I vintras flög jag Air Greenlands Airbus från Kastrup, Köpenhamn, till den enda åretruntflygplatsen på Grönland (frånsett amerikanska Thulebasen) där atlantplan kan landa, och därifrån vidare med en rödmålad Dash-8 turboprop till Ilulissat och sjukhuset vid världens största isfjord, där jag fått ett vikariat som biträdande regionsläkare. Att resa i Arktis betyder att vänta; resenären kan bli sittande i dagar på en flygplats, kvarhållen av snö, blåst och hopp om flygplans snara ankomst. Planen lyfter först när vädret på rutten bedöms som säkert.

Varje morgon då jag drog upp rullgardinen blickade jag ut över ljusspelet kring de vackra isbergen och deras färd genom vattnet. Längre in i isfjorden kan de bli höga som hus på 30 våningar. Ilulissat, som på grönländska betyder »isbergen«, är med sina 4 500 invånare Nordgrönlands största stad. Den väldiga glaciären kalvar varje år ut enorma mängder is. Ett spektakulärt skådespel.

Ilulissat har också kommit att bli något av klimatdebattens epicentrum. Därför kommer världens ledare hit och låter sig fotograferas medan de bekymrat blickar ut över den krympande glaciären. Senast kom USA:s utrikesminister John Kerry.

Vi läkare, barnmorskor och sjuksköterskor bor i ett blåmålat personalhotell. Chefsläkaren Luit Penninga har sin bostad nere vid vattenbrynet, och ett par kilometer därifrån har han ett eget hundspann. Doktor Erik Krongaard Hansen, med stort kunnande i arktisk medicin, är den andre ansvarige läkaren. Hans hustru Charlotte är barnmorska; de har alltså den perfekta kombinationen för högarktiska förhållanden.

Efter en tidigare praktik vid Dronning Ingrids Hospital i huvudstaden Nuuk har jag länge önskat att få uppleva en vinter på Grönland. Läkarvikariaten är oftast under vintermånaderna och långhelgerna. När tiden tillät svepte jag före solnedgången in mig i en filt på sjukhusets träterrass. Panoramat var magnifikt och jag funderade över snöns och isens färger. Jag tänkte: »Kan ett sjukhus ligga vackrare?«

Jag läser den grönländska läkartidningen Nakorasanut som har fyrtio år på nacken och är det självklara forumet för arktisk medicin, och jag fångas av en artikel som handlar om hur det grönländska språket inte är alltigenom optimalt för att uttrycka sjukdom och ohälsa – de flesta möten mellan läkare och patienter sker för övrigt med tolk. Sjukdomsförståelsen hos grönländarna kan därför bli otillräcklig, men samtidigt kan den uttryckas i vackra poetiska skildringar – som när en äldre herre som för första gången får se sitt eget hjärta på en bildskärm frågar doktorn var någonstans kärleken sitter:

»Jeg har i mange år fanget store dyr, renset og spist deres døde hjerter; det er første gang i mit lange liv, jeg ser et levende hjerte, – et levende hjerte, som bevæger sig – og så er det endda mit eget. Jeg har været gift med min elskede kone i 55 år og jeg elsker hende højt endnu. Det gør ikke så meget, hvis du ikke kan hjælpe mig, jeg har haft mange gode år, jeg vil hellere hjem til min kone end at blive for længe i Nuuk. Jeg har et ønske, jeg vil så gerne hvis du på billederne dér (han pekar på bilden av sitt hjärta på skärmen) – hvis du kan vise mig hvor kærligheden sidder?«

Grönland har en befolkning på endast 56 000, men är världens största ö med en yta som motsvarar halva Europa. Inlandet är obefolkat och består av inlandsis. Befolkningen bor i spridda småsamhällen längs kusterna med allt ifrån 20 invånare till större orter som Ilulissat med sina 4 500. Det finns inga läkare eller sjuksköterskor ute i bygderna. Där arbetar i stället så kallade »bygdemedarbejdere« som fått en treveckors sjukvårdsutbildning.

Grönland saknar vägar mellan städerna. Man förflyttar sig med flyg, båt, helikopter, eller med hundsläde och snöskoter där det finns sådana möjligheter.

Detta har skapat en unik sjukvård som bäst kan liknas vid en omfattande »luftbrosjukvård«. De akut dåliga patienterna hämtas, om vädret tillåter, med helikopter eller båt för att transporteras in till regionläkaren. Visar det sig nödvändigt med mer avancerad sjukvård flygs patienterna till huvudstaden Nuuk där landets största sjukhus, Dronning Ingrids Hospital, ligger. Men eftersom det även där saknas ett flertal specialiteter går akutflygen ofta till Danmark, och ibland till Island. Frånsett de akut sjuka är det åtskilliga patienter som flygs med reguljära förbindelser för att utredas i Nuuk och Danmark. En speciell kategori är gravida kvinnor som en månad före förlossningen flygs till regionsjukhusen där det finns barnmorskor och beredskap för kejsarsnitt.

Men det är inte bara patienterna som använder »luftbron«. Varje år anländer också specialistläkare inom till exempel öra-, näs- och halssjukdomar, oftalmologi, internmedicin och organkirurgi till de olika regionsjukhusen för att behandla och undersöka remitterade patienter.

När vi en eftermiddag tar en paus och beundrar isbergen från sjukhusets terrass berättar Luit Penninga om den viktiga telemedicinen som byggs ut på Grönland. Efter modell från Alaska har man installerat så kallade Pipaluk-maskiner längs öst- och västkusten samt längst uppe i norr. De är utrustade med webbkamera, stetoskop, spirometri, sat-mätare, blodtrycksmanschett, hudkamera, ortoskop samt laryngoskop. Man kan alltså sitta miltals ifrån patienten och lyssna på ett hjärta och föra samtal med hjälp av kamera och digital kommunikation. Vid ett tillfälle diagnostiserade man med Pipaluk-apparaten ett högtryckslungödem hos en patient vilket omedelbart började behandlas till en stabilare nivå samtidigt som en annan läkare åkte i väg med helikoptern för att evakuera patienten.

I Alaska är detta system utan direkt fysisk läkarnärvaro mycket vanligt. Andra telemedicinska möjligheter är att vi på Grönland kan skicka bilder på olika slags utslag till dermatologerna, samt att patienter kan föra samtal över Skype med neurologer, psykiatrer och psykologer,
något som är mycket angeläget.

Sjukhuset vid isfjorden i Ilulissat är regionsjukhus för fem andra mindre sjukhus och för många småsamhällen utmed kusten. Det är alltså ett jättelikt läkardistrikt som ligger under chefläkaren Luit Penningas ansvar. För att läsaren ska få en bild av hur huvudsjukhuset i Ilulissat fungerar kan man likna det vid en stor vårdcentral med tillbyggnader; en vårdavdelning med tjugo sängar, två operationssalar, röntgenrum, laboratorium, likrum, patienthotell, utrymmen för fysioterapi, psykiatrisk sjuksköterska, kontorspersonal, tolkar, ambulans, jeepar och snöskotrar. En ganska rejäl pjäs till byggnad med andra ord.

Sjukhuset i Ilulissat strävar, liksom de övriga regionsjukhusen, efter att anställa såväl yngre som äldre läkare, gärna från varierande specialiteter. Alltifrån AT-läkare till professorer i lungmedicin har tjänstgjort här. Det finns ingen läkarutbildning på Grönland, och bara ett fåtal grönländare utbildar sig till läkare i Danmark. Liksom på många andra håll i Arktis är det därför främst korttidsanställda läkare och sjuksköterskor som arbetar här.

Det kliniska panoramat består här, som överallt i världen, till övervägande del av de stora livsstilssjukdomarna ateroskleros, KOL, hypertension, övervikt samt diabetes. Grönland har en av de högsta tuberkulosincidenserna i världen, i nivå med Afrika. Vi ser många nya fall. Hepatit B är endemisk hos befolkningen.

Vidare behandlar sjukhuset gonorré, klamydia och syfilis i stor utsträckning. Men även hiv har blivit vanligare. Detta har skapat rädsla hos befolkningen. Ett intensivt uppspårningsarbete av veneriska sjukdomar pågår därför hela tiden eftersom det slarvas med användandet av prevention. I takt med att den grönländska identiteten successivt förändras från en stark betoning på jakt, fiske och familj till urbaniserade samhällen har alkoholism, självmord och psykiatriska sjukdomar blivit stora problem.

Viktigt att poängtera när det gäller det kliniska arbetet på avlägsna platser längs de grönländska kusterna är att man möter patienter med alla sorters sjukdomar, och därför står man ibland väldigt ensam i svåra situationer, där man på andra håll snabbt kan tillkalla specialistkompetens. Kulturen som »sitter i väggarna« på sjukhuset i Ilulissat är därför att alla drar nytta av varandras kunskaper och att man delar både kollegernas bekymmer och glädje. Som till exempel när min chef Luit Penninga (gastrokirurg i grunden) fick sitt nya gastroskop med flyget. Lycklig utförde han då åtta stycken väntande gastroskopier på raken. Utöver ansvaret för regionens fem sjukhus och de många bygdekontoren arbetar Luit Penninga kliniskt åtskilliga timmar. Han utför såväl mindre operationer som akuta kirurgiska ingrepp som tarmvred, brustet magsår, appendicit samt kejsarsnitt.

Det har varit ett privilegium att få arbeta i laget kring Luit Penninga. Jag blev så gripen av Grönland att jag återvände dit på ett nytt vikariat bara ett halvår senare. Denna gång längst uppe i Thule som den danske polarforskaren Knud Rasmussen kallade »Vinterns hjärta«.

Fotnot: Rubriken är inspirerad av den danske läkaren Aage Gilbergs bok »Verdens nordligaste laege« (på svenska »Jag var läkare på Grönland«) utgiven 1940 respektive 1942.