Den 10 februari 1956 hade »Lång dags färd mot natt« (»Long day’s journey into night«) av Eugene O’Neill världspremiär på Dramatiska teatern i Stockholm. Uppsättningen blev en av Dramatens största succéer. O’Neill hade på sin dödsbädd bestämt scenen för dess premiär; tidigare hade han bestämt att dramat, som han skrev 1941, skulle publiceras först en tid efter hans död.

Pjäsen utspelar sig i familjen Tyrones (läs O’Neills) sommarhus en dag i augusti 1912. Huvudpersonerna är modern Mary, fadern James, äldste sonen James Jr och yngste sonen Edmund, O’Neills alter ego. Edmund har just fått höra att han drabbats av tbc, något som den morfinberoende modern vägrar inse – för henne handlar det om en banal förkylning. Under pjäsens gång växlar hon i verklighetsfrånvaro allt eftersom hennes morfinrus till- och avtar. De bägge sönerna ömsom revolterar mot och ömsom spelar med i den förljugenhet som råder – en förljugenhet som bärs upp av såväl modern, vars morfin­injektioner omskrivs som hennes medicin mot reumatism, och fadern, skådespelaren och teaterdirektören, som sviker sitt konstnärskap för sina pekuniära intressen. Morfinsprutan har sin motsvarighet i den whiskykaraff som ger åt männen deras verklighetsflykt och hämningslöshet. Men för Edmund hägrar också poesin som en räddning. Hans äldre bror, däremot, dras ner i supande och bordellbesök.

Eugene O’Neill föddes den 16 oktober 1888 på ett hotellrum i New York, den tillfälliga hemmiljön på grund av faderns, teaterdirektören och skådespelaren James O’Neills, turnerande. Familjen hade irländska rötter och var väl förankrad i katolska kyrkan. Eugene var tredje sonen. Mellansonen hade dött två år gammal i mässling, smittad av den äldste brodern. Eftersom modern, Ella, vid tillfället lämnat omvårdnaden av gossen till en barnjungfru för att följa maken på hans turné, drabbades hon av starka skuldkänslor som hon projicerade på familjen. Eugene kände att han tagit den plats i livet som egentligen tillkom den döde brodern. På grund av smärtor efter Eugenes födelse ordinerades Ella morfin, vilket ledde till ett morfinberoende, som hon först efter flera decennier och fruktlösa avgiftningskurer kunde bryta genom en tid i kloster.

O’Neills tidiga barndom var otrygg på grund av de ständiga uppbrott som faderns turnerande ledde till och Ellas morfin­missbruk som gjorde att hon brast i emotionellt gensvar – ett förhållande som kompenserades av familjens barnjungfru, Sara, som emellertid gärna berättade spökhistorier. Eugene lyssnade fascinerat, men historierna ökade hans mörkerrädsla. Fadern brukade dämpa denna med whisky utspädd i vatten. O’Neills första berusning skedde annars samtidigt med hans sexuella debut, 15 år gammal, på en bordell med den äldre brodern James som ledsagare. Ungefär samtidigt blev han ateist. Redan i sena tonåren var han alkoholiserad. Åren som följde var kaotiska med fortskridande alkoholmissbruk, oavslutade universitetsstudier vid Princeton och tillfälliga arbeten som sjöman, guldprospekterare och journalist. Han gifte sig 1910 med Kathleen Jenkins, som väntade hans första barn. Det blev en gosse, Eugene Jr. Paret levde aldrig tillsammans. Den 30 december 1911 kom O’Neills kraschlandning i ett självmordsförsök med Veronaltabletter (ett barbiturat­preparat) på ett sjaskigt hotell i New York. Det hade föregåtts av ett bordellbesök, som skedde med en advokat som åsyna vittne, i syfte att åstadkomma en skilsmässa från Kathleen med otrohet som formell grund. I slutet av 1912 ställdes diagnosen tbc. Ett halvår på sanato­rium följde. Det var då som han beslöt sig för att bli dramatiker.

År 1916 sattes för första gången en av O’Neills pjäser upp av en teatergrupp, i vilken han ingick, på en experiment­scen i en varvsbyggnad i Provincetown på Cape Cod. Samma grupp etablerade sig senare med en teater i Greenwich Village i New York, och då spelades hans pjäser även där. Med tiden tillkom produktioner på Broadways­scener och andra glamorösa teatrar. Han blev USA:s främste dramatiker med succéer som »Beyond the horizon« (1918), »Mourning becomes Electra« (1931), »The iceman cometh« (1939), »Long day’s journey into night« (1941), »A touch of the poet« (1942) och »A moon for the misbegotten« (1943), hans sista drama, för att nämna några av hans drygt femtio pjäser. Han erhöll Pulitzerpriset vid fyra tillfällen, sist postumt för »Lång dags färd mot natt«. 1936 tilldelades O’Neill Nobelpriset, vilket bidrog till att Dramaten förärades världspremiären av »Lång dags färd mot natt«. Dramaten var också den scen i världen där flest av hans pjäser hade spelats. Dessutom var han en stor beundrare av Strindberg.

