Marknadsekonomi – ända in i tvättförrådet

Börskraschen 2008 skapade skälvningar genom världsekonomin, och dess effekter har fortfarande inte helt bedarrat. Amerikanska småbanker hade under lång tid erbjudit alltför frikostiga lån till individer vars betalningsförmåga var tvivelaktig. Ännu större aktörer köpte sedan upp dessa lån med dålig säkerhet och tvivelaktiga amorteringsutsikter en masse eftersom de paketerats i klump med mer kreditvärdiga låntagares skulder. Kraschen var måhända oundviklig, men tidpunkten förutsägbar för endast ett fåtal individer: de som började tvivla och ställa frågor.

Som nationalekonomiskt intresserad ST-läkare på kardiologen i Eskilstuna finner jag mig någotsånär förskonad från alltför invecklade vardagstankar och resonemang kring kreditinstitutens skuld, bankernas stresstålighet och statens roll
i att förebygga liknande krascher i framtiden. Min kunskap i ämnet är, ärligt talat, inte tillräckligt välutvecklad. Icke desto mindre upplever jag dagligen hur marknadskrafterna påverkar välbefinnandet
i min vardag, och jag ser med fasa framför mig hur en krasch lurar bakom hörnet var gång jag med spänd förväntan öppnar tvättförrådet för att plocka åt mig en skjorta och ett par byxor inför dagens arbete: finns kläderna i min storlek?

Landstingstvätten förser oss välvilligt med en uppsjö byxor i storleken 180–190 cm, 70–80 kg, vilket råkar passa mig väl. Tyvärr tycks just denna storlek även passa en hel del andra män och en del kvinnor förträffligt. Framåt fredagen är nämligen min storlek alltid på upphällningen, om inte helt slut. Eftersom jag är mån om att bära hosor som inte bara skyler mina anklar utan också ger min stuss ett välformat uttryck har jag varit i kontakt med Landstingstvätten och framställt en förfrågan om huruvida de nu skulle kunna förse oss med ordentlig tillgång av just denna passform. Svaret, måhända förbluffande, blev att så redan var fallet. Efterfrågan, vilken utvärderas genom regelbundna inventeringar, styr tydligen tillgången på en viss storlek. Detta sker dock endast till en viss gräns, och det orimliga i att förse även »samlare« med flera par till deras skåpkollektion påpekades för mig mer än en gång.

Parallellen till börskraschen 2008 är måhända uppenbar, men för att inte utelämna den godhjärtade och moraliskt obesudlade delen av befolkningen vill jag ändå lägga fram mina tankegångar. Tillgången på kläder är anpassad till efterfrågan. Om jag och mina kära kollegor nu hade nöjt oss med att hämta en uppsättning om dagen skulle ladorna aldrig sina utan kunna mätta våra behov under en hel vecka för att sedan fyllas åter. Tyvärr är jag av en skeptisk natur, varför jag varken litar på mina kollegors rättframhet 

i att endast plocka åt sig ett par åt gången eller för den delen på att Landstingstvätten faktiskt talar sanning om sina intrikata system för att mäta tillgång mot efterfrågan. Jag börjar helt enkelt tvivla på det rådande systemets inbyggda förmåga att kunna tillgodose mina behov av välskräddade plagg.

Min första instinkt som marknadsekonomisk aktör är självklart att frikoppla alla former av altruistiskt tänkande och redan på måndagen plocka på mig skjortor och byxor för fem dagar. Att jag endast arbetar tre nätter på akuten undertrycker jag lättjefullt i tankarna. Mina kollegor, som ser att förråden redan på tisdagen ser snålare ut än vanligt, följer naturligtvis mitt exempel och därför är kraschen framåt torsdagen ett faktum. De mer osjälviska kollegorna tvingas därför under minst ett par dagar bära byxor som redan då stetoskopet läggs i benfickan faller ner till knävecken. Utan tvivel på de andra aktörernas uppträdande och på marknadens förträfflighet hade problemet aldrig behövt uppstå.

Hur bör man då komma tillrätta med detta säkerligen utbredda och odiskutabla problem? Ett sätt är självklart att införa ett Sovjetinspirerat tilldelningssystem som exempelvis återfinns på privatägda S:t Görans sjukhus. Klädroboten som förser kollegorna på denna institution med deras ombyte ser till att den själviska hamst­ringen omintetgörs genom införandet av ett klädkonto. Vis av egen erfarenhet vågar jag dock påstå att även denna socialistinspirerade förbättring av klädhantering faller tungt inför återkommande stresstest som vardagen bjuder på i form av studenter, praktikanter, nyanställningar och behov av flera klädombyten under ett och samma arbetspass. Det grundläggande systemet är helt enkelt fortfarande alltför skört för att hantera de krav som ställs.

Det låter måhända som en hopplös situation med stabila lösningar lika långt borta som blocköverskridande uppgörelser om det amerikanska budgetunderskottet och reglering av bankernas vinster. Personligen vägrar jag dock att misströsta eftersom jag, förutom skeptiker, även räknar mig som optimist. Problemet är identifierat, frågan ställd och därmed står även lösningen att finna.

För min del har jag beslutat att överge tanken på att mina förträffliga kollegor är lika marknadsmässigt brutala som jag själv och i stället föregå med gott exempel. I framtiden ämnar jag med darrande hand endast plocka åt mig klädesplagg inför det stundande arbetspasset och överge tanken på den befarade svarta torsdagen, då tidigare monumentala krascher inträffat.

Måhända är detta ett företag lika dömt att misslyckas som då den mytiske Orfeus skulle leda sin vackra Eurydike ut ur underjorden men förlorade henne då han, endast några steg från räddning, trotsade de strikta instruktioner han emottagit och vände sig om för att se på henne, för att därmed förlora henne för all framtid. Min tanke består dock: om jag inte vänder mig om, tvivlar eller ställer frågor, borde då inte min orfiska resa mot välformade byxor kunna uppnås även en bedårande vacker fredagsmorgon?