Förnyandet av personbilder på landets sedlar ger tillfälle att lyfta fram berömda svenskar. På den högsta valören – tusenlappen – hamnade denna gång Dag Hammarskjöld, vilket får tolkas som att hans betydelse ännu – mer än 50 år efter hans död – värderas högt i Sverige.

Dag Hammarskjöld blev ju genom utnämningen till FN-chef 1953 ett världsnamn, och det var även i rollen som Sveriges främste ämbetsman han fick ersätta sin far Hjalmar Hammarskjöld i Svenska Akademien 1954.

Trots att många år gått sedan flygolyckan 1961 har berättelserna kring Dag Hammarskjöld levt kvar, till stor del genom intresset för hans efterlämnade anteckningar i »Vägmärken«. Dessa har främst blivit uppmärksammande av andliga kretsar, där tidigare ärkebiskopen K G Hammar haft en framträdande roll. Vidare har Mats Svegfors och Hans Landberg i sina böcker sammanställt och skildrat viktiga perspektiv på Hammarskjölds liv och gärning.

Under hösten 2016 kom Henrik Berggrens utmärkta biografi »Dag Hammarskjöld – att bära världen«. Den var tänkt som en »coffee table book« med rikt bildmaterial, i stil med Berggrens tidigare bok om Olof Palme.

Som underrubrik till boken om Hammarskjöld fanns arbetsnamnet »den inre kompassen«, men den titeln uppfattades som lite stel och omodern. I slutversionen blev undertiteln i stället »att bära världen«, som en vinkling av en textrad i Beatleslåten »Hey Jude«, där uppmaningen lyder: »... don’t carry the world upon your shoulders ...« till en person med kanske överdrivna pliktkänslor.

Berggrens bok ger stort utrymme för Hammarskjölds ämbetsmannaförtjänster och ser hans stora bidrag för utvecklingen av Sveriges välfärd. I slutkapitlet talar Berggren om en ämbetsmans död, vilket fick K G Hammar vid ett samtal på bokmässa i Göteborg att reagera. Mystikern Dag Hammarskjöld fick inte tonas ned till förmån för en mer profan beskrivning.

Dock var Hammar och Berggren eniga om att Dag Hammarskjöld var en person som ogillade officiella beteckningar och kategoriseringar; det var handlingen som räknades. Det personliga mötet med motparten var av avgörande betydelse vid en förhandling.

Filosofen Martin Bubers tankar om att etablera en relation – ett »jag–du-förhållande« – var den väg Hammarskjöld praktiserade och främst var angelägen att inte riskera i alla sina uppdrag, även inför sitt sista medlarmöte i Kongo.

Bland de stora förtjänsterna med Berggrens vackra bok är de många bilderna. En detaljiakttagelse, som blir tydlig i denna rika mängd av fotografier, är att Hammarskjöld på ett flertal bilder (n=11) har en pipa eller cigarett/cigarill i handen eller i munnen.

Förvisso var medvetenheten om tobakens skadeverkningar inte så utbrett under 1950- och 1960-talen, men i dagens perspektiv skulle knappast en etiskt medveten naturvän vilja omges av så mycket rökverk.

Många har undrat över Dag Hammarskjölds ensamhet, frånvaron av intimitet 

i livsstilen. Kan det ha varit så att rökningen här var en bidragande förklaring?

Enligt en uppgift var Hammarskjöld kedjerökare och skrev vid ett tillfälle till en vän att han rökt så mycket att han trodde att han blivit nikotinförgiftad.

Min undran är om den omfattande rökningen var en viktig pusselbit – en bärande förklaring – till såväl begränsade sömnvanor som bevarad skärpa/kognition och spiritualitet. Och kanske också att en djupare personlig kärleksrelation aldrig fick möjlighet att etableras.

Nuvarande ledamoten av Svenska Akademien, Horace Engdahl, skrev 2011 en uppmärksammad bok med titeln »Cigaretten efteråt«, där såväl världshändelser som intima möten betraktades som uthärdliga om det bara var möjligt att ta en cigarett efteråt.

Var det så för Hammarskjöld att kedje­rökningen medförde att det – vad intima möten beträffar – aldrig blev tillfälle för »cigaretten efteråt«?