»Chockerande för en ung student att landa på detta mentalsjukhus«

»Jag hade klarat den första delen av min medicinska examen. Det var hösten 1948 och jag hade börjat den kliniska delen av min utbildning. Hösten 1948 gick jag en kurs i psykiatri och det väckte mitt intresse. På våren 1949 gick jag kurs i hud- och könssjukdomar på Rigshospitalet för professor Haxtausen.

Haxtausen var intresserad av skandinaviskt samarbete och han uppmuntrade sina studenter att söka vikariat på olika ställen i Sverige, där det fanns behov av vikarier till bland annat sinnessjukhusen runt om i landet.

Jag sökte tre fyra stycken och bestämde mig för att åka till Frösö sjukhus i Östersund i juni, juli och augusti (1949) […] Jag kom med nattåget till Östersund och steg ombord på den väntande bussen. Jag tror aldrig jag har känt mig så ensam. Bussen stannade efter en halvtimme utanför infarten till sjukhuset. Jag steg av med mitt bagage, som var nedpackat i en gammal koffert. Jag hade en avlagd militär axelväska med stämpeln US Army på locket. Ett fynd från ett överskottslager. Jag travade den långa vägen med min tunga koffert fram till huvudbyggnaden.

–––

Frösö sjukhus var ett gammalt hospital byggt 1915, ungefär samtidigt med flera andra mentalsjukhus i Sverige. Där var ursprungligen plats för ca 600 patienter. Staben bestod av en överläkare, en biträdande överläkare, en förste läkare och jag tror det var tre underläkare, alla vikarier från Danmark.

Jag kan minnas att jag från expeditionen fick några nycklar och blev visad till det rum som skulle vara mitt hem den närmaste tiden. Det var ett stort rum i ett hus som låg en bit från huvudbyggnaden. Ett litet tvättrum med toalett var där, men inga kokmöjligheter. Stora fönster ut till parken och mörka rullgardiner, det var ju ljust dygnet om. Det var ett mycket stort rum möblerat med en säng, en fåtölj, ett litet skrivbord och ett par stolar. Det kändes öde. Jag tror att jag utrustades med matkuponger, det var en del av lönen, och så gick jag ut för att leta rätt på några kollegor. De fanns i matsalen. Och en dansk kollega gav mig den första introduktionen. Jag skulle följa med överläkaren, en allvarlig man i 60-årsåldern, på hans ronder och skriva referat av de samtal han förde med patienterna. Så skulle jag skriva in nya patienter, men det var inte betungande, omsättningen på den akuta avdelningen var låg och på kronikeravdelningarna ingen alls. Jag skulle skriva recept till de få patienter som skrevs ut och för övrigt serva dem medicinskt.

Dagen började, första ronden med chefen. Två patienter på den ’lätta avdelningen’ Ung kvinna med djup depression och självmordstankar. Tidigare vårdad för depression. Nu gravid i tredje månaden. Abortutredning. Den andra patienten en medelålders kvinna med ett psykotiskt tillstånd med stor ångest och aggressivitet. Jag skrev allteftersom chefen frågade. Fick inget sammanhang i det som sades. Hon ordinerades Fenemal och elchocker
och planen var att hon skulle vistas på den lättare avdelningen. Jag var rädd. Hur skulle jag kunna ge något till dessa kvinnor? Jag har inga minnen av fortsättningen, men kände en väldig rädsla över hela situationen. Hur skulle jag klara av detta? Chefen, som jag kallar honom, verkade ganska oberörd. Dikterade några remisser till Gynekologen i Östersund för att bekräfta aborten. Sedan fortsatte vi ronden. Patienterna låg tätt. Det var mest deprimerade kvinnor i alla åldrar. En kvinna grep mig i rocken och ville prata mer. Jag dröjde och försökte förstå henne. Hon ville hem.

I ett annat hus intill fanns terapin. Det var ett stort rum, som alla på detta ställe. Flera vävstolar var uppställda. Ett par patienter satt och vävde. I ena ändan flera små vävstolar med olika mindre arbeten. En arbetsterapeut hade hand om verksamheten. Intill vävsalen fanns en ateljé där man kunde teckna och måla. Patienterna målade tavlor som såldes vid speciella auktioner och pengarna gick till de intagna. Ytterligare en arbetsterapeut fanns på sjukhuset, men var?

Vi fortsatte in på den oroliga manliga avdelningen. De flesta patienter var borta. Jag var aldrig ansvarig för någon manlig avdelning, antagligen för att jag såg mycket ung ut. Mitt intryck var att ganska många av männen var i någon form av aktivt arbete. Det fanns en paviljong med en stor snickarverkstad, målarverkstad och en avdelning där man hade tapetserarverkstad. Trädgården och parken sköttes också till stor del av patienter. Det fanns således en början till aktiv behandling av dessa ofta svårt handlingshämmade patienter, men de var inte mycket utnyttjade och det fanns inte personal.

–––

Jag försökte så gott jag kunde återge vad som sas mellan Chefen och patienterna, men jag kände mig ganska onyttig. Mina försök att prata med patienterna strandade på att de inte förstod min danska. Jag fick inte mycket information om patienterna, men Chefen verkade ha ganska väl koll på var och en.

Utanför de slutna avdelningarna fanns det rastgårdar där uppegående patienter
vistades. Jag såg dem sitta i katatona ställningar, rocka fram och tillbaka eller sitta slött på en stol. Skrikande på sina röster i huvudet. Det fanns inga blommor på vårdavdelningarna. Man sa att det inte gick att ha blommor, patienterna rev ned krukorna och kastade med dom. När som helst kunde de få ett utbrott och ställa till kaos omkring sig. På paviljongerna var där en ohygglig stank av urin och avföring. Jag minns denna lukt som låg överallt, och som tilltog beroende på hur sjuka patienterna var. Man fick andas in och hålla andan när man kom till en avdelning.

–––

Jag tror att jag slapp de manliga avdelningar mest för att jag såg mycket ung ut och bestämt inte hade kunnat ta upp kampen med en stor patient.

Jag var mycket tyst de första veckorna, jag tror närmast mållös. Aldrig hade jag trott att människor kunde bli så sjuka. Och det fanns inga mediciner som riktigt hjälpte. De mest oroliga lugnades ned med Fenemal eller brom. Men det var hemskt att se dessa förvirrade, ångestfyllda och många gångar aggressiva patienter. Jag minns en diskussion med den biträdande överläkaren som sa: ’Många av dessa patienter på den lätta avdelningen skulle kunna bli utskrivna, men även om de säger att de vill det, så backar de den dag det på allvar är aktuellt.’ En del av dem är säkert lämpliga för samtalsterapi, men det är en behandling som Chefen inte tror på. För somliga hade hospitalet blivit ett andra hem.

Det fanns en så kallad behandlingsavdelning på sjukhuset. Där gav man insulin tills patienten nästan fick kramper och väckte sedan upp dom med sockerlösning. Det var mycket plågsamt för patienten. En annan behandling var elchock. Det var tämligen nytt och hade lanserats i Lund där en läkare, Peter Petersson, hade konstruerat en apparat. Man spände fast patienten på bädden med remmar, därefter fäste man elektroder på patientens huvud och släppte på ström. Patienten fick ett krampanfall. Patienterna var våldsamt ångestfyllda inför en sådan behandling. De blev medvetslösa en stund. Man kunde ge upp till tio sådana krampanfall i följd, jag tror med ett par dagars intervall. Inte så sällan kunde man bota en svår depression på detta sätt. Behandlingen var länge det enda effektiva mot en endogen depression. Det var innan dagens antidepressiva mediciner.

––––

På några veckor hade jag vant mig vid rutinerna, började så försiktigt härma svenskan och kunde faktiskt börja prata med patienter och kollegor. Miljön var strängt hierarkisk. Jag förväntades dua Chefen men det resulterade i att jag inte vågade prata med honom. Han var vacker, sträng och sluten. Ingen glad människa. Undra på det med ett så svårt arbete. Han talade inte om den utveckling som faktiskt var på gång, verkade fast i gamla former och förtjust över aktiviteten i terapiverkstäderna. Sköterskorna neg för mig när jag kom till avdelningen eller när jag mötte dem i parken. Jag hade medbragt en tennisracket och hittade en kollega som ville spela. Det var härligt att klockan nio på kvällen plötsligt gå till tennisbanan och spela i fullt dagsljus.

Frösö sjukhus låg inhägnat i en stor vacker park som sluttade ned till Storsjön. I fjärran såg man Oviksfjällen. Dit ville jag på första lediga helgen. Jag gav mig i väg utan stövlar och med en hundralapp som jag lånade av en kollega.  

Jag kom upp till fjället, jag tror att det var Storlien. Jag hade beställt rum.

––––

Veckorna gick. Jag blev lite bättre på svenskan och vande mig vid lukten. Jag kom i kontakt med kollegorna, mest de danska. […] Jag fick min första lön och inhandlade ett par gummistövlar och en ryggsäck. Och åkte till fjälls igen med stövlarna på.«