Redan i folkskolan fick jag lära mig att ta ut satsdelar, och på kirurgen fick jag lära mig ta ut kroppsdelar, och på patologen tog jag ut likdelar. På jobbet på toraxkliniken fick jag äntligen sätta in saker, som klaffar, kranskärl, pacemakrar och andra nyttigheter, och det har jag hållit på med i 36 år. Pacemakrarna kunde man ställa in på en mängd funktionssätt. Nu har jag dock ställt in hela verksamheten.

Jag har plockat undan mina läkarsaker för gott. Pensionen var obeveklig, och drabbade mig som en kronisk åkomma som saknar bot. En hel del av vad jag gjorde som kirurg kom jag att sakna, men jag trodde inte att jag skulle sakna sådant som jag aldrig fick göra. Mina patienter hade alltid diagnoser, som redan var satta av andra läkare. Diagnoserna var aldrig särskilt roliga. Men roligare diagnoser måste finnas, och vem får då sätta dem?

Det är viktigt att man tänker på männi­skan som har sjukdomen, särskilt vid psykosociala tillstånd. Hur spelar till exempel yrket in för diagnosen?

Varför fick jag aldrig träffa en andtruten ornitolog?  Hur piggar man upp en liknöjd begravningsentreprenör, som kanske haft för mycket dödtid i sitt arbete så att han drabbats av en känsla av likgiltighet – liksom? Vad kan man göra med en meteorolog med väderspänningar? Nu får jag nog aldrig träffa en tapetserare som gått in i väggen. Inte heller en kolerisk golvläggare, som ideligen går i taket. Outhärdlig leda kan väl också drabba den som lagar klockor, så att han är alldeles urtrött hela dagen. Diagnosen kroniskt utmattningssyndrom är då klockren. Man kan i alla fall hoppas att han har ett bra ursinne. 

En brandsoldat, som ständigt hamnar ur elden och i askan kan nog bli sjukskriven för utbrändhet. Men hur ska man hantera en bortkommen hemmafru?  Eller en möbelsnickare som blivit helt försoffad?        

Jag skulle gärna rycka ut för en bagare, som drabbats av något allvarligt bakslag. Eller han kanske bara känner sig lite degig och bakfull dagen efter. Om han hade ringt mig skulle jag slängt in läkarväskan i bakluckan och ryckt ut.  Jag kunde ha parkerat läkarbilen på jästparkeringen på bageriets baksida för en snabb undersökning – om nu inte patienten smet.

Jägare är folk som gillar att vara ute. De tycker om att skjuta och träffa likasinnade. De anser att de ägnar sig åt viltvård, men vården går ut på att ha ihjäl patienterna. Tur att man som läkare har en helt annan vårdfilosofi. Nåväl, en jägare kan nog också ibland vara lite stressad och uppjagad. Kanske om jakten blivit uppskjuten. En förstockad sågverksdirektör, som känner rotlöshet i tillvaron, kunde ha behövt hjälp att rycka upp sig. En DJ bör inte ha diskbråck, det får man göra något åt. Gamla män kan ha sina typiska besvär, till exempel både förstoppning och efterdropp.

En del patienter är mest till besvär, om jag ska vara hänsynslöst ärlig. Jag hade en gång en patient som var stins, men han ankom så försenad till min mottagning att vårt samtal genast spårade ur, och sedan han ilsket tågat ut, har han varit spårlöst försvunnen. Ståupp komiker är ett särskilt släkte, och till dem får jag oftast lust att bara säga »varsågod och sitt ner«. En stå uppare var faktiskt så uppstudsig att jag var tvungen att sätta honom på plats, vänligt men bekvämt.

Diagnosen Witzelsucht, sjuklig benägenhet att dra vitsar, kan jag nog ställa på mig själv.

Dessa småtrevliga diagnoser skulle kanske ha piggat upp. Mestadels är dia­gnossättande dock rena råslitet, särskilt på nätterna. Man är ensam och rådgör med ingen. Det är en ständig rädsla att göra ett eller annat fel. Men efter en besvärlig journatt och en seg förmiddag blir det skönt att få gå till matsalen, som hållit mig vid liv i alla år. Där får man bra husmorskost utan större finesser. Man får såväl råkost som räkost. Något jag undviker är deras skinklåda som ger mig skinnklåda.  Att man inte får någon förrätt tar jag dock som en personlig oförrätt, och efterrätt får man inte heller. Det är för att reglerna är sådana, och de måste förstås lända till efterrättelse. Tanken på nattens fel kan man förhoppningsvis jaga bort med hjälp av dagens rätt.