tentamensläste jag kirurgi tillsammans med min fästmö Ingela, som tentamensläste litteraturhistoria. Det fanns inga hotell och vi var de enda turisterna. Utanför byn låg en dalgång med olivträd, mängder av blommande vallmo och en del odlingar. Den bördiga marken hade skapats av den lilla älv som rann från det snötäckta berget Ida, ner utmed bergssidorna och ut till havsstranden som en bred å. Där satt vi och läste på förmiddagarna. Ibland kom någon för att sköta odlingarna eller för att fiska. Nätet sattes ner mot botten vid åkanten och fiskaren grävde med handen inne i hålorna under grästorven för att skrämma ut ålar. En ål är hal som smord i olja och helt omöjlig att hålla fast med händerna. När ålen kom grep fiskaren den automatiskt och blixtsnabbt och lyfte den mot munnen, bet över huvudet och höll fast den med tänderna. Ålen ringlade utmed hans hals och slog med stjärten mot bröstet. Fiskaren visade stolt upp scenen för oss. Jag fick ta ett foto av det hela. 

Femton år senare, 1978, var jag medförfattare till en artikel i Läkartidningen om »Främmande kropp i matstrupen«. När jag gick igenom litteraturen fann jag en artikel från 1926 av en engelsk läkare i Indien som rapporterade 31 fall av död på grund av levande ål i matstrupen. Indiska fiskare höll fast ålar med tänderna på samma sätt som kretensiska fiskare. Men när man släppte taget och gapade för att ta ut ålen fanns risk för att den skulle slinka in en bit så att man satte den i halsen. Den kunde då ringla sig längre ner i svalget och vidare in i matstrupen, där den fastnade för att det blir för trångt. Tyvärr kunde man inte dra ut den, för ålens fenor är riktade bakåt och hugger tag i matstrupens väggar. Drar man med våld brister matstrupsväggen och fiskaren avlider. Drar man inte så dör fiskaren av infektion eller svält. Artikeln illustrerades med mitt foto av det livsfarliga ålfisket på Kretas södra kust. 

I all medicin måste man vara öppen för de mest oväntade diagnosalternativ. Sedan uppkommer frågan om hur långt man ska gå när det gäller att varna allmänheten. Läkare har genom åren entusiastiskt och välmenande ömsom slagit larm, ömsom gett kostråd. Det är väl känt att »Socialstyrelsen anser att du bör äta 6–8 brödskivor om dagen«. Den kloka allmänheten har intagit en vänligt avvaktande attityd till alla nya sensationella rön. Jag borde kanske ha övervägt att informera Socialstyrelsen eller larma alla gäster på skånska ålagillen: »Kontrollera alltid att den serverade ålen verkligen är död på sitt fat innan du stoppar den i munnen.« 

En trollkarl i Mahabalipuram hade på 1990-talet satt upp sin skylt vid vägen. Fantastiska runda, slipade, röda klippor avgränsade sandstränderna från bergen i sydöstra Indien. Inskriptioner och hela tempel var inhuggna i den röda graniten. Då hade inte särskilt många turister hittat dit. Ingela och jag gick in genom grinden och fram till ett litet hus. En vänlig indier kom fram och frågade om vi vill ha en trolleriföreställning av yppersta klass. 

Han trollade häpnadsväckande för oss två. Till slut bad han oss titta i hans mun, vilket jag gjorde noggrant men utan fynd. Sedan harklade han upp sex, sju stycken druvstora, salivdränkta runda stenar ur svalget, spottade ut dem och frågade om vi var nöjda. Han kunde ta fram lite mer. Han ulkade nu upp fyra stycken knappt äggstora stenar ur matstrupen. Jag frågade hur det var möjligt att gapa över så mycket sten. Han berättade att hans far hade lärt honom detta och att det gick bra efter lång träning, meditation och koncentration på matstrupens rörelser. Fadern var också trollkarl och hade i sin tur lärt sig alla trick av farfadern, som reste till Europa och trollade för kejsar Wilhelm II
i Tyskland. 

Varje förnuftig människa inser att sex druvstora stenar långt ner i svalget ger risk för stopp i luftstrupen och att fyra äggstora stenar i matstrupen är livsfarligt. Det borde vara omöjligt att ta upp en sten i taget med hjälp av matstrupsgymnastik. Trollkarlen berättade att trolleriet var som en drift och att han nästan alltid lyckades. Men tyvärr hade farfadern satt en sten för mycket i halsen och dött. 

Det är ljuvligt att stoppa i munnen, livsbejakande att njuta av läckerheterna, en underbar drift att svälja, härligt att mätta magen. Men du får inte vara glupsk. Frosseri är en av de sju dödssynderna.

Den allra vanligaste risken är bukfetma. Den förkortar ditt liv. 

Avstå därför från den överfyllda munnens tarvliga känsla av rikedom. Var sparsmakad. Smakupplevelsen är som musikupplevelsen. Teman med variationer. Symfonier eller lätta stycken. Mozart, Händel eller Leonard Cohen. Jazz eller en polska till efterrätt. Smaka och lyssna också på det spröda.

Att uppleva allt mindre kan bli att uppleva allt mer.