Även om O’Neills alkoholism utvecklades tidigt, fanns det ett motmedel: författarskapet. Det krävde full koncentration och avskildhet. Han framhöll själv att det var omöjligt att skriva under alkoholpåverkan. Samtidigt var han i nyktert tillstånd tystlåten och hämmad. Umgänge med andra människor var ofta en plåga som alkohol lindrade. Därför växlade han mellan nyktra kreativa perioder, då han isolerade sig, och intensiva dryckesomgångar med hämningslöst intag av alkohol, varvid han kunde umgås på ett utagerande och våldsamt sätt. Hans andra hustru, Agnes Boulton, som han var gift med 1918–1929 och som vid hög ålder skrev en bok om sin första tid med honom, »Part of a long story«, samt hans tredje hustru, Carlotta Monterey, som han var gift med från 1929 till sin död, blev bägge misshandlade av honom vid tillfällen då han var berusad. O’Neills närmaste dryckeskamrat – den äldre brodern – hade tyvärr inte skapandet att tillgå; hans alkoholism fortskred tills han avled vid 45 års ålder. I »A moon for the misbegotten« är han avporträtterad mot slutet av sitt liv.  Det är James Tyrone Jr som vi återser 11 år efter händelserna i »Lång dags färd mot natt«. Han är permanent berusad. I långa monologer öppnar han sig för Josey, den frodiga farmardottern, vars kärlek han till slut försmår.

Ruset passar in i O’Neills pessimistiska livssyn, enligt vilken människan ständigt flyr verkligheten genom sina livslögner. Ruset underlättar denna flykt; det får också människorna att tala fritt. Därför är berusning ett återkommande dramaturgiskt grepp i O’Neills pjäser för att ge en scenisk motsvarighet till den moderna romanens inre monolog.

O’Neill blev alltmer oroad över alko­holens skadliga effekter på honom.  Därför tog han 1926 kontakt med psykiatern
Gilbert V Hamilton. Själva den psykiatriska konsultationen hade knappast någon betydelse, utan det var främst insikten att hans skaparförmåga var hotad som ledde till ett mer nyktert leverne. Visserligen förekom återfall – men äktenskapet med Carlotta Monterey medförde en tillbakadragen livsföring, som underlättade nykterhet och bidrog till att O’Neills författarskap utvecklades för att nå sin höjd från slutet av 1930-talet fram till hans sista drama 1943.

Alkohol och droger förstörde O’Neills barn. Förutom Eugene Jr, född 1910 i det första äktenskapet, hade han Shane, född 1919, och Oona, född 1925, i det andra äktenskapet med Agnes Boulton. Det tredje äktenskapet var barnlöst. Skilsmässorna i kombination med O’Neills ointresse ledde till att kontakterna med barnen blev ytterst sporadiska. Den närmaste relationen hade han med Eugene Jr, som han brevväxlade med och av och till träffade. Denne studerade klassiska språk vid Yale, disputerade och blev universitets­lärare. Men en tilltagande alkoholism gjorde att det gick utför. 1950 begick han självmord.

För Shane och Oona var O’Neill främst en berömd far i fjärran. Shane hade tidigt stora anpassningsvårigheter. Han började missbruka alkohol och droger; de senare blev allt tyngre – kokain, amfetamin och heroin. Han begick narkotikabrott och dömdes till vård. 1977, tjugofyra år efter O’Neills död, begick han självmord genom att hoppa från fjärde våningen. Oona var en firad tonårsskönhet, som syntes flitigt i skvallerpressen, vilket O’Neill ogillade. När hon sökte sig till Hollywood för en filmkarriär bröt han med henne. Skådespelerska blev hon inte, men hon träffade Charlie Chaplin. De gifte sig när hon var 18 och han 54 år; tillsammans fick de åtta barn. Med tiden utvecklade Oona en alko­holism, som förvärrades efter Chaplins död 1977. 1991 avled hon i pankreascancer, 66 år gammal.  

Efter 1943 tystnade O’Neill. Själv antog han att det berodde på att den essentiella familjära tremor, som han i likhet med modern och brodern led av sedan ungdomen, hade förvärrats och nu gjorde det svårt att skriva. Den skrivande handrörelsen var nödvändig för hans skapande; den kunde inte ersättas av diktamen. »It’s a hell of at thing,« sa han, »to want to write, to have everything except the control of your hands«.  Hans förmåga att koordinera sina rörelser, liksom att kommunicera, försämrades under hans sista tio år; talet blev ett lågmält mummel. 

En neurolog, Robert S Schwab, expert på Parkinsons sjukdom, undersökte honom och menade att han led av en kombination av essentiell familjär tremor och Parkinsons sjukdom. Den medicinska behandling som gavs var bromid, testosteron och vitamininjektioner, kloralhyd­rat samt mefenytoin. Men förbättringen uteblev. Bromid ledde dessutom till hallucinationer.

Sina sista månader tillbringade O’Neill i en hotellsvit med Carlotta. Mot slutet var han sängliggande och hade svårt att svälja. Han avled den 27 november 1953 i en pneumoni. Dagen därpå obducerades han. Resultatet offentliggjordes 2000 i en artikel i New England Journal of Medicine av två neuropatologer, Bruce H Price och E P Richardson. Den senare hade ursprungligen utfört obduktionen. Författarna gjorde en kompletterande revision av kvarvarande mikroskopiska preparat. Ingenting tyder, enligt dem, på att O’Neill lidit av Parkinsons sjukdom. Däremot konstaterade de en cerebellär atrofi som inte kunde relateras till alkohol. Deras diagnostiska slutsats blev: en idiopatisk progressiv cerebellär atrofi som utvecklats under de sista tio åren av O’Neills liv. De redovisade också flera liknande fall från den vetenskapliga litteraturen.

Obduktionsfynden förklarar den oförmåga att uttrycka sitt fiktiva universum som slutligen blev O’Neills personliga tragedi.