Den 22 januari för 230 år sedan föddes George Gordon Byron (1788–1824), mer känd som den 6:e lord Byron. Han tillhörde, tillsammans med Percy Shelley (1792–1822) och John Keats (1793–1821), den andra generationen av engelska romantiska poeter efter William Wordsworth (1770–1850) och Samuel Taylor Coleridge (1772–1834).

Byron är den författare som utanför Storbritannien endast överglänses av Shake­speare beträffande översättningar och läsekrets. Mycket har skrivits och spekulerats kring hans excentriska personlighet, hans sömnstörning, sexmissbruk och ätstörning, och huruvida det kan meritera för en psykiatrisk diagnos. Bipolär sjukdom har vanligen anförts. Hans personlighet kommer kanske klarast till uttryck i hans två mest kända, och till stor del autobiografiska, versepos »Childe Harold’s Pilgrimage« (1812) och »Don Juan« (1824). Men kanske var hans livsföring bara ett uttryck för en excentrisk baron, med en klar hereditet för psykisk instabilitet, under inflytande av den rådande estetiska kulturen. Eller var allt ett uttryck för att kompensera, eller snarare överkompensera, en fysisk funktionsbegränsning?

I populärvetenskapliga artiklar men även i kurslitteratur för litteraturvetenskap kan man läsa att: »Han var född med ett besvärande lyte: en klumpfot, vars handikapp han ständigt sökte övervinna genom diverse sportprestationer« [1]. Han föddes bevisligen inte bara med seger­huva utan även med en avvikande fotställning och ett smalt underben på höger sida.

Klumpfot (PEVA, pes equinovarus adductus) är en utvecklingsrubbning som inträffar omkring 12:e graviditetsveckan. Den förekommer oftare hos pojkar än hos flickor. Avvikelsen beskrevs redan av Hippokrates på 400-talet före vår tideräkning och av Galenos på 200-talet. Behandlingen begränsades länge till redressioner och bandagering. Under 1800- och 1900-talet
prövades olika operationer inklusive sentransfereringar med högst varierande resultat. Trots att den spanske ortopeden Ignacio Ponseti (1914–2009) beskrev en metod för framgångsrik behandling redan på 1940-talet introducerades den först i slutet på 1990-talet.

Byronforskningen har inte varit ense vare sig om hans mentala hälsa eller orsaken till hans fotfelställning. Avseende den senare har till och med diagnoser som cerebral pares och polio föreslagits. Dessa kan avfärdas eftersom fotfelställning, spasticitet eller funktionsnedsättning inte föreligger vid födseln vid dessa diagnoser. Den som ansåg att det var en klumpfot, och sannolikt är ansvarig för vad som i dag anses som en sanning, var Byrons far. I ett brev till sin syster den 19 februari 1788, en månad efter förlossningen, skrev han att: »For my son, I am happy to hear that he is well, but for his walking, ‘tis impossible, as he is club-footed« [2]. Till följd av uttalad missämja mellan föräldrarna såg han sällan sin son, och han lämnade familjen definitivt 1791 för att bosätta sig i Frankrike.

George Gordon undersöktes under sina första levnadsår av ett antal eminenta läkare, bland andra den kände kirurgen, tillika livläkare åt kung George III, John Hunter (1728–1793), som gjorde en bedömning bara några dagar efter förlossningen. Enligt hans förmenande skulle förändringen »be very well in time« [2]. Hunter instruerade sedan läkare i Aberdeen, dit mor och son flyttade efter förlossningen i London, hur man där skulle göra ortoser och skor för korrigering, något som uppen­barligen inte utfördes enligt rekommendationerna.

Vid tio års ålder ärvde Byron inte bara sin lordtitel utan även slottet Newstead Abbey i Nottinghamshire. Ytterligare några år bodde han kvar med sin mor i Aberdeen, där hans ben sköttes av en bandagist vid namn Lavender vid Aberdeen General Hospital. Behandlingen bestod av oljemassage varefter foten pressades in i en träkonstruktion. Det var en mycket smärtsam procedur och hade föga eller ingen effekt.

Den 15 juli 1799, när Byron var elva år gammal, konsulterades patologen dr Matthew Baille (1761–1823), som även han var livmedikus åt kungahuset. Han kunde bara konstatera att Lavenders behandling hade varit till ingen nytta. »If the proper [enligt dr Hunter] means had been taken at the first in infancy the malformation might have been brought round«, rapporterar han [2].

Uppgiven av dessa besked lär Byron ha kastat sin ortos i en närbelägen damm. I stället förskrev dr Baille en sko med stödskena upp mot vaden. Men då han under­sökte Byron två år senare kunde han i ett brev till modern, Catherine Byron född Gordon of Gight (1770–1811), bara konstatera: »I found his foot in a much worse state, than when I last saw it. The shoe entirely wet and the brace around the ankle quite loose; I fear his extreme inattention will counteract every exertion on my part to make him better« [2]. Byrons följsamhet till behandlingen förefaller således ha varit låg. Efter detta gjordes inga ytterligare medicinska insatser för att korrigera felställningen. Den doldes i stället genom att Byron använde byxor med vida ben och en specialgjord mjuk, men tämligen kraftig innerstövel innanför de vanliga skorna.

Felställningen var en konstant källa till förlägenhet gränsande mot skam för Byron alltsedan hans mor i affekt vid upprepade tillfällen kallat honom »damn’d lame brat«. Byron menade å sin sida att orsaken till detta var just hon. Catherine Byron var tämligen överviktig, och under graviditeten hade hon snört sin korsett så hårt att den pressat foten till en felställning, menade sonen. Under skoltiden vid Harrow blev han retad för sin hälta, men deltog i sport och utomhusaktiviteter som andra elever. Han var en tämligen god cricket­spelare, men efter att han slagit bollen fick en annan elev springa i hans ställe mellan grindarna. Han dansade aldrig i samband med de många baler han deltog i.

Han kompenserade sitt funktionshinder genom att utveckla sina färdigheter i sporter som inte i första hand var beroende av snabba eller starka ben. Han blev en duglig boxare under ledning av dåtidens välkände boxningsmästare, Champion of England 1795, John »Gentleman« Jackson (1769–1845). Han trivdes bäst i vatten, och vid 19 års ålder simmade han längs Themsen från Lambeth till Blackfriars. Senare skulle han simma från Lido till Venedig varefter han fortsatte längs hela Canal Grande. Mest omskriven är hans simning över Dardanellerna från Abydos till Sestos den 3 maj 1810, en sträcka på ungefär 1 500 meter i öppen sjö, som han klarade på tredje försöket på en timme och tio minuter.

Om Byron verkligen föddes med PEVA är det förvånande att en så ansedd kirurg som John Hunter menade att det skulle rätta till sig med tiden. Några journalhandlingar från undersökningen finns inte kvar, men inget talar för att Hunter nämnde den diagnosen. Det är också beskrivet att Byron utan större problem kunde gå långa sträckor även i obanad terräng, som till exempel de albanska bergen. Detta är inte sannolikt för en person med en i stort sett obehandlad PEVA. Sträckorna varierade mellan några hundra meter till många kilometer, men lär framför allt varit beroende på hans aktuella vikt som pendlade mellan 70 och 95 kilo [2].

Hans vän Edward Trelawny (1792–1881) följde med Byron i det gemensamma projektet att organisera den splittrade grekiska motståndsrörelsen mot det otto­manska imperiet. Han författade även biografin »Recollections of the last days of Shelley and Byron« (1858). I den beskrev han Byrons gång endast som en »halting
gait«. Det torde snarast innebära en oregelbunden kadens med ofullständig avveckling av steget. Men samtidigt skrev Trelawny att »His deformity was always uppermost in his thoughts and influ­enced every act of his life« [3].

Poeten Thomas Moore (1779–1852), som kände Byron mycket väl, skrev i sina minnesanteckningar att Byrons fot var »an obstacle to grace, but little impeded the activity of his movements« [3]. Bevisligen förelåg en fotfelställning, men ett lika stort problem var höger underbens tunna, outvecklade muskulatur. Barn med PEVA brukar ha ungefär upp till tio procent smalare underben på den affekterade sidan, men i Byrons fall var påverkan påtagligt mer uttalad [4]. Den stövel Byron använde innanför sina ytterskor, och som doldes av byxbenet, var inte bara gjord av grovt läder utan även polstrad ända upp mot knät för att ge någorlunda yttre symmetri åt benen. Så gott som samtliga porträtt på Byron visar endast övre delen av kroppen. På de få avbildningar i helfigur som finns bär han byxor av orientaliskt snitt med generös distal vidd. På målningen av Byron på dödsbädden i Missolonghi på Greklands västkust av Joseph Denis Odevaere (1826) har konstnären skylt inte bara höger fot utan hela höger ben med svepningen vilket gör det än svårare att få klarhet i frågan.

Sammantaget talar beskrivningar av vänner och den intermittenta och sannolikt verkningslösa behandlingen, i ljuset av dagens medicinska kunskap, entydigt mot den vedertagna uppfattningen om en klumpfot. Diagnosen måste därför betraktas som felaktig och egentligen endast grundad på ett uttalande i ett brev från fadern, som helt saknade medicinsk kunskap. De läkare och bandagister som verkligen undersökte Byrons ben använde inte heller den diagnosen, utan talar om »lameness« eller »malformation« [5]. Det är därför högst osannolikt att Byron var född med klumpfot. Med största sannolikhet hade han i stället en dysmeli av höger underben med muskelatrofi och en felställning i fotleden eller, vilket är mindre sannolikt men skulle passa med formen på innerstöveln, en uttalad metatarsus varus.