Han ryckte upp dörren till mitt arbetsrum ungefär halv sju på kvällen. Vårdcentralen hade varit stängd sedan klockan fem – hur hade han kommit in?
»Jag ska skjuta mig, doktorn!«
Han hade inget skjutvapen med sig, så jag blev inte rädd. Vad jag fortfarande grubblar på är varför jag så snabbt kom fram till att inte skicka honom till psykiatriska kliniken.
Han hade svårt att förklara för mig vad det var som hade hänt. Han var lätt utvecklingsstörd och hade en broder och en övervakare. Han arbetade med ekonomiskt stöd hos en lantbrukare, som nu plötsligt hade avskedat honom.
Hur svårt skulle det inte bli för honom att förklara det om han kom in till sjukhuset efter ambulanstransport. Alternativet var att köra in själv med honom – men då blev det ju jag som blev satt på prov. Varför kunde jag inte hjälpa honom själv?
Det fanns ett svårt problem för mig. Jag skulle vara bortrest de närmaste fyra dygnen och skulle inte återkomma förrän på måndag. Så lösningen blev att jag bad honom gå till apoteket, köpa ut 5 ampuller B12 och gå till distriktssköterskan för injektion varje morgon. Medicinen skulle läka hjärnan och göra honom lugnare.
När han återkom på måndag mådde han mycket bättre. Han hade gjort som jag bett honom om. Han skulle nu få ett nytt jobb, hade övervakaren lovat.
Detta hände i november. I januari ringde han och berättade att han hade ringt till polisen och hotat att skjuta sig. Polisen hade då lagt beslag på hans skjutvapen. Nu ville han att jag skulle intyga att han kunde hantera skjutvapen. Jakt var viktigt för honom. Jag skrev intyget. Han hade visat att det var tomma ord att han skulle skjuta sig, och jakt var viktigt för hans psykiska hälsa.
Sedan vet jag inte vad som hände.
Men tog jag en för stor risk?
