Sätt dig ner och vänta på din själ! Det rådet gav en gång författarinnan Maria Scherer. Som läkare borde vi nog göra det litet oftare. Det vi i dag ägnar mest fortbildningstid åt är att uppdatera och utveckla våra medicinska kunskaper. Medicinen hjälper oss att diagnostisera, klassificera och behandla sjukdom. Men människan, patienten/sjukdomsbäraren, är större och mer komplex än vad den biomedicinska blicken förmår uppfatta.

Det går aldrig att riktigt förstå en människa annat än utifrån det konkreta sammanhanget. Filosofen Martha Nussbaum menar att vi i vår komplexa värld måste tillägna oss förmåga att improvisera och fatta beslut även i konkreta situationer som inte passar in i givna kategorier. Det gäller alltså att veta om, när och hur naturvetenskap och teknik ska användas. Att vi har kraftfulla medicinska åtgärder till vårt förfogande betyder inte att det alltid är rätt att använda dem.

Skönlitteraturen hjälper oss att möblera våra inre rum, har litteraturprofessorn Merete Mazzarella sagt. Skönlitteraturens plats i läkarprogrammen är i dag självklar, och studenterna förväntas tidigt fundera över hur man kan se och lyssna till människan bakom sjukdomen. Ett frö sås, som med tiden leder till människokännedom och gott omdöme.

Ett projekt som lyfter fram behoven av reflektion, självkännedom och praktiskt kunnande i olika professionsyrken finns beskrivet i boken »Person och profession i samspel« [1]. På omslaget anger konstnärerna Irene och Hans-Peter Jartz ett dilemma: genom biomedicinens rationella, opersonliga blick försöker personen till höger genomlysa människokroppen men misslyckas ändå med att se människan.

Under sex tematiskt upplagda halvdagsseminarier möttes företrädare för olika professioner, bland annat läkare, för att reflektera över sina yrkesroller, vardagliga händelser, konflikter, etiska dilemman och oklara och överraskande fall utanför rutiner, regler och manualer. Bland deltagarna fanns också sjuksköters­kor, fysioterapeuter, psykologer, forskare och beteendevetare. Trots den stora spännvidden av yrken visade sig upplevelserna i yrket, och svårigheterna i det professionella utövandet, vara ganska lika.

Alla gruppdeltagare uppmanades att skriva en berättelse utifrån egna reflektioner om hur de upplevt olika situationer och problem i yrket. Som inspirationskälla till dessa små uppsatser användes utvalda skönlitterära texter, till exempel Albert Camus »De stumma«, Jean-Paul Sartres »Muren«, Tomas Tranströmers »Gläntan«.  Deltagarnas texter lästes upp och fick sedan ligga till grund för efterföljande reflektion och diskussion i gruppen.

Ett syfte med dessa reflekterande samtal var att artikulera och problematisera den personliga dimensionen genom att i professionella samtal skapa dialog om vad praktisk klokhet och gott omdöme innebär.

Vad är då praktisk klokhet? Vi får gå tillbaka till den grekiske filosofen Aristoteles för att få svar. Han menade att »fronesis« – den praktiska klokheten, visdomen – är en förmåga som skiljer sig från att behärska den »sanna« kunskapen, den som vilar på rationell, vetenskaplig grund. Praktisk klokhet tar hänsyn till rådande omständigheter och har en etisk dimension. Den går utanför regler och riktlinjer och utgör snarare den grund som vi kan stå på när vi bestämmer oss för att följa eller inte följa rutinen eller regeln.

Alla läkare har behov av praktisk klokhet, »fronesis«. Men det är inte så lätt att utveckla former för lärande inom detta område. Det aktuella projektet i Växjö är en del av ett större samarbete mellan Region Kronoberg och Linnéuniversitetet under namnet »Hälsa, humaniora och medicin«.  Det är ett välkommet initiativ som kan leda till att etik, humanism och omdöme vävs in i både fortbildning och yrkesliv.

Det finns goda skäl att ge den praktiska klokheten en plats i många av de fortbildningsaktiviteter vi ägnar oss åt. Det kan innebära praktikperioder, kurser och fortbildningsdagar i kliniska ämnen där det även avsätts tid för reflektion, kritisk granskning och kollegiala samtal. Har riktlinjerna relevans för min vardag? För alla mina patienter? Finns motsägelsefulla aspekter och etiska frågor? I en miljö där dessa frågor lyfts fram har den kritiska blicken, det goda omdömet och den praktiska klokheten en chans att utvecklas tillsammans med kliniska kunskaper och färdigheter.

Människan har behov av pauser och reflektion. Tomas Tranströmer kallar i en av sina dikter den viktiga arbetspausen för »glänta«, och menar att det mest effektiva inte består i oavbrutet arbete.

Tranströmer säger också att man inte hittar sin skogsglänta förrän man gått vilse. Det krävs mer av oss än att bara följa en snitslad bana. Ibland är det nödvändigt att gå vilse, släppa taget om det rationella och reflektera över var man befinner sig. En deltagare i en av samtalsgrupperna kommenterade det så här: »Självreflektion borde vara en del i allas jobb!«

Det är en uppmaning till läkare och chefer att se till att det finns utrymme för reflektion och kollegial dialog i arbetet.

Att bidra men inte märkas

Flera upplevde det som att man endast
blev synlig på sin arbetsplats om man gjorde fel – i enlighet med uttrycket »hälsan tiger still«. I normalfallet fungerade arbetsplatsen som en effektiv maskin där alla bidrog med sitt, men ingen egentligen märktes.

ST-läkare (ur deltagartexterna)

Anledning utan åtgärd

– Ser ni, fru Holl, det är utmärkt. Allt är i bästa kondition. Ingen anledning till åtgärd, som jag brukar säga. Hon tittar frågande upp på honom. Och går ut genom dörren. »Inte hon, inte i dag«, tänker han. Systemet som han representerar skulle knäcka henne.

ST-läkare (ur deltagartexterna)