Klockan är 11.23, jag joggar upp för trappan och loggar för 7:de gången in på antagning.se. Jag har för tredje gången sökt in till läkarprogrammet och har denna gång faktiskt en riktig chans. Tanken var att jag inte skulle kolla resultatet förrän jag stämplade ut från jobbet men den planen sprack för länge sen … Sidan laggar lite och jag känner sympatikuspåslaget, hjärtat bankar hårt, svetten börjar rinna och händerna börjar skaka. Sen är sidan uppdaterad, ett svar har kommit, jag skrollar ner och läser de gröna bokstäverna ANTAGEN!

Jag blir snurrig, fumlar med låset tillbaka in till jobbet, letar mig in till ett rum som jag vet är tomt för tillfället. Det rummet jag brukar sitta i när jag analyserar parasiter. Jag sätter mig på den gamla kontorsstolen, jag har suttit här så många gånger, men nu är allt annorlunda. I glädjehysteri tar jag en screenshot och skickar till alla jag vill ska veta, de som har hållit tummarna för mig och till de som inget vet. Jag ringer min sambo, han som kollade mitt resultat på intervjun för en vecka sen, han som har hållit min hand och sett hur jag kämpar… Han blev inte lika glad som jag, han »visste« ju redan med tanke på poängen som jag fick på intervjun. Jag ringde min mamma och hon blev nästan gladare än jag: »jag ryser« fick jag som svar.

Klockan är nu 11.41, och min värld är helt plötsligt annorlunda. Jag lämnar parasitrummet och går nu ut till labbet och in i en hemlig klubb, en klubb som jag inte visste existerade. Jag meddelar chefen att jag, om cirka en månad kommer att flytta, hon grattade mig hjärtligt. Nu var det dags att börja berätta för alla kolleger … Hur gör jag det? En och en? Eller till den som sprider rykten snabbast? På morgonmötet imorgon? Jag går på lunch, äter min matlåda i tystnad. Efter lunchen börjar jag sprida ryktet, alla är glada för min skull men ser på mig på ett annat sätt, något jag inte reflekterar över vid det tillfället.

Mot slutet av dagen händer det något intressant, verksamhetschefen, läkare och medicinskt ansvarig, kommer in i rummet där jag håller på att avsluta dagens arbete. Han säger grattis, och att tiden på läkarutbildningen är det roligaste jag kommer att göra i hela mitt liv. Där kom den, inbjudan till den hemliga klubben, klubben för alla läkare.