Foto: Colourbox

Jag har lärt mig att möta sorg. Se någon annans förtvivlan och ångest, att veta vilka uttryck det kan ta sig. Se arga anhöriga och förstå att det är bättre att de är arga på mig än på varandra – och säga det. För egentligen handlar ju ilskan och frustrationen om att någon håller på att dö.

Att hålla det omöjliga samtalet. Berätta att det är nu det håller på att hända, det är nu något håller på att ryckas ifrån dig. Ibland kan jag förbereda mig väl, ibland blir jag fångad vid soffgruppen utanför ett patientrum utan att kunna svara på alla frågor. Och det är okej. Alla överläkare jag gått med använder olika metoder för samtalet. Efter att ha sett dem förstår jag att det inte finns en optimal modell som fungerar för alla. Jag måste identifiera tekniker som fungerar för mig. Trots att jag inte kan vara som den gråhårige mannen med tryggheten som kommer av många års erfarenhet eller som överläkaren som hjärtligt kramar den hon pratat med, kan jag se delar och fragment som jag tar med mig. Jag är sällan rädd för samtalen längre, och inte längre rädd för tystnaden i dem.

Jag vet inte hur lång tid det är kvar, men jag vet när det inte längre handlar om veckor, månader eller år. När tiden inte är så lång som den borde vara. Möta dig i att det viktigaste är att den som dör inte behöver lida – och kunna berätta vad jag kan göra för att säkerställa just det. För jag kan mycket om symtomlindring nu – och vet var det finns mer att göra. Jag kan en del om de läkemedel vi kan använda mot smärta (neuropatisk, visceral, nociceptiv och ångestdriven sådan), oro, ångest, illamående, konfusion, hicka, klåda, rossel, dyspné och hallucinationer. Och även vilka läkemedel patienten kommer att må bättre utan, och om andra åtgärder vi kan använda för att lindra. Hur vi ibland kan använda dropp för symtomlindring – trots att det i de flesta fall snarare är tvärtom. När ingen annan symtomlindring hjälper vet jag hur diskussioner kring palliativ sedering går till. När vi »inte kan göra något mer«, så vet jag vad vi kan göra ändå.

Jag vet också hur det är när patienten inte längre behöver inneliggande palliativ vård – inte för att patienten nu är frisk, men för att det inte längre är specialistkunskapen här som behövs. Ibland är det ett svårare samtal än när någon håller på att dö. Jag vet hur mycket vi kan anpassa hemmet och hur fantastiskt det kan fungera där. Dessutom vet jag hur illa det kan bli där hemma, och vad vi kan göra för att försöka förebygga det. Sedan, när vi gjort alla planer och anpassningar, vet jag också hur det är att avblåsa allt för att något mer eller mindre oväntat händer.

Jag vet vad som händer när någon dör. Inte för den som dör – men för dem runt omkring. Hur olika reaktioner kan vara på att någon dör. Det finns inget normalt sätt att reagera på. Den som skrattar och skämtar med tårarna i ögonen är lika rimlig som den som sitter utanför patient­rummet utan att kunna gå in. Den med tusen frågor om medicinska detaljer och den som inte kan öppna munnen utan att nya tårar faller kan uppleva samma sorg. Ilska, kramar, lättnad, förlamande orörlighet, skratt, frustration, handlingskraft, tårar och hårda ord kan alla vara uttryck för sorg – jag har sett dem. Jag har lärt mig en del om hur jag reagerar. Arbetet på en palliativ avdelning blir vardag – och det måste det få bli. Det betyder inte att patienter, anhöriga och familjer aldrig berör mig. För tro mig, det gör de. Och det är okej. Vissa kommer jag att bära med mig längre än andra, det får vara så. För jag har dessutom lärt mig att döden ibland påverkar alla oss som jobbar med den. Jag har sett alla yrkesgrupper här reagera på döden, ny på jobbet såväl som erfaren. Vi är mänskliga allihop, och det är i slutänden en fördel i det här arbetet. Jag vet en del av det som kan gå fel i palliativ vård, hur teamet påverkas när döden inte är som väntat. Diskussionerna om vad som är en bra död.

Sedan har jag lärt mig hur vi fortsätter. Att ta emot nästa patient som kommer till avdelningen, att se vad vi kan göra för att tiden just här och just nu ska bli så bra det bara går. Hur vi gemensamt i teamet kan lösa det omöjliga – för det är så vården här ska fungera. Oavsett om det är begravningar, bröllop, skolavslutningar, barnkalas eller att dö hemma på en ö långt ut i skärgården så vet jag att det går att lösa. Men det handlar sällan om vad just jag kan göra. Det handlar om vad vi gemensamt kan göra för varje patient. Alla behövs och har en viktig roll här och tillsammans gör vi något viktigt.

Jag brukade vara avundsjuk på de som ville bli patologer. Trots att jag inte skulle trivas med arbetet i sig såg jag tjusningen i att få facit för vad som egentligen hände, något vi så sällan kan vara helt säkra på inom det här yrket. Jag har ändrat mig. Inom palliativ vård får jag kanske inte veta vad som egentligen hände – men jag får veta hur det gick. Det är något speciellt.