Vissa uttryck och talesätt är svårdaterade, men den udda kommentaren »It ain’t over until the fat lady sings« kan dateras till exakt den 10 mars 1976, när sportjournalisten Ralph Carpenter använde uttrycket när hans favoritlag verkade förlora en viktig match. Ingenting är slut förrän det är slut på riktigt, allt kan hända, bollen är rund eller vad man nu annars vill kalla tävlingsutgången med idrottsterminologi. Det som Carpenter syftade på utan att vara särskilt musikaliskt insatt var sin uppfattning av Wagner-­operor, där en stadig valkyria i brynja och med svärd eller sköld i finalen sjunger sig in i evigheten. Först då tar det verkligen slut på riktigt!

Så varifrån kommer då uppfattningen­ att kvinnliga operasångerskor är så storvuxna? Historien är faktiskt full av exempel på sångare av båda könen med betydande fetma. På 1800-talet krävde operahusens salonger andra röstresurser än i dag, och det är tänkbart att kroppsstorleken skulle kunna vara förknippad också med ett volyminöst röstuttryck. Under denna epok la publiken mera tonvikt vid sången än vid det sceniska framförandet. Därför kunde rejält överviktiga sångare av båda könen passera utan att det väckte för mycket uppmärksamhet. Men det krävs ändå ett visst mått av trovärdighet för en operaroll, och det är svårt att föreställa sig Violetta i »La Traviata« eller Mimi i »La Bo­hème« – som båda dör av tuberkulos i sista akten – som rejält överviktiga matronor, hur väl de än må sjunga.

Nellie Melba var en av sin tids mega­stjärnor i operavärlden. Hon hette egentligen Helen Porter Mitchell men tog sitt artistnamn efter sin hemstad Melbourne i Australien. Melba firade triumfer varthän hon kom, framför allt i bel canto-operor och alldeles speciellt som Lucia di Lammermoor i Donizettis opera. 

Melba kände alla andra kändisar av betydelse och var så etablerad att hon till och med fick en krater på planeten Venus uppkallad efter sig. Men Melba hade betydande viktproblem. Porträtt från hennes tidiga karriär visar en elegant operadiva (hon lät en annan kvinna stå modell för delar av posen), men senare fotografier visar en fet, oansenlig kvinna. Melba älskade att presidera vid galamåltider och fick till och med två maträtter uppkallade efter sig. Den store köksmästaren Auguste Escoffier hedrade Melba med sin uppfinning »pêche Melba« (persika kokad i vaniljsirap med vaniljglass och hallon­sås, från början en sås av jordgubbe, som senare byttes ut). Men när Melba skulle hålla igen på kalorierna kom köksmästaren på idén att kreera toast Melba – en mycket tunn skiva bröd som rostas nästan som ett kex och därmed inte kan ta åt sig så mycket smör. I praktiken visade det sig, att man ofta använde toast Melba som underlag för ost eller paté, och därmed försvann förmodligen den kaloriska hjälpen omgående. Men Toast Melba fanns på matsedeln på många av sekelskiftets eleganta hälsohem.

Den store Enrico Caruso sjöng på Metropolitan 1910, och operakritiken var inte nådig: »Man kan inte undgå att notera att Mr Caruso, som uppenbarligen inte tillbragte sista sommaren med att banta, var en närmast obeskrivlig uppenbarelse …«, men sången var alla nöjda med.

En av världens mera kända sopraner i modern tid, Deborah Voigt, förlorade titelrollen i Richard Strauss »Ariadne på Naxos« på Covent Garden-operan, eftersom hon inte kunde ta sig in i den svarta dress som ansågs vara en förutsättning för rollen. Voigt tog kritiken till sig, undergick fetmakirurgi, gick ner mer än 35 kilo och kom framgångsrikt tillbaka i branschen något år senare, men med annan inriktning. 

Monserrat Caballé hör till de bokstavligen stora spans­ka sopranerna. Hon var mest känd för sina enastående tolkningar av bel canto-operor, och sjöng framför allt Bellini, Rossini, Verdi och Donizetti. När lystern i hennes röst på äldre dagar ändrades la hon tonvikten mer på dramatiska framställningar – som i »Tosca« och »Norma«. 1987 blev hon en världskändis när hon tillsammans med Queen-­sångaren Freddie Mercury sjöng »Barcelona«, som några år senare skulle bli den officiella sången när Barcelona stod värd för olympiaden 1992.

Maria Callas – en av 1900-talets allra största operastjärnor – gick ner 30 kilo under senare delen av sin karriär, men man påstod att hennes röst aldrig blev densamma efter bantningskuren. 

Tara Erraught spelade Octavian i »Rosen­kavaljeren« i Glyndebourne, en så kallad byxroll, där den unge elegante älskaren till fältmarskalkinnan regelmässigt spelas av en kvinna. Kritikerna var mycket nöjda med Erraughts röst, men tyckte att hon var alltför knubbig för att överhuvudtaget kunna komma i fråga såsom attraktiv. Kritikerna dissade alltså utseendet men inte rösten, och berömda sångare ryckte ut till Erraughts försvar och menade att man borde ha kunnat förutse detta genom att ge sångerskan chansen att uppträda i en mera klädsam dräkt än den fåniga kostym som hon tvingades bära. 

Medan operakritikerna menade att Covent Garden-operan hade glömt bort att operan aldrig har varit kopplad till litterär realitet, och att det är musiken och rösterna som skapar dramat, svarade operan i ett pressuttalande att »varje produktion är en blandning av musikaliska, dramatiska och visuella intryck, varje rollbesättning innebär att man måste utvärdera både röst och utseende för en viss roll«. 

Det har sagts att vissa operahus numera har satsat på sångare som mera passar som modemannekänger än som opera­aktörer, allt i ett försök att anpassa sig till den moderna publiksmaken. Sydney-operans konstnärlige ledare Lyndon Terracini sa till exempel för några år sedan i en tidningsintervju att dagarna för feta sångare är räknade och undrade bland annat: »Vem vill se ett par hångla på scen om en av dem är överviktig?« Och därmed kommer frågan om sångarnas utseende i relation till deras sångförmåga att fortgå.

Kan man då förklara varför just operasångare har lätt att lägga på vikt? Arbetet är pressande och kräver resor, sena nätter  och koncentrerade arbetsförhållanden, och det är kanske inte svårt att förstå att man efter en väl genomförd föreställning kan behöva sätta sig ned vid en rejäl måltid i stället för att bara gå till sängs med en kopp te.

Finns det något vetenskapligt belägg för att man sjunger bättre med en större kroppshydda? Några menar att volymen

påverkar diafragman, andningen och därmed sången. Man hävdar också att mer fett i de övre luftvägarna ger en rikare ton. Vissa menar å andra sidan att uppfattningen att operasångare är feta är överdriven och totalt missvisande.

Ämnesomsättningen är dessvärre sådan att det inte går att skaffa sig selektiv fettackumulation i bara de övre luftvägarna utan att det spiller över fett till resten av kroppen. En stor bröstkorg gör det lättare att kontrollera luftvägarna och det är därför möjligt att storleken hos vissa sångare inte enbart beror på fett utan även på andra strukturer.

En cynisk sångpedagog kritiserade en gång en av sina feta manliga elever och sa: »Min herre, resonansen sitter inte i fläsket«, medan andra musikpedagoger säger att den som har en stor skalle kan få det att klinga fint ur benstrukturen snarare än om man har en stor kagge.

Det finns även mera fantasifulla teorier om varför operasångare har lättare att lägga på vikt än andra. Vissa har menat att sången påverkar cellstrukturer i lungorna som frisätter aptitreglerande hormon och därmed försätter sångaren i ett läge där det är svårt att hålla igen på kalorierna.

Luciano Pavarotti var ju tveklöst en av vår tids största tenorer – i alla avseenden. Pavarotti hade en ordinär uppväxt och började sitt liv med att spela fotboll i skolan och arbeta som lärare och försäkringstjänsteman. Pengarna han tjänade gjorde det möjligt att ta sånglektioner, och Pavarotti blev en av världens mest kända och uppskattade tenorer. Han kallades för »kungen av höga C« eftersom han ansågs vara den första tenor som klarade av att ta alla höga C med full styrka i Donizettis opera »Regementets dotter«. 

Pavarotti blev undan för undan kraftigt överviktig och vägde som mest närmare 160 kilo. Hans första hustru Paula menade att så länge hon kunde laga hans favoritpastarätt var hon inte orolig för att Pavarottis hjärta skulle brista. Men även om hennes matlagningskonst räckte för att ge Pavarotti en massiv fetma höll äktenskapet inte. Pavarotti skilde sig efter 34 år från Paula för att gifta sig med sin assistent Nicoletta. I juli 2006 diagnostiserades en cancer i bukspottkörteln, en tumör som är väl känd för att vara förknippad med fetma. Trots ett antal operationer gick det inte att rädda hans liv. Han fick ställa in sin fyra städers avskedsturné och dog med en kroppsvikt på 69 kilo. 

Att man inte behöver vara fet för att vara en framgångsrik tenor visas ju av konstellationen »De tre tenorerna«, där Pavarottis kamrater ingalunda är utmärglade men inte heller extremt överviktiga.