De första svenska kvinnliga läkarna mötte mycket motstånd i sina sociala och yrkesmässiga liv. En av de som drabbades hårdast av livets framfart var kanske doktor Benedicta Lager. Hennes medicinska examen togs vid Hahnemann college i Chicago 1885, tre år före Karolina Widerström. Hon är därmed den tredje svenska kvinnan med medicinsk examen i modern tid, efter Charlotte Yhlen [1] och Emily Spörck [2].

Bengta Nilsson föddes den 14 maj 1842 i Sniberup, utanför Hörby i Skåne. Förhållandena var enkla. Fadern hade växt upp på fattighus men hade med åren avancerat till hemmansägare. Bengta var äldst av 13 syskon, varav tio uppnådde vuxen ålder. Eftersom folkskolor upprättats samma år som hennes födelse gavs hon möjlighet att lära sig läsa och skriva. Först i Hörby och sedan i Veinge i Halland efter att familjen flyttat dit. En stark kristen tro och en fallenhet för teoretiska studier gjorde att hon vid 24 års flyttade till Stockholm för att där bli diakonissa [3].

Ersta diakonisällskap hade då drivit sjukhus sedan 15 år tillbaka, först på Kungsholmen och sedan på Södermalm. Sällskapet hade dessutom skapat Sveriges första sjuksköterskeutbildning. Föreståndarinnan Marie Cederskiöld hade fått sin utbildning vid Kaiserwerth i Tyskland samtidigt som en annan känd sjuksköterska, Florence Nightingale.

Att inträda som diakonissa innebar då att alltid bära uniform, att arbeta utan lön samt att förbli ogift. I gengäld gavs man utbildning, mat och husrum och blev omhändertagen vid sjukdom och ålderdom. Tillvaron kan sägas vara klosterliknande, men någon bundenhet i form av löften förelåg inte. Det fanns alltid möjlighet att välja en annan livsväg. Utbildningen varade i 1,5 år och förutom sjukvård och hygien fick Bengta också undervisning i matlagning och bibelkunskap [4]. Därefter arbetade hon på anstaltens eget sjukhus, sedan som föreståndare på sinnessjukhuset Konradsberg på Kungsholmen. Hon hade också uppdrag utanför Stockholm, som organiserandet av ett Magdalenahem i Jönköping med syfte att omhänderta prostituerade kvinnor [5].

Under tiden på Ersta blev hon god vän med diakonissan Beata Andersson med vilken hon delade en dröm. Båda ville resa utomlands som missionärer. På möten i evangelistiska fosterlandsstiftelsen fick de höra om män som sändes till Afrika och irriterades över att kvinnor inte gavs samma möjlighet. Till slut blev hennes dröm verklighet, församlingen började stödja kvinnliga missionärer.

I maj 1875 begärde hon och Beata utträde ur diakonin. Med segelskepp färdades de till nuvarande Eritrea, genom den då nybyggda suezkanalen [6]. Missionen bestod främst av skolverksamhet men efter Bengtas ankomst blev även sjukvård ett viktigt sätt att vinna förtroende hos befolkningen. Efter hennes ankomst upprättades en sjukmottagning, först i närheten av nuvarande Asmara och sedan i Eilet, ute i öknen norr om Massau [7]. Förteckningar över behandlade sjukdomar beskriver tillstånd hon troligen mött i Sverige som benbrott och brännskador men också tropiska sjukdomar som spetälska och binnikemask [8]. Förutom arbete fylldes hennes liv även med kärlek.

Efter ett halvår i Afrika gifte hon sig med missionären Per Erik Lager. Äktenskapet fick dock ett fruktansvärt slut. Missionärerna försökte på flera sätt uppvakta de styrande i landet. Under en resa till den egyptiske guvernören i Tsazega hamnade paret i en strid mellan trupper guvernörens trupper respektive en etiopisk hövding. Per Erik Lager blev uppjagad av etiopiska krigare och mördad genom halshuggning. Samtidigt blev Bengta tillfångatagen och tvingades ombinda sårade krigare, möjligen även de som mördat hennes man. Efter fyra dagar blev hon frisläppt och fick återvända till missionsstationen[9]. Sargad av händelserna fann hon det inte möjligt att fortsätta.

»Som till följd af min mans bortgång, min ställning blifvet mycket förändrad  hafver jag den sista tiden känt det mer och mer svårt, om intet omöjligt att stanna här i Afrika. Min helsa lider…«[10].

Efter 1,5 år som missionär återvände Bengta Lager till Sverige i oktober 1876. Olyckorna var dock inte över. Hennes dotter som föddes strax efter återresan avled i meningit vid knappt ett års ålder.

De första åren, efter att ha förlorat sin närmaste familj, arbetade Bengta på ett barnhem i Uppsala, som lärare i Malmö och som föreståndare för en badanstalt vid Ronneby brunn. Flera orsaker kan ligga bakom Bengta Lagers efterföljande emigration till Amerika. För det första var flytten till Amerika vanlig. Över en miljon svenskar kom att emigrera till USA mellan 1860–1930. Därutöver bodde två av hennes syskon redan i det unga landet. Ett tredje skäl kan ha varit ett behov av nyorientering efter de kriser hon genomlevt. Det är okänt vad hon gjorde under sina första fem år i Chicago förutom att byta namn till Benedicta. I samma stad tog hon medicinsk examen 1885 vid Hahnemann College. Till skillnad från de statligt kontrollerade universiteten i Europa var nordamerikansk medicinsk utbildning ofta privat, verkande på en oreglerad medicinsk marknad och accepterade kvinnliga studenter i högre grad.

 

Kort därefter öppnade hon sin första privatmottagning i Rockford men flyttade därefter flera gånger och bodde både i Minnesota och Missouri innan hon återvände till Illinois och Chicago. Hon återfinns i register över ”legally qualified physicians” men verkar i likhet med flera andra tidiga kvinnliga läkare aldrig fått tillgång till arbete på sjukhus. Som många andra emigranter rörde hon sig troligen mest i kretsen av sina landsmän och tillhörde till exempel alltid svenska församlingar. Det därför sannolikt att hennes patienter också huvudsakligen bestod av skandinaver.

Hon gifter om sig vid två tillfällen. Första gången med en musiklärare från Gryteryd, andra gången med en möbelhandlare från Norrköping. Det är okänt hur det andra äktenskapet upplöstes men det tredje slutade ut i en tragisk skilsmässa. I de bevarade rättsförhandlingarna beskrivs upprepad hustrumisshandel. Rätten gav Benedicta rätt i sak men däremot ingen del av sin makes förmögenhet[11]. I slutet av sitt liv blev Benedicta påkörd av ett tåg och kunde därefter inte längre arbeta som läkare[12].

Eftersom Bengtas medicinska examen (liksom Emily Spörcks) bar Samuel Hahnemanns namn blev hon alltså skolad inom homeopati. Med nutida referenser kan man därför ifrågasätta henne som den tredje svenska kvinnliga läkaren. Här får man dock vandra försiktigt för att inte trampa i det historievetenskapliga klaveret. Eftersom framtiden var oviss även förr i tiden bör inte det förflutna dömas utifrån nutidens förutsättningar. Istället bör historisk forskning utgå från dåtidens normer, vilket dessvärre också kräver mer arbete.

Homeopati är ett medicinskt system utvecklat under tidigt 1800-tal i Tyskland som huvudsakligen vilar på två antaganden. Det ena är att ämnen som framkallar liknande symptom som sjukdomen också botar den, likhetsprincipen. Den andra principen är att läkemedel skall ges i minsta möjliga dos och att utspädning i flera omgångar innebär en potentiering av substansens effekt. Homeopati räknas i dagens Sverige som alternativmedicin och saknar statlig subvention.

Situationen var annorlunda i USA vid 1800-talets slut där flera medicinska utbildningar och sjukhus utgick från homeopatin. Även i Sverige fanns vid samma tid intressegrupper som argumenterade för statliga homeopatiska sjukhus. Planerna blev dock aldrig något annat än just planer. Kanske saknades utrymme för ytterligare medicinska system i Sverige? Hydropati, magnetisk animalism och framförallt den av Pehr Henrik Ling konstruerade sjukgymnastiken kanske trängde undan den plats där Hahnemanns teorier kunnat gro? Homeopati praktiserades även i Sverige och då framförallt av präster. Evangelistiska fosterlandsstiftelsen förmedlade dessutom homeopatiska läkare utbildade i Amerika till Sverige. Dessa så kallade yankeehomeopatier sågs med stor skepsis från den svenska läkarkåren[13]. Doktor Lager skulle därmed troligen inte ha betraktats som en läkare i Sverige under sin verksamma tid.

I Amerika hade homeopatin en jämförelsevis hög status. En orsak till homeopatins framgång under 1800-talet var de goda effekterna vid kolera. De utspädda substanserna innebar ett högt vätskeintag vilket var mer fördelaktigt än den konventionella medicinens försök att initiera diarré och kräkning. Statistik från Cook County hospital, Chicagos största sjukhus under 1800-talet, talar också till homeopatins fördel.

Eftersom de två medicinska systemen konkurrerade om patienterna, randomiserades de vid ankomst till homeopati eller konventionell medicin. Patienterna ansågs inte heller kunna skilja mellan behandlingsformerna. Inga stora skillnader ses i vare sig återhämtning och mortalitet. Den största påvisbara skillnaden ses under kategorin ”oförbättrad” där den konventionella medicinen med råge överglänste homeopatin [14].

De talrika åderlåtningarna är den största orsaken till att konventionella medicinska behandlingar i stort gjorde mer skada än nytta ända fram till slutet av 1800-talet [15]. I en sådan jämförelse var homeopatin i alla fall mindre farlig och i bättre samklang med en av Hippokrates mest kända fraser, först av allt att inte skada. Eftersom den dåvarande konventionella medicinen alltså inte var bättre än homeopati, utan till och med sämre, kan man ifrågasätta hur kontinuiteten skall betraktas till dagens moderna medicin? Det är därmed inte självklart hur dr Lager skall bedömas. Hon ansågs vara läkare i det sammanhang hon verkade, fast inte i Sverige. Resultatmässigt utövade hon en sjukvård lika god som någon annan. Frågan är öppen för diskussion, det är möjligt att både acceptera och förneka hennes roll som den tredje svenska kvinnliga läkaren.

Benedicta Lager slutade sina dagar 70 år gammal i Chicago 1912. Även hennes eftermäle kantades av motsättningar. Enligt testamentet skulle en större mängd av arvet skänkas till hennes amerikanska församling och mission. Hennes syskon ansåg dock att kyrkan skrivit dokumentet och förmått henne att signera utan att förstå innebörden. Rättsprocessen pågick i flera år och förbrukade dessutom en stor del av arvet. Kyrkan fick dock rätt på alla punkter och testamentet fullföljdes [16].

Benedicta Lagers livsberättelse presenterar många av de möjligheter som stod till buds för kvinnor som ville arbeta med sjukvård vid denna tid: Diakonal sjukvård, mission, kurorter och homeopati. Förutom att vara den tredje svenska kvinnan med medicinsk utbildning levde och arbetade hon också i tre världsdelar och gifte sig tre gånger. Dessutom kom tre av de viktigaste komponenterna i hennes liv att slitas ifrån henne, hennes första man, hennes barn och hennes förmåga att utöva medicinskt arbete. Motstånd mötte hon hela livet, och än idag kan man diskutera om hon verkligen är den tredje svenska kvinnliga läkaren.