Föreläsningen är slut, och som vanligt kommer en del studenter fram och vill diskutera. Det har varit en laddad förmiddag. Studenterna (termin 5 på läkar­utbildningen i Göteborg) har deltagit i ett rollspel arrangerat av Röda Korset. De har levt sig in i rollen som flyktingar undan en militärkupp i Sverige och hamnat någonstans i Nordafrika. Efter rollspelet har jag berättat om arbetet på primärvårdens flyktingmottagning i Göteborg. Om hälsoundersökningar, om de människor vi träffar, om de berättelser vi får höra.

Litet vid sidan om står en manlig student i 25-årsåldern. Efter en stund kommer han fram och presenterar sig.

»Kommer du ihåg mig?«, frågar han. Jag tvekar, men svarar nekande.

»För fyra år sedan gjorde jag en hälsoundersökning på mottagningen du berättat om. Jag hade kommit från Syrien och sökte asyl här. Jag ville bara säga hej och tacka för bemötandet jag fick.«

Vi står tysta en kort stund. Så kramar vi om varandra, rörda till tårar. Sedan går han raskt därifrån.

Tankarna rusar genom skallen. Han kom till Sverige för fem år sedan och har redan gjort fem terminer på utbildningen. Vilken kraft! Och vilken tur att han kom då och inte nu. Enligt den nya lagen hade han ju inte fått permanent uppehållstillstånd, och vem skulle då kunna koncentrera sig på läkarstudier?