Det har gått 400 år sedan botanikern och alkemisten Johannes Franckenius (1590–1661) undervisade läkarstudenterna vid Uppsala universitet. Han var professor och landets förste lärare i kymiatri, det vill säga medicinsk kemi. Ett annat ord för begreppet är iatrokemi. Det upptogs i läroplanen och ingick 1750 i en särskild professur med säte i den filosofiska fakulteten.

I likhet med flera andra vetenskapsmän i 1600-talets Europa sökte Johannes Franckenius förändra skolastikens föråldrade utbildningssystem, som mindre tog hänsyn till verksamhetens innehåll och kärna än till dess praktiska syfte. »Hedningen Aristoteles borde drivas ut från skolorna och professorerna vid universiteten förbjudas att föreläsa om Aristoteles«, dundrade Laurentius Paulinus Go­thus, som var professor i Uppsala och landets ärkebiskop vid denna tid. Med stor skicklighet lyckades Johannes Franckenius förändra iatrokemin och skapa ett nytt läroämne, medicinsk kemi. I detta arbete blev alkemin ett verksamt medel med guldmakeri och de vises sten, »lapis philosophicum« som centrala begrepp. Detta var en hemligheternas hemlighet.

I en bevarad avskrift, gjord av eleven och efterträdaren Petrus Hoffwenius 1646, återfinns Johannnes Franckenius föreläsningar för medicine studerande från 1640-talet. Avskriften benämns »Botanologia« [1]. Franckenius behandlar i denna botaniska läkemedelslära dels enkla läkemedel, »simplicia«, dels sammansatta recept, »composita«, och deras beredning till verksamma läkemedel.

Nya intressanta ämnen behandlades av Franckenius i en annan avskrift av föreläsningar om medicinsk kemi: »Chymiatrica dictata« (1646). Den innehåller en receptsamling som förenar vegetabiliska och mineraliska läkemedel i den spagyriska konsten, »ars spagyrica« [2]. Med antimons införande i farmakologin signalerade Franckenius användning av mineral och metaller i läkekonsten. Metallens roll i medicinen var tidigare känd i den arabiska världen, och Franckenius införde den spagyriska konsten i Sverige.

I »Chymiatrica dictata« fanns vägen till alkemins hemlighetsfulla rike. Detta inspirerade Franckenius till att söka efter kunskap som skulle förklara alkemins inneboende natur och hemlighetsfulla väsen. I besittning av de vises sten fick man ett botemedel, ett arkanum, mot alla kända sjukdomar, liksom förhoppningar om ett tusenårigt liv (kiliasm).

Franckenius beskrev utförligt de kemiska processer som användes i den nya medicinska kemin: solutioner, kalcinationer, extraktioner, sublimationer, destillationer med flera. De utgjorde iatrokemiens fundament [3]. I denna läkemedels­kemi låg tyngdpunkten på rena recept, omfattande oljor och extrakt från olika växter, mineralsyror, alkalisalter från pottaska och metallföreningar såsom blynitrat och blyacetat. Alla kemikalier måste tillverkas från naturens egna källor. De tre mineralsyrorna framställdes till exempel från malm innehållande vitrioler [4]. En förteckning över kemiska tecken, astraltecken, infördes för de medicine studerande och för att »undanhålla den fåkunniga hopen de hermetiska hemligheterna« [5, 6].

Johannes Franckenius var den förste som undervisade i kemi i Uppsala. Hans undervisning kan spåras i 1655 års konstitution, i vilken kemi för första gången nämns som ett separat ämne i läroplanen. Man upphörde att disputera på teologiska hypoteser och filosofiska spetsfundigheter och avhandlingarna grundade sig i stället på observationer och fakta. »Härigenom fick den akademiska ungdomen den lyckligaste tillfälle till undervisning i alla chemiens delar« [7].

Förutom kemisk beredning av officinella växter var preparation av mineraler en angelägen uppgift för Franckenius: »transmutation«. Genom denna kemiska metod kunde järn, bly och kvicksilver förändras till medicinskt verksamma medel, liksom även svavel, salt, vitriol, tartarus (vinsten) och det ryktbara antimonet. Kända auktoriteter åberopades alltid med anknytning till Paracelsus och den spagyriska konsten. Med detta framstår Franckenius inte bara som den svenska botanikens fader. Hans »Chymiatrica dictata« från 1640-talet räknas som den viktigaste av hans vetenskapliga insatser [8].

År 1645 presiderade Franckenius för en doktorsavhandling med titeln »Om transmutation av metaller« av O E Lithselius. I avhandlingens första teser tar Franckenius fram definition, principer och funktion för »den filosofiska stenen« (de vises sten): Svavlet är den manliga principen, som står för form och egenskaper, medan »Merkur« är den kvinnliga principen, som är upphovet till materien. Merkuren, metallernas moder, och svavlet, deras fader, avlar i förening alla metaller i malmådrorna. Ur dessa principer genereras olika metaller och mineraler precis som i naturen [9, 10]. Sol (svavel) och merkur (kvicksilver) förenas till ett, som utgör de vises sten. Detta är en hemligheternas hemlighet, enligt Franckenius [11].

De vises sten beskrevs på 1600-talet som »det eftersökta ämne som troddes kunna omvandla oädla metaller till ädla samt bota alla sjukdomar och förlänga livet« – en panacé (livselexir, universalmedel). Senare tiders undersökningar har dock visat att de ockulta vetenskapernas storhetstid oåterkalleligen var förbi vid tiden för Franckenius sista arbete [12].

Franckenius intresse för kemi kompletterades även med betydande kunskaper och stor förtjusning i alkemi. År 1651 publicerade han en esoterisk skrift betitlad »Colloquium philosophicum cum diis montanis« som återger ett allegoriskt samtal mellan »de förnämsta och ädlaste berggudar« och »en högförfaren filosof« vid namn Zamolxides, som ännu förgäves sökte efter »then edle och dyrbare kleno­dien Lapide philosophorum« (de vises sten).

Vid Nådeberget och dess utflöde Nådebrunnen somnade Zamolxides in och möttes i drömmen av dvärgen Peliel, som var sänd av Bergets drottning Aurelia med förfrågan om hans ärende. Han sökte efter sin förfader Alchindus Gyllen-Gåva och trodde sig däri få veta om Naturen och Konsterna i malmerna och metallerna. Dvärgen ledde honom in i Berget till drottning Aurelias palats, och Zamolxides fick där möta drottningens samlade släkt, där alla levde i ett incestuöst förhållande. Med detta litterära konstgrepp introducerade Franckenius läsaren i alkemins och konstens begreppsvärld.

I en process med bearbetning av det röda guldet (kvicksilver) av Vulcanus och hans hammare på städet omvandlades ofullkomliga metaller till det fullkomliga guldet genom transmutation. Detta krävde samarbete med andra gudar och omfattade sublimering, vinfiltrering, destillering med mera. Zamolxides förärades en minneskrans och ombads bada drottning Aurelia i stark mineralisk lut för att torka i solen. Efter upprepade seanser fullföljdes processen med en spiritualistisk solvering i Himmels-Daggen. Detta lösningsmedel var av astral, mineralisk eller vegetabilisk art och kallades även vinånga eller himmelsvatten.

Till sist återstod guden Castanea som ett purpurfärgat pulver med de högst
läkande effekter, som också medgav upplevelser av övernaturlig art. Det är ett »arcanum« (läkemedel med hemlig sammansättning), eller ett »secretum secretorum secretissimum«. Zamolxides tackade dvärgen och dörrvaktaren Peliel för lärdom och undervisning [13].

Som botanist och alkemist strävade Uppsalaprofessorn Johannes Franckenius att nedvärdera skolastikens stela formalism. Alkemisternas experimentlusta öppnade i stället okända vägar för en förnyelse av naturvetenskapen. Under 1600-talets första decennier sökte Franckenius transmutationens genomförande för att bli invigd – och inviga studenterna – i hemligheternas hemlighet.