Ny bok berättar om sjukvården i Göteborg under de senaste hundra åren. 

Gudrun Nyberg, professor emeritus, Sahlgrenska akademin, har i många år arbetat som endokrinolog i den göteborgska sjukvården. Hon har hunnit med att skriva flera böcker, några med medicinhistoriskt tema. Nu ger hon ut »Medicinen, männi­skorna, vården. Hundra år i Göteborg« (Carlssons; 2017), en bok som fokuserar på Göteborgs senaste sjukvårdssekel och skildrar utvecklingen inom olika terapi­områden var för sig i stort sett i kronologisk ordning. (Kapitlet om infektionssjukdomar är skrivet av Johan Lindberg, docent i infektionssjukdomar.) Framställningen bygger enligt författaren helt på fakta och riktar sig till såväl vårdproffs som en intresserad allmänhet. Språket kräver ingen medicinsk utbildning för förståelsen. 

Under de skildrade hundra åren hände det – faktiskt rätt så ofta – att medicinare och medicinska innovationer från Göteborg vann internationell uppmärksamhet.  

Gudrun Nyberg pekar främst på Tage Malmströms uppfinning av en fungerande sugklocka, »vakuumextraktorn«, som räddat livet på hundratusentals barn och i många fall även deras mödrar,  inte minst i länder där man av olika skäl inte haft möjlighet att utföra akut kejsarsnitt. Andra medicinska »hits« var Jörgen Lehmans uppfinning av tuberkulosläkemedlet para-aminosalicylsyra (PAS), Sven Johanssons metod att spika frakturer på lårbenshalsen via en ledare samt samarbetet mellan prekliniska och kliniska forskare och läkemedelsföretaget Hässle, som resulterade i läkemedel såsom succé­substansen omeprazol (Losec) och vissa blodtryckssänkande medel.    

De stora populationsstudierna (1913 års män, Kvinnoundersökningen, H70 med flera) med högt deltagande och sensationellt lång uppföljning är också ryktbara. Genom dem har riskfaktorer för kärlsjukdom klarlagts och satsningar på preventiva åtgärder genomförts.

Gudrun Nyberg har själv sett sin specialitet diabetesvården genomgå dramatisk förändring.

– Jag har varit med om en fantastik utveckling av diabetesvården, berättar hon. Överlevnaden vid typ 1-diabetes har blivit allt längre, komplikationerna allt färre och senare. Vid mitten av 60-talet, då jag arbetade vid medicinkliniken i Jönköping tog de flesta patienterna en insulindos om dagen och kom på kontroll fyra gånger om året, de enda gånger då blodsockret och urinsockret mättes. Vi hade ingen aning om hur de låg under resten av året. Patienterna ordinerades sträng diet och hade inte tillstånd att variera insulindosen.

– På åttio- och nittiotalen arbetade jag som njurmedicinare vid transplantationsenheten och i början träffade jag många personer, en del inte ens 30 år gamla, med njursvikt som bara ibland kunde behandlas med njurtransplantation, och som samtidigt blivit blinda, hade neuropati med känselbortfall i benen och sår som ledde till amputation. Katastrofer av det slaget blev successivt allt mer sällsynta och numera förekommer de knappast. De flesta kan hålla mycket bättre blodsockerkontroll, trots att de kan tillåta sig variationer i livsföringen, behandling av högt blodtryck bromsar en njurskada, ögonsjukvården håller kontroll på ögonbottnarna och behandlar profylaktiskt vid behov, och njurtransplantationerna, om det går så långt, har större utsikter att lyckas, berättar Gudrun Nyberg.