Joseph Lister och hans banbrytande insats för kirurgins utveckling brukar belysas ingående i alla medicinhistoriska verk. Efter införandet av eteranestesi på 1840-talet var sårinfektioner 

det dominerande kirurgiska problemet. Bakterier var kända sedan 1674, men att dessa mikroskopiska »animalcules« hade något att göra med förruttnelse av sår hade man ingen aning om. I stället var den rådande uppfattningen att det rörde sig om »miasma«, som på något sätt svävade i luften och gav upphov till »uralstring« av en putrifikation.

Efter att Joseph Lister genom en kollega uppmärksammats på Louis Pasteurs snillrika experiment med jäsning antog han att sårinfektioner orsakades av något kontagiöst. Det, i kombination med att han kände till hur man i Carlisle rådde bot på stanken från avfallshögar genom att bevattna dem med en lösning av karbolsyra, ledde fram till hans försök att rena sår med karbolsyra. Öppna frakturer hade dittills alltid behandlats med amputation eftersom infektionsrisken med följande sepsis och död var överhängande. Även med amputation var dödligheten på sjukhus 50 procent eller högre. 

I augusti 1865 opererade Lister sin första patient med antiseptik med karbolsyra: den 11-årige James Greenless med en öppen kontaminerad underbensfraktur. Sex veckor senare gick James på egna ben ut från Glasgow Royal Infirmary.

Lindsey Fitzharris är en brittisk medicinhistoriker, som i en ny bok, »The butchering art. Joseph Lister’s quest to transform the grisly world of Victorian medicine« (Scientific American/Farrar, Strauss and Giroux; 2017), har velat tränga djupare in i Listers liv och  den miljö i vilken han verkade. Beskrivningen av levnadsvillkoren i London, Edinburgh och Glasgow, där Lister verkade, är både medryckande och skrämmande på ett sätt som för tankarna till ­Charles Dickens.

Intressant är också den omfattande korrespondens som Lister hade med sin far, i vilken det kommer fram att han inte alls alltid var säker på att han hade rätt i allt. Samtidigt fick han utkämpa flera akademiska strider med anhängarna av miasmateorin, framför andra James Y Simpson, drottning Victorias obstetriker och upptäckaren av kloroformanestesi. Motståndet mot Listers antiseptik var omfattande, särskilt i London, där den slog igenom först då han återvänt dit för en professur på King’s College.

Listers metod hade också svårt att slå igenom i USA, men efter en föreläsningsturné där 1876 infördes hans metod först på Massachusetts General Hospital i Boston. I boken framhålls att franska och tyska kirurger var snabba att ta till sig antiseptiken. Inga svenskar nämns, men däremot en dansk, M H Saxtorph, som rapporterade utmärkta resultat från Köpenhamn, något som Lister använde i sin argumentation gentemot motsträviga Londonkirurger.

I Wolfram Kocks bok om Serafimerlasarettet från 1952 framgår att docent P A Törnblom studerade hos Lister 1868, och till följd av hans meddelanden började professor C G Santesson på Serafimerlasarettet i februari samma år införa vad man då kallade det listerska förbandet. Törnblom vikarierade senare under åtta månader för Santeson och införde då antiseptiken enligt Listers rigorösa instruktioner. Metoden verkar ha spridit sig snabbt i Sverige. Annette Robertsdotter Mård (känd för läsare av Läkartidningens medicinhistoriska artiklar) har skrivit en intressant bok om lasarettsläkaren Sven Fr Psilander, verksam i Falun. Där omnämns att denne redan 1869 använde sig av karbolsyra för att rena ett huggsår över ett knä med ett gott resultat. Det anmärkningsvärda är att det bara är fyra år efter Listers första operation.

Boken »The butchering art« rekommenderas inte bara till den medicinhistoriskt intresserade; innehållet ger också en livfull beskrivning av hur nya idéer och tankesätt möter motstånd för att senare accepteras. Det är inte säkert att den som tänker nytt är den som tar till sig andras nytänkande. Lister är själv ett exempel på det. Han blev en stark motståndare mot aseptiken, som ju kom att ersätta antiseptiken